Tunnel Run, först i mål!

Vi har en glad kille på jobbet som gillar plojlopp och är lite trigger happy med anmälningsknappen. Allt som oftast har vi därför fler startbevis än deltagare när det vankas motionstävlingar. Så även idag.

Tog en för laget, satte ett okristligt tidigt alarm lördag morgon och pallrade mig ut till Karolinska. Tittade lite skeptiskt på farbröderna och tanterna som ställt sig längst fram i startfållan. Det var rätt glest med splitshorts och klubblinnen men desto fler gympaskor med geldämpning i 300-gramsklassen.

Till min glädje var det ändå några killar som stack iväg i bra fart i starten, jag höll lite räkning och la mig runt tionde plats i början. Plockade sen successivt och kollade bakifrån hur ledarduon skötte sig. Tyckte de mattades av lite så jag sprang ikapp, kände av hur de låg i puls och tänkte att det var lika bra att köra själv, skönt att slippa en oberäknelig och obehaglig spurtstrid sista kilometern uppför i 12 graders lutning.

Gled ifrån och gick i mål helt ohotat. Vetefan hur meriterande det är att komma först av tusen motionärer i bylsiga kläder men det är ändå kul att tävla. Farten blev anständig men inte mer, men benen kändes bra hela vägen och det räcker gott för mig.

Om nån hade sagt till mig när jag fyllde 30 att jag skulle komma först i mål på ett sånt här lopp hade jag bara garvat. Det är nog så jag ska tänka, det är ändå lite fascinerande att det går att träna några år och utvecklas så mycket.

Tills sist vill jag tacka min mamma och alla elitlöpare som stannade hemma, utan er hade jag aldrig fått den där blomsterkvasten!