Sunne Marathon

Ooops I did it again
eller
Förlåt, det var inte meningen
eller
Yess, under 3:45
eller
Jag var först!

Åkte upp till Sunne för att springa marathon, men bara som ett träningspass. Ett sista långpass inför Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Inga som helst ambitioner att springa fort – kanske runt fyra timmar men inte snabbare än så. Jag hade inte ens med mig tävlingsskorna utan körde i mina vanliga träningspjuck.

Kom upp sent på fredag kväll och checkade in på Hotell Selma Lageröf som ligger bara ett par hundra meter från starten och där jag bodde förra året. Det blev bara knappt sex timmars sömn eftersom det blev ljust i rummet redan vid fem trots att persiennerna var för. Jag kände mig ändå utvilad och pigg så jag gick upp och utnyttjade det trådlösa bredbandet till både lite jobb och privat surf. Vid åtta blev det en rejäl frukost med havregrynsgröt med äppelmos, bacon och äggröra, skinkmackor och rostat bröd med ost & marmelad. Ett par glas juice och en kopp kaffe sköljde ner det hela.

En kort promenad till startområdet för att hämta nummerlappen och sen tillbaka för att byta om, packa ihop och checka ut. Min väska fick bo i bagagerummet medan jag var ute och sprang; jag hade blivit lovat att få använda relaxavdelningen med bastu efteråt. Så tillbaka till Kolsnäs med tjugo minuter kvar till starten för mitt, eh, träningspass. Vädret kunde inte vara bättre: praktiskt taget molnfritt, knappt 15 grader och en mycket lätt sydlig vind.

Eftersom jag inte skulle tävla brydde jag mig inte om kilometertider och tempo, utan hade klockan inställd på att bara visa sträcka förutom pulsen. Det var också pulsen som jag tänkt skulle bli vägledande på denna runda. Runt 145 skulle det bli. Och som på alla egna långpass iPhonen laddad med sommarpratare, bland andra hann jag med Vanna Rosenberg, Ted Harris och Darin.

Prick klockan 11 gick startskottet och marathongruppen gav sig iväg. Det märktes att det var rutinerade löpare, ingen tjurrusning vid start som det annars kan bli, utan jämnt tempo redan från början. Banan i Sunne är en vändbana, 3,5 km lång som alltså springs sex gånger. Det kan låta tråkigt, men har fördelen av att det dels blir en rätt kort sträcka för publiken att breda ut sig på, och dels ser man hela tiden andra löpare som man känner igen och ger en nick eller ett hej.

De fem första varven hade jag verkligen ingen koll på min tid, utan sprang bara på puls och ansträngningsgrad. När sista varvet började, och det alltså var sju km kvar, tittade jag till på den stora klockan vid varvningen och trodde knappt mina ögon. Visserligen blir man inte så bra på huvudräkning efter 35 km löpning, men jag började fundera på om det ändå inte skulle kunna gå att komma neråt 3:50.

Ytterligare ett par km senare började matematikern i mig vakna till och inse att "vad sjutton det här kan ju bli en bättre tid än i Paris!" vilket alltså skulle innebära nytt pers. Vid sista vändningen, med 3,5 km kvar, kom jag på att jag hade räknat med 6:00-tempo när jag gjorde mina uträkningar, men spurten borde jag ju kunna dra upp lite mer. Jag slog över till stoppuret på klockan och försökte räkna samtidigt som jag drog upp tempot ett snäpp.

Med två km kvar insåg jag att det inte bara skulle bli pers utan det skulle kunna gå att komma under 3:45 utan att behöva dra på någon idiotspurt. Så jag behöll tempot i stort sett oförändrat ända fram till sista 500 m där jag la i nästa växel för att vara säker på att komma under 3:45. I mål fick jag det direkt bekräftat av speakern: "Och där gick Erik Fries från IK Jogg in på 3:44:48". Vilken härlig känsla! Och det på ett "träningspass". Verkar vara ett bra upplägg att inte kolla på klockan förrän i slutet, jag tror jag ska göra likadant i Stockholm...

Hur var det då med "Jag var först"? Jo, eftersom jag var på hugget när anmälningen öppnade så fick jag nummer ett i startlistan. Sen blev det visserligen nummer 331 på nummerlappen och inte 1 som jag hoppats på, men det gick ju bra ändå...