Möja – Långpass med terräng och obanat

Det här blev ett spännande pass! Jag hade sett på kartan att det fanns en stig längs nordöstra delen av Möja som skulle binda ihop delen mellan Hamn och Långvik så att det skulle gå att springa runt hela ön. Men på kartan saknades en bit stig, fast jag tänkte att det bara var miss i kartan – men så var det inte riktigt...

Efter att ha sprungit grusväg ner till Kyrkviken och vidare upp mot Hamn (väldigt pittoresk liten by!) hittade jag på tredje försöket rätt stig genom skogen. Relativt vältrampad och (glest) uppmärkt med blå snitsel, perfekt det här blir inga problem. Men ju längre jag kom desto mindre trampad var stigen, och helt plötsligt upphörde snitslarna mitt i ingenstans. Jag backade och kollade om jag missat någon stigförgrening, men icke. Det var uppenbarligen kartan som hade rätt, här saknades en bit stig även i verkligheten.

Som jag mindes kartan skulle det i princip bara vara att fortsätta rakt fram så skulle stigen fortsätta, men nu var det riktig urskog: småbruten med mossbelupna klippblock, nedfallna träd och allmänt brötigt. Men att vända om samma väg tillbaka hade blivit alltför tidsödande, det var bara att ta tjuren vid hornen och fortsätta i den obanade terrängen.

Efter flera hundra meter kom jag fram till en uttorkad bäck som jag följde i förhoppning om att hitta en stig som korsade den, men jag kom ända ner till strandkanten utan att ha sett någon stig. Längre bort på stranden låg ett hus som det ju rimligen borde gå en väg eller stig till, så jag sprang däråt. Mycket riktigt fanns där en stig som ledde åt rätt håll.

Efter någon kilometer kom jag fram till en liten stugby med glest utspridda hus där det var omöjligt att avgöra vilken av stigarna som var "huvudspåret" så det var bara att prova sig fram. Efter att ha provat ett par återvändsgränder – där en ledde till en sjö med näckrosor, mycket vackert – hamnade jag åter på rätt spår och kunde avsluta min Möja runt-löpning.

Ett roligt pass med stor variation på tempo och underlag. Allra roligast var helt klart terrängdelen där den lite sega känslan från grusvägen var som bortblåst.