8 juni 2018 kl 09:06
Det beror väl på säger jag :) Men kroppen är det nog inga problem. Men knoppen måste också hänga med...
Min egen erfarenhet:
2017: Sprang Varvet. Underbar upplevelse! Det var fantastiskt roligt och under loppet tänkte jag: "Åh, jag längtar till STockholm, då får jag springa dubbelt så långt" Det blev ett hårt lopp i Gbg. Men jag tog inte slut och jag maxade inte. Hade krafter kvar sista kilometerna som jag höll inne på för att spara mig.
Men så kom Maran... Inte alls med den mentala inställning jag hoppats på. Kroppen hade säkert hunnit återhämta sig. Men mentalt var jag inte med alls... Och det är så viktigt. Den mentala biten måste hänga med annars funkar det inte att springa 4,2 mil... Så det där är väldigt olika om man fixar eller inte. Jag gjorde det inte...
Läs gärna:
Varvet 2017:
http://nocout.se/susanne-bornmar/2017/05/21/goteborgsvarvet-2017/Maran 2017:
http://nocout.se/susanne-bornmar/2017/06/06/stockholm-marathon-2017/2018:
Skippade Varvet. Var otroligt sugen när man såg alla vänner som sprang. Men detta gjorde bara suget till maran ännu större. La allt krut på maran och för mig fungerade detta mycket bättre.
För att få perspektiv på hur jag upplevde maran 2018:
http://nocout.se/susanne-bornmar/2018/06/03/stockholm-marathon-2018/En viss skillnad. :)
Nu skyller jag inte allt på Varvet. Men för mig funkar det inte så bra att kombinera dessa lopp. Jag är en van löpare som springer runt 10 mil i veckan i snitt. Så att kroppen återhämtar sig tvivlar jag inte på. Men huvudet måste också hänga med... En nog så viktig aspekt som jag tror många glömmer bort.
Och den är viktig oavsett nivå. Oavsett om man springer maran på 3, 4 eller 5 timmar... Har man inte huvudet med sig så är 4,2 mil väldigt långt...
Men som alltid, detta är så individuellt. Det är bara att testa sig fram. För dig kanske det är bästa tänka bara uppladdningen, för andra kanske det inte funkar alls.