Löpning • Skador & Rehab • 51 inlägg • 48104 visningar •

Konstant hög vilopuls

Andjo
1983 • Östersund
#1
•
10 november 2013 - 15:18
Gilla
För 5 månader sedan på kvällen efter att jag kört mitt löppass började jag få kraftiga och ihållande hjärtklappningar i ca 10min (kändes precis som att hjärtat var helt osynkat) följt av rusningar och svimningsattack vilket gjorde att jag tog kontakt med akuten, väl där konstaterades att jag var helt frisk och att det var panikångest och blev hemskickad. Nästa kväll så var det samma historia och då hade jag avvikande EKG så jag blev inlagd på övervakning i 3 timmar, men där såg åter igen allt bra ut.

Detta fortsatte varje kväll och var som värst de 4 första veckorna och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så klen i mitt liv - helt orkeslös, hela kroppen skakade okontrollerbart trots att jag ej frös, hjärtat klappade så hårt så det kändes som det skulle hoppa ur bröstkorgen, huggande bröstsmärtor och allt jag orkade göra var att vila sittandes eller vila liggandes. Trots detta fick jag ingen hjälp från Vårdcentralen, när jag pratade med distriksläkaren på telefon ville hon ens inte träffa mig och blev dessutom nekad vanlig hälsoundersökning. Då bytte jag hälsocentral.

Hos den nya hälsocentralen har jag lyckats tjata till mig några undersökningar trots att det verkar vara väldigt svårt att bli trodd när en läkare väl skrivit panikångest i journalen, den diagnosen verkar vara svår att "ta sig ur".

Det som hittills gjorts är arbetsprov, 24h EKG, ultraljud av hjärta - där allt sett bra ut förutom att de just noterat min symtom vilket är hjärtklappningar samt hög puls. Det enda som varit avvikande på blodproverna är högt TSH på 6,8 (låg ämnesomsättning). Har även testat ångest dämpande mediciner men de gör ingen skillnad på vilopulsen. Jag har inte heller haft någon anledning till varken ångest, oro eller stress i mitt liv i övrigt.

Problemet som kvarstår idag är att jag har fått en konstant vilopuls som varierar mellan 90 och 125 slag. Jag har dock ibland några bra dagar där vilopulsen faktiskt går ner till 60 slag, men även då får jag lätt plötsliga rusningar till 120 och detta händer inte nödvändigtvis, men oftast, på kvällen efter kl 22. Jag vaknar dessutom ofta upp mellan kl 3:00-4:00 på natten med kraftiga rusningar som håller i sig allt från 10 min till ett par timmar. Är fortfarande orkeslös och blir lätt andfådd.

Jag är 30 år och frisk sedan tidigare, normalt har min vilopuls legat på runt 60. Styrketränar 3 gånger i veckan och kör löpträning 2 gånger i veckan.

Träningen har fått vila under dessa 5 månader, även om jag gjort några försök att komma igång igen med lätt styrketräning men jag får sådana hjärtklappningar och tappar andan så det känns som om att kroppen inte är redo ännu. Jag försöker dock hålla igång med promenader (2-3km) sedan drygt 2 månader tillbaka och det går bra dock väldigt hög puls 140-150.

Är i det läget där jag inte vet riktigt vad man ska göra.. någon som drabbats av något liknande som kanske har några ledtrådar att ge?
< < < 1 2 3 > > >
LouiseW
1989 • Gimo
#41
•
20 januari 2015 kl 23:15
Gilla
Hej, medveten om att det var ett år sedan denna tråd var aktiv MEN tråden uppmärksammades i min familjs ändlösa letande efter hjälp till min syster, född -83, som har haft samma symptom och varit konstant sjuk, in och ut från akuten i mer än tre år nu.

Det du gick igenom är just det hon idag går igenom. Läkare hittar ingenting, säger att det sitter "psykiskt" och att orsaken till problemen inte kan hittas.

Hon har en dotter på ett år som hon idag inte vågar vara själv med hemma då hon känner att hon försvinner och kan falla ihop när som helst. Hon har gått ner så pass mkt i vikt utan någon hittad orsak och väger nu snart i vikt liknande en alldeles för tunn 17åring.

Hjälp finns ingenstans. Oavsett vart hon vänder sig får hon inte den hjälp hon som människa i ett samhälle bör få. Hennes kropp håller på att, som du nämnde vid ett tillfälle, säga ifrån helt. Den orkar inte mer och vi som är närmsta anhöriga kan inte annat än se på medan hon tynar bort i både viljan att leva samt fysiskt.

Hur ser ditt liv ut idag? Finns det hopp och har du några råd ?

En människas tillstånd som är liknande det min syster går igenom påverkar inte bara personen som går igenom det, utan det påverkar också de omkring denne och jag som syster kan inte längre se på medan sjukvården står still och jag snart mister de närmsta i mitt liv pga utmattning, konstant oro och sorg.

Maila mig gärna om du har några idéer om, berätta hur det har gått för dig..det är bara skönt, om än fruktansvärt, att veta att min syster inte är den enda.

Email: Louise.Wahlqvist@gmail.com
/Louise
Andjo
1983 • Östersund
#42
•
18 augusti 2015 kl 19:47
Gilla
Louise: Väldigt tråkig att höra att din syster har liknande symptom jag hoppas verkligen att hon blir trodd och har turen att träffa på en bra läkare (de verkar vara sällsynta idag). Jag har inget bra tips att ge förutom att ge henne ditt stöd och inte minst tro på henne, för hon kommer garanterat att möta misstro från många okunniga läkare (vilket är det sista hon behöver).


Jag önskar jag hade en solskenshistoria att komma med, men det har jag inte. Tvärtom så har jag blivit mycket mycket sämre.

Jag är idag sängliggandes 90% av min vakna tid pga utmattning och andfåddhet. Blir väldigt andfådd i vila. Jag har inte en muskel kvar på kroppen. I maj 2014 hade jag dessutom en väldigt svår astma/andnödsattack (när jag försökte sluta med blodförtunnande medicin) där jag tappade mycket av min syn.

Jag har förgäves försökt få hjälp från landstingsvården men det är hopplöst och nu orkar jag inte tampas med dom längre för min energi är helt slut.

Idag går jag på blodförtunnande och betablockare bara för att "klara" av dagen och jag skulle nog säga att det är blodförtunnande som jag får mest lindring av. Betablockerarna tycker jag mest påverkar max-pulsen (ej vilo), så istället för att den ligger på 180 vid aktivitet så går den bara till 150.
Pär M
1969 • Umeå
#43
•
19 augusti 2015 kl 08:19
Gilla
Men stackars er.

Andjo.

Vad har du för mediciner nu??
För 109 i undertryck ska du inte ha!
#44
•
28 augusti 2015 kl 18:39
Gilla
Andjo: Jag är väldigt intresserad av att höra hur du gick tillväga för att tillslut få din diagnos då dina symptom påminner mycket om mina; hög vilopuls, plötsliga hjärtrusningar, andfåddhet, bröstsmärtor, total orkeslöshet etc. Det har snart gått ett år sedan första gången jag sökte hjälp på akuten för detta. precis som du så har jag inte blivit tagen på allvar utan i princip samtliga läkare har avfärdat detta som stress/ångest.
Efter ett par månader med dessa symptom fick jag en känsla av att det skulle kunna vara lungemboli och tjatade till mig ett d-dimer test men det visade negativt. Har du kronisk lungemboli (med högt tryck i lungorna som följd) eller "bara" lungemboli? Vilka tester tog man för att få reda på det? Jag är mycket tacksam för svar
Mille
1987 • knivsta
#45
•
28 augusti 2015 kl 22:25
Gilla
Kanske en dum fråga men har läkarna testat för Twar?
Martina
Linköping
#46
•
18 oktober 2018 kl 11:10
Gilla
Hur har det gått? Har oxå extremt hög vilopuls. Vågar inte ringa VC pga rädsla att inte bli trodd :(
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#47
•
18 oktober 2018 kl 14:52
Gilla
@Martina: Har du hög vilopuls så är det bara att mäta. Är det så tycker jag att du ska söka för att utesluta t ex hyperthyreos
Oldboy
1952 • Danderyd
#48
•
18 oktober 2018 kl 23:45
Gilla
Har man extremt hög vilopuls och symptom som exv. bröstsmärtor, yrsel eller allvarlig trötthet bör man nog ta sig till en akutmottagning på ett sjukhus.
Symptom från hjärtat kan tyda på något det är bråttom med, så förmodligen får man gå förbi alla köer direkt in på hjärtakuten och där tar man ett ekg. Sen riskerar man att bli liggande länge innan det kommer en läkare och sedan att bli inlagd för observation (ta med mediciner, kreditkort, mobil+laddare, underkläder och en necessär alltså, och en bok).

Jag har gjort det två gånger, först för att få en diagnos (misstänkt förmaksflimmer/-fladder; hade ju gått över när jag kom in men jag hade ju haft oregelbunden puls så de la in mig över natten och gjorde sedan stresstest med ultraljudsundersökning).
Andra gången, på ett annat sjukhus, gjorde jag det bara för att få ett ekg på en spontan flimmerepisod som de kunde skicka till min läkare. (Sedan "avvek" jag för läkaren hade fullt sjå med alla andra och jag hade inga andra symptom.)

Sorgligt att läsa om alla som inte fått ordentliga utredningar! Jag utreds fortfarande, men i snigelfart eftersom jag inte har något akut (dock ett knepigare hjärta än det först verkade). Kan tipsa om att det finns små, billiga ekg-apparater att köpa från Kina eller klart dyrare svenska med prenumeration på tolkning, om svårigheten är att få ett ekg taget när man har symptom. Att ta och tolka ekg själv behöver man dock vara grundligt påläst för.
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#49
•
19 oktober 2018 kl 09:15
Gilla
@Martina och Oldboy: Jag uppfattar inte Martinas problem som akut. Ålder framgår inte heller. Om problemet funnits länge är akuten ett dåligt val. Sök läkare i lugn och ro och om du ligger klart högt bör man också utesluta vissa icke-hjärtsjukdomar som t ex hyperthyreos som är farligt att gå med, men helt botbart. Det är alltid en fördel att ha lite tankar kring eventuella orsaker själv när man söker.
Oldboy
1952 • Danderyd
#50
•
19 oktober 2018 kl 11:52
Gilla
@Tage: Jag är enig med dig, mitt råd eller tips riktades inte heller specifikt till Martina. Jag läste igenom hela tråden igår och slogs av att det var minst 3-4 personer som sökt på vårdcentralen och inte kommit vidare till en behövlig utredning. Att söka på akuten när symptomen är som mest uttalade är ett sätt ge sjukvården bästa chans att hitta rätt spår, just när det tycks vara hjärtrelaterat tycker jag det kan vara befogat (säkert i enstaka andra situationer också).
Att komma till vårdcentralen när det har gått några dagar eller veckor och man bara har allmänna symptom som trötthet och hög vilopuls ger inte ett särskilt bra utgångsläge för en utredning.
Walker67
1947 • Växjö
#51
•
19 oktober 2018 kl 18:12
Gilla
Detta var en sorglig historia, som tyvärr hittills inte fått något bra slut. Ur lekmannaperspektiv ställer jag mig frågan, om resultatet kunnat bli bättre med en snabb diagnos.
Man blir inte frisk bara för man gör en en Lex Sarah-anmälan och om man redan är svag tar det mycket energi, som i stället kan läggas på att stå emot sjukdomen. Ett alternativ i så fall skulle kunna vara att någon annan driver ärendet åt dig. Syftet skulle då vara att förhindra att andra råkar ut för vad du tvingats vara med om.
Jag kan sätta mig in i hur du har känt dig, när du inte blivit trodd utan doktorer använt den psykologiska förklaringen , vilket är bekvämt om man inte lyckas diagnostisera. Själv har jag SHR-astma och råkade ut för en läkare, som trodde jag var en simulant, dessbättre träffade jag sen en yngre läkare som var inläst på sjukdomen.
En idé är att starta en facebookgrupp för lungemboli, som ett halmstrå att hitta någon alternativ behandling som leder till förbättring.
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.