7 september 2012 kl 13:38
Den här problematiken gäller ju heller inte bara nybörjare. Man kan läsa om rutinerade löpare på diverse bloggar som löpt stora mängder i åratal och verkar veta vad de tål och bör "känna sin kropp". Sen plötsligt ökar de på mängden för mycket, springer för mycket fartpass eller ändrar underlag för snabbt och vips dyker dessa förrädiska skador upp. Den här våren tyckte jag det fanns fler skadade löparbloggare än oskadade.
Detta gäller ju även mig själv. Sprang 2010/2011 ungefär 30-40 km/v och verkade tåla det bra men då och då drabbades jag av hotande känningar i knä, vad, senor i foten, hälsena. Jag lyckades balansera detta och klarade mig hyfsat från långa skadeperioder som kräver lång vila. Kan lägga till att jag innan 2010 hade mångårig vana vid mängder på 15-20 km/v.
Under 2012 har jag känt mig väldigt fräsch i ben och fötter trots veckor på 70-80 km inför maran och efter maran i Juni gick jag snabbt upp på 60 km/v och har kört på i den mängden hela sommaren utan att känna mig sliten. Plötsligt för två veckor sen började ena höften att ömma och efter några pass började det ömma under knäskålen. Nu tror jag jag klarade denna skada mha snabbt naprapatbesök men min poäng är att man aldrig vet när skadans fule tryne dyker upp.
Och 10% ökning? Från vad och hur länge. Tittar man på veckostatistik för den mest disciplinerade löparen så ser man ett berg o dalbanediagram som inte är konstant speciellt länge. Visst kan man medelvärdesbilda senaste 2-3 månaderna och säga att man inte skall öka med mer än x % i snitt etc etc. Men det är sällan det är snabba ändringar som orsakar skada, iallafall inte för rutinerade löpare. Man tål bra att t.o.m fördubbla veckomängder i 3-4 veckor inför toppningen för en mara, men man bör inte snabbt öka veckomängderna och ligga kvar där permanent för länge.
Men personligen gick jag från 30-40 km/v till 60 km/v, en ökning med över 50% och jag bedömer att jag "tål" det. Det är oerhört svårt med tumregler och den regel som gäller för nybörjaren gäller inte för den vane löparen.
Samtidigt vet man aldrig hur det slutar förrän man legat på en belastning under väldigt lång period.