Lidingöloppet

Pers igen!

Ingen bra uppladdning: stressigt på jobbet hela veckan med driftsättning av ett antal nya funktioner på webben och nattvakt på brorsans båtklubb natten mellan fredag och lördag vilket gjorde att jag a) kom i säng efter klockan två, b) inte sov så bra i den ganska hårda kojen och c) åt frukost alldeles för sent, mindre än 2½ timme innan start. Dessutom fick jag för mig att jag skulle trycka i mig en energi-bar med tio minuter kvar till startskottet. Korkat!

Kom iväg från båtklubben precis efter 11 och tog pendeln till Centralen och tunnelbanan vidare till Ropsten. Tjockt med löpare som vanligt, men det flöt ändå på bra med busstransporten till Lidingö. Hann inte kolla om det var några andra IK Jogg:are vid vår mötesplats utan gick direkt till nummerlappsutlämningen eftersom det var lång kö och inte så många minuter kvar till start.

När väl nummerlappen var uthämtad gick jag till klubbens mötesplats för att fixa det sista inför start. Där var tomt på andra jogg:are, men efter några minuter dök Mina upp så vi gjorde sällskap till starten. En uppvärmningsjogg på ett par km. Klockan hade nu rusat iväg så det var bara fem minuter kvar till start när vi var framme. Mina, som skulle starta tio minuter efter mig, fortsatte till sin startfålla medan jag gjorde det som behövde göras innan start, nämligen ett snabbt depåstopp i skogen för att justera det osmotiska trycket. Med mindre än två minuter kvar till startskottet var jag framme vid min startgrupp, om än onödigt långt bak (som det skulle visa sig).

Starten gick, och jag kände redan från början att det här inte skulle gå så lätt som jag hade hoppats. Benen kändes tröga redan från första steget, säkerligen beroende på att jag ätit alldeles för nära inpå och kroppen fortfarande var fullt upptagen med att hantera maten. Planen hade varit att ligga i 5:20-tempo, men i trängseln kunde jag i stort sett bara flyta med i den fart som alla andra hade. Vid några trängre passager blev det till och med totalstopp. Efter hand blev i alla fall startfältet mer utsträckt och det gick att ta sig förbi på vänstersidan utan att behöva göra några tok-ruscher. Men när benen fortfarande efter fyra–fem km fortfarande inte hade "vaknat" började jag ställa om min målsättning från 2:45 till att komma in under 3 timmar.

I år hade jag vätskebälte på, så det gällde att hålla ordentligt avstånd i sida vid omkörningar för att inte få närkontakt – jag vet från Göteborgsvarvet förra året hur det känns. Det här var första gången som jag körde med vätskebälte på en tävling. Vid tidigare tävlingar i år har jag haft en flaska i handen, men eftersom jag skulle ha några gel med också så ville jag prova med bältet. Slutsatsen är nog att det ändå är bättre med en flaska i handen och istället stoppa ner gelförpackningarna i byxlinningen som jag gjorde på Risveden.

Många av mina löparkompisar startade i samma startgrupp visade det sig: jag sprang om eller blev omsprungen av fem personer från IK Jogg, från långpassgruppen eller från ultralöpningen i Stockholm. Jag var så inne i min egen bubbla så jag såg ingen av dem, utan varje gång var det ett glatt utrop "Erik!" som väckte mig och vi fick en liten pratstund. Kul!

Efter knappt halva loppet hade verkmästarn i magen jobbat klart verkade det som, och benen kunde få den uppmärksamhet de förtjänade. Det gick märkbart lättare, trots att en dryg mil hade avverkats. Löpsteget blev bättre och den negativa känslan jag haft började lätta. Fortfarande var det trångt i spåret så det gick inte att köra på i ett helt eget tempo, men i stort sett flöt det på i den fart jag ville hålla.

Jag tog massor av placeringar sista milen, speciellt efter Abborrbacken, även om jag (förstås) gick i de brantaste delarna av den och Karins backe. Med två km kvar till mål fick jag lite lätta krampkänningar i vänster vad men jag vågade ändå öka på tempot till en spurt så jag kom in under 2:50. Pers med över en kvart från förra årets nära döden-upplevelse!