Vila och slut på säsongen

2.39.46. De siffrorna får bli avslutningen på säsongen, vars bästa prestation skedde två veckor efter rekordvarma Stockholm Marathon. De 25 varven på Långlöparnas kväll i mitten av juni hade ett magiskt skimmer över sig. Typ alla som var med i B-heatet persade, och jag lyckades näst bäst av samtliga. Med en andraplats efter monstruösa Simon Gudmundsson, och nya perset 32:43 är det säsongens absoluta höjdpunkt.

Känslomässigt tar jag dock med mig känslan av att springa in på Stadion efter nästan tre timmar i 30-gradig värme; Berlin Marathons sista kilometrar (OS-guldkänsla); samt de fullständigt förlösande sista sekunderna av stormiga Åland Marathon där jag för första gången lyckades springa snabbare än 2.40 in i nästa säsong.

Milen är mäktig och kul, men ingen annan distans ger samma otroliga känsla av att man kan övervinna allt som maran. Nästa år hoppas jag att slippa förkylningarna. Lite smolk i glädjebägaren är de allt – för visst hade jag säkerligen gjort en ännu bättre tid på maran utan dem.

Men jag har många år kvar, och mina bästa resultat ser jag inte förrän om fyra-fem år. Det kanske är att vara naiv, men att få vara med och slåss om medaljerna på SM i maraton är något jag drömmer om och ser för min inre syn.