Kungsbacka t.o.r.

Efter att ha kollat att allt rullade på bra efter dagens driftsättning var det dags att komma ut och röra lite på sig. Det var så fint väder att jag ville vara ute längre än ett vanligt distans-löppass skulle ge så det fick bli en cykeltur söderut i solskenet. Hur skönt som helst, enda incidenten var att jag tappade en vattenflaska när jag fick göra ett litet hopp ner från cykelbanan som tar abrupt slut efter rondellen i Lindome och den (flaskan alltså) rullade ut i körbanan och var centimeter ifrån att bli mosad av en lastbil. Men det gick bra, personbilen som kom efter stannade och lät mig gå ut och hämta flaskan på ett säkert sätt. Sen rullade det på bra med solsken och fågelsång. Magen började dock knorra lite, så när jag såg skylten Tölö kiosk och pizzeria fick det bli ett depåstopp där. En pizza och en halvliter Cola senare kunde jag fortsätta mot Särö och sen vidare norrut. Fick lite flashbacks från Sandsjöbacka Trail Marathon när jag kommit över Kungsbackaån, de första upplagorna sprangs precis den här vägen. Någonstans runt Kullavik hade tydligen pizzan processats tillräckligt mycket för att ge lite extra sprutt i benen, jag kände mig riktigt stark därifrån och hela vägen hem. Särskilt roligt var det att jag först blev omkörd av en kille med fin cykel med högprofilhjul, men sen körde jag om honom två(!) gånger: Efter att han hade klämt sig förbi mig ökade luckan så han låg två-trehundra meter före, men sen krympte den efterhand igen och rätt vad det var så var det jag som låg först igen. Vid Järnbrottsmotet bestämde jag mig för att cykla via Radiotorget som lite omväxling och kom sen tillbaks ut på cykelbanan igen sisådär en 50 meter efter honom, men det dröjde inte länge innan jag var förbi för andra gången. Kul, tyckte jag som är lättroad. Bra tryck i pedalerna hela vägen hem sen. Jag lyckades tydligen snitta 28 km/h genom stan, men då valde jag att cykla i körbanan i stället för cykelbanan på flera ställen. Hade dessutom otroligt flyt med rödljus, spårvagnar och andra hinder. Tror inte jag behövde stanna förrän vid Skånegatan – men då blev det desto längre, liksom vid det ökända trafikljuset vid Redbergsplatsen där det aldrig verkar bli grönt för cyklister. Kände mig stark tillochmed i sista branta backen hemmavid, stannade utanför porten med ett stort leende och kunde konstatera att detta varit årets hittills bästa cykeltur.


Pulskurvan som vanligt helt åt skogen, trots pulsband denna gång. Dumma klocka! Siffrorna justerade till något rimligare.