Helsingborg Marathon 2018

Femte gången gillt! Så nöjd och stolt över min prestation och så lycklig över att kroppen hänger med och klarar av att leverera pers fortfarande.

Vädret var utmärkt med ca 16 grader moln och en del nordlig vind. Mitt träningsår har varit stabilt och formtoppningen den sista veckorna har varit enligt solboken, inklusive den obligatoriska rödbetsjuicen de sista dagarna. Jag såg även fram emot att springa tillsammans med Fredrik precis som 2014. Han är normalt lite snabbare än jag, men med tanke på att han sprang Ultravasan för två veckor sedan tänkte han hålla jämnt tempo med mig.

De första sex kilometrarna är som vanligt lätta, med pigga ben, adrenalinpåslag flackt underlag och medvind. Vi la oss därför lite över planerad snittfart för att ha lite fallhöjd när backarna skulle komma. Råå och Ättekulla rullade snabbt förbi för mig, men Fredrik fick kämpa lite mer. Han släppte därför iväg mig strax innan Ramlösa. Han kom ifatt igen efter någon kilometer, men släppte igen efter ett tag. Trist, men fullt förståeligt att han fortfarande är sliten efter Ultravasan.

För mig tuffade på bra. Tyvärr var det lite mindre publik ute än vanligt, men stödet var ändå kanon från de som var ute. I Jordbodalen stod Annika, Emmy, Pontus, Linda och Ebba. När jag kom till halvmaramarkeringen i Fredriksdal hade jag 1:33:46 och kände mig fortfarande ganska fräsch. Jag försökte dra mig till minnes hur det kändes förra året och jag vet att jag var mer sliten då. Det bådade med andra ord gott. 3:10 var inom räckhåll. Mitt mara-pers från Amsterdam på 3:13 var realistiskt och mitt banpers på HBGM från 2016 på 3:17:05 borde vara som i en ask. Samtidigt visste jag att vad som helst kan hända andra halvan.

Jag hade varit noggrann med energiintag. En banan precis före start, en Snickers i handen, banan och sportdryck där det serverades. Jag tog också en gel där det erbjöds, trots att jag har lite dåliga erfarenheter av det. Jag drog i mig den vid ca 27 km och mycket riktigt blev jag lätt illamående av den. Men fördelen med energikicken uppvägde nog. Jag höll tempot uppe till ca 30-32 km. Då började det definitivt bli kämpigare. Stannade lite längre vid vätskestationerna och hade någon kortare gå-paus. Lyckades ändå hålla mig under 5-minuterstempo alla km utom en. När jag var vid Sofiero var jag rejält slut och började inse att 3:10 nog inte skulle gå, men jag hade fortfarande gott hopp om pers. Ingrid, Bertil och Berit hejade duktigt och gav mig en välbehövlig boost.

Sista fyra kilometrarna gick nerför och i medvind vilket var tur. Krafterna höll på att rinna ut och det var bara med ren viljestyrka som jag lyckades trycka ut det sista i en liten spurt på upploppet. Så skönt att komma imål och stoppa i sig vad som bjuds (fast jag saknade Erdingers alkoholfria öl som brukar finnas).

Behöver nu vila benen några dagar och sedan går träningen igång inför nästa års löparfester.