3 maj 2017 kl 16:23
Redigerad 3 maj 2017 kl 16:28
Jag är inte pulskritiker, utan mäter själv puls. Det jag säger är att det är ett bristfälligt mått, eftersom den varierar på ett opålitligt sätt. Ena dagen kan den ligga på 130 i fart 5.30 och två dagar senare på 145 i exakt samma fart. Det behövs även tempomätning och tempomätningen säger mer om hur fort du borde ligga än vad pulsen gör.
Ett exempel är Varvet för mig den 20 maj. Jag har en förkunskap om att jag bör starta i 5.00-tempo, för att det rekommenderas att man ligger ca 15 sekunder över sitt bästa tempo de första kilometrarna. Jag skulle även kunna strunta i detta råd och gå ut i 4.45-tempo, för att chansa lite.
Om jag i stället helt skulle utgå ifrån puls, skulle jag kanske starta i 155 bpm, eftersom jag vet att jag tidigare i år har legat på 155, ökat till 157 efter en km och sedan lagt mig på 159-160 under första milen, för att sedan öka pulsen, men inte farten. Då ligger jag på samma tempo som jag har legat på när jag testat maxfart på halvmaran tidigare under året. Det är ingen fel att göra så. Fördelen är att jag kan ligga så även om jag utvecklas. Men det finns en nackdel. Om det blir väldigt varmt under Varvet så kommer pulsen att rusa till kanske 160 redan från början, trots att jag startar i 5.00-tempo. Risken är då att jag sänker tempot för att pulsklockan säger att jag ligger för högt. Men detta är fel. Enligt både Jack Daniels Running formula och egen erfarenhet kan pulsen gå upp och ner beroende på vädret, beroende på humör och stress etc., trots att du har samma tempo. Och häromdagen låg min puls på 170 under hela passet, men det var p.g.a. Ritalin, som jag tog senare på eftermiddagen än jag brukar.
Därför är enbart pulsmätning inte ett säkert sätt att mäta om du ligger i rätt ansträning. Utgå främst ifrån din fart (VDOT eller upplevd anstränging, och använd pulsmätningen som ett komplement.