Sandsjöbacka Trail Marathon

Kort sammanfattning: Lerigt, lerigt, lerigt.

Stressig morgon, tyckte jag hade gott om tid och tog det därför rätt lugnt vilket förstås straffade sig på slutet så jag fick springa till bussen. Träffade Peter på tåget ner till Kungsbacka och vi snackade ihop oss lite. Efter ombyte och toabesök var nog ingen av oss riktigt medvetna om hur nära det var till start, för helt plötsligt är det någon som räknar ner till noll och startfältet drar iväg. Bara att hänga med alltså men Peter och jag kommer ifrån varann. Jag teamar istället upp med Magnus, vi hade pratat lite löst på ett träningspass hemma om att springa ihop här. Det rullar på genom ett sovande Kungsbacka, ut på landet och in i skogen. Nya bansträckningen var verkligen ett lyft, bara tillräckligt mycket landsväg för att alla ska hinna positionera sig innan det blir singletrack och det blir besvärligare att springa om.

Senaste tidens regnande gjorde att det var riktig geggamoja i skogen, allt från blålera till gyttja. Och riktigt halt på spänger och berghällar. Magnus och jag kämpade på, tidigt fick vi också kontakt med en stockholmare vid namn Patrick som hakade på. Vi sprang och snackade om ditt och datt men mest löpning (förstås). Magnus tyckte jag skulle springa i svenska fjällen, och av Patrick fick jag tips om att springa traillopp i Frankrike, det finns "överallt" och är ofta billigt. Vi får väl se vad det blir framöver.

Efter runt 15 km drog Magnus upp tempot lite och lämnade Patrick och mig bakom sig. Vi fortsatte i stadigt tempo och gick i de brantaste uppförsbackarna för att spara på benen. Det leriga underlaget sög verkligen musten ur en. Ibland klev man i något extra geggigt ställe så man fick lera långt upp på vaden. Tur att skorna satt på bra!

Första depån nåddes, och till min besvikelse fanns där ingen kladdkaka som jag hade sett fram emot. En Twix var inget vidare substitut men fick duga så länge. På nästa kontroll skulle det i alla fall finnas. Så, snabbt vidare över stock och sten! Och genom lera... Vi hade för länge sen slutat bry oss och försöka springa runt, nu var det bara rätt igenom som gällde. Klafs klafs!

Strax innan skjutfältet klev jag snett med vänsterfoten och vrickade till den. Det gjorde riktigt intensivt ont ett tag men efterhand klingade smärtan av och efter någon halvtimme kändes det inget längre. Jag tror det var positivt att foten hölls nerkyld av alla dopp i vattenpölar och gyttja.

När vi kom ut på grusvägen vid Oxsjön fick jag ett lite bättre löpsteg igen och i en nerförsbacke blev det en lucka till Patrick, men han ropade "spring på", så då gjorde jag det. Någon kilometer innan andra depån, vid Sisjön, kom jag ikapp Magnus som hade kroknat betänkligt. Vi växlade några ord och jag fortsatte till depån där det äntligen blev lite efterlängtad kladdkaka och påfyllning av sportdryck i flaskorna i vätskebältet. Just när jag stack iväg kom Magnus in i depån och jag fick några uppmuntrande rop med mig.

Precis som förra året var kladdkakan en riktig energiboost och det kändes mycket lättare att springa. Från andra depån och in i mål blev jag inte omsprungen av någon men sprang själv om ett tjugotal skulle jag tro. Efter depån är det bara en liten knix uppåt, sen är det utför i stort sett hela vägen till Åby så där får benen vila lite inför det avslutande kraftprovet Fässberget och Änggårdsbergen. Gång i de värsta uppförsbackarna där förstås, men bra fart genom ravinen. Sprang om några killar där som var mäkta imponerade över min fart, kul!

Sen blev det då vänstersväng i stället för höger när man kom upp på grusvägen i slutet av ravinen, uppför en riktigt brant backe där det återigen blev gång. Lite flera knixar upp på de högsta delarna av Änggårdsbergen innan det rullade på neråt Botaniska och de sista kilometerna bort till målet på Slottsskogsvallen. Jag hade sett på kartan att det inte var enklaste vägen in till målet, men den sista branta stigningen kom ändå lite som en överraskning. Men det var bara att bita ihop, bara några hundra meter kvar nu.

In på Skogsvallen och en skön målgång på ändå inte helt slutkörda ben. Karima hade kommit ner till målet och hejade på och gav en varm kram efter målet. Hon följde sen med till tältet där det bjöds på soppa, där blev hon min personliga assistent och fixade påfyllning av både mat och dryck och till och med hämtade min väska med överdragskläder medan jag bara kunde sitta ner och ta det lugnt. Även om jag inte gått på max med tanke på kommande Tokyo Marathon så var kroppen förstås rätt sliten och låg på energi. Men det som var värst var någon sorts sendrag i högra ljumsken som begränsade rörelseförmågan rejält. Lite Silly Walk-varning faktiskt. Skönt då med någon som hjälpte till. Tack!

Efter ett tag kom Patrick i mål och jag fick höra lite om hur han haft det den sista biten. Inga större problem, bara trögt. Och ytterligare en stund senare kom även Magnus in på trötta ben. Brist på långpassträning konstaterade vi, det får bli några fler gemensamma pass. Efter ombyte till rena kläder och skor fick jag sen skjuts ända hem till dörren av Magnus, eller rättare sagt hans fru som körde två trötta löpare till Sävedalen. Tack!
_____
Jag sprang utan pulsklocka och har därför inga km-tider eller någon pulskurva att visa upp. Det gick ju annars riktigt bra att bara gå på känsla, känns som om jag gjorde ett väldisponerat lopp med lagom mycket krafter kvar till slutet.