Kullamannen Ultra

Kullamannen för andra gången för mig, denna gång med en bana cirka fem kilometer längre än förra gången, jag visste vad som väntade kan man säga. Vis av erfarenhet visste jag att det kommer att bli helvetiskt jobbigt den andra halvan och att den mycket lätta första halvan lätt kan få en att göra av med alldeles för mycket energi. Detta gällde att undvika till varje pris, planen var att springa de 30 första på 2.40-2.45. Efter detta fick fri fart gälla med en förhoppning om att det var i de enormt branta klättringarna och mycket branta utförslöporna jag skulle kunna ta tid, där och mot slutet när jag tänkte tugga på när andra får det tungt, en plan är en plan är en plan..

Vi bodde två kilometer från tävlingscentrum och målgången, bussen till starten gick klockan 7.30 och väl i Ängelholm fanns det tid att prata med nya och gamla löparbekantskaper, trevligt. Nu fick jag reda på att de dragit om banan från förra året, mycket skulle vara sig likt men de värsta och längsta stigningarna var bortplockade, skit, där skulle ju jag ta tid. Jag kände mig rejält seg och helt opeppad på att springa men vet ju att det brukar ordna sig. Klockan 9.15 gick så starten med ett rejält stort fält, dubbla mot förra året kändes det. Många stack i hög fart, själv låg jag enligt plan och bromsade, flera gånger var klockan nere på 4.30 när jag tittade till, jag beslöt mig för cirka 5.10 och där nånstans hamnade det. Som jag trodde så var löpningen rejält lätt, det rullade på lätt och fint och jag kände mig nu stark och pigg. Efter nån timme eller så passerade jag Bosse Johansson från Västerås som vattnade en björk, det kändes märkligt att passera en sån duktig löpare och jag hade på känn att det inte var som det skulle riktigt, det var det inte heller och Bosse hoppade av vid 30 km, seg i en fot efter en tredagars bergsorientering i England, GL3D. Mina knän hade dagen till ära bestämt sig för att värka lite grann, för lite sådär trivselvärkigt men sen allt jävligare, jag tyckte att de kunde ge fan i det och till slut gjorde de faktiskt det, nämen? Förmodligen tröttnade nerverna på att klaga.

Resan mot Arild var trivsam och jag pratade med folk som jag så småningom faktiskt sprang i kapp. Kul. I Arild tog jag min drop-bag, tömde Red Bullen som låg där i och drog av en rap så att det skallrade i rutorna i Rusthållargården, humor. Nya gel la jag i bältet och sen bar det av mot berget. Berget var som jag kom ihåg det, brant. Upp och ner för berget sprang vi och det gick faktiskt riktigt bra. Tävlingscentrum passerades för första gången och det var kul att se en massa folk, folk som hejade och tjoade, kul. Knäna kändes kanon, men nu kom krampen lite sådär i smyg först. Han kom som en liten kittling i höger vad och sen i vänster, efter ett tag kom rejäla krampdrag i bägge vaderna och nu krampade de mindre inre vadmusklerna hela tiden, nu var vi på runt 35 km, dvs 20 km kvar. I normala fall finns ingen återvändo när krampen väl kommer så jag tänkte att det behövdes nåt nytt. Jag tog en extra salttablett och drack massor, jag tog dessutom en gel mycket tidigare än jag tänkt. Jag vet inte om det funkade eller om gud helt enkelt hör bön men det funkade! Efter bara en kilometer eller så så var krampen faktiskt väck! Hurra! Det funkade. Efter en mara ungefär passerade vi tävlingscentrum för andra gången, sista gången innan målgång. Nu var humöret i botten, det kändes ruttet att springa, jag var trött och hade ont och kände mig som den sämsta löparen på plats. Inte blev det bättre av att jag mötte en massa pigga och till synes urstarka ultralöpare på väg ut från målområdet heller, jag trodde att de låg långt före mig och var på väg upp för backen som jag sprang ner för och på väg ut i skogen igen, jag trodde att jag var rejält långt bakom dem. Det hade nog lättat humöret om jag vetat att jag var sju kilometer före dem! För det var så det låg till, de var på väg in för varvning nummer ett, jag var redan klar med nummer två.

Nu började banan som heter svart bana, den gick som separat klass också. Banan går längst ut på udden och upp till fyren, eller fuhrern som jag hörde nån säga, det väckte skojiga associationer. Nu gick det efter hand faktiskt lite lättare, jag märkte att jag plockade några positioner då och då och att jag var stark och hade bra fart, relativt då vill säga. Jag harvade på och tyckte det var rätt så trevligt om det nu inte hade varit för magen, den hade nämligen inte tyckt att det var så kul med all extra näring och dryck när krampen skulle hävas. Det blev en snabb reträtt i skogen så var det löst. Nu rullade det på rätt så bra och efter 52 km tyckte jag att jag förstod att det närmade sig slutet, jag hade två ryggar att jaga och de tog jag rätt lätt och sen sprang jag hela vägen till mål utan promenader, en seger i det lilla! Mycket glad gick jag i mål på 5 och 52! Plats 57 visade det sig sen, det är jag mycket nöjd med i ett lopp med 240 i resultatlistan. Jag tror att betydligt fler startade men har inte hittat nån uppgift på det, jag vet att över 400 var anmälda.