28 september 2009 kl 12:01
Mattias: Nej, det var nog inte jag - jag klarade mig utan plåstring, fallet tog mest på mjukdelarna.. ;-), så jag var uppe och sprang efter någon minut igen, sur och tvär och full av adrenalin. Den begynnande krampkänningen (som var anledningen till att jag föll - jag skulle ta det lugnt efter Karins backe och jogga lätt, lätt i nedförbacken och då lyfte jag inte tillräckligt på fötterna) var som bortblåst in till mål. Jag snubblade 2-3 gånger innan, så jag inser att jag måste jobba lite med vriststabiliteten, kanhända.
Per: Jag har i princip bara sprungit i backig terräng sedan jag började träna ordentligt, springer i skogarna hemmavid och det måste ha varit tricket. Det, och att jag gick ut i ett väldigt, väldigt lugnt tempo i början. Jag låg säkert kring 6.30 första milen/första 15 km (hade ingen fungerande klocka så jag vet inte exakt) så jag var hur pigg som helst när backarna började. Dessutom gillar jag backintervaller och backiga rundor, man vet ju att när backen väl är över så kommer lite pust innan det är dags igen..
Du kommer säkert igen - kroppen har en enastående förmåga att glömma hur det känns när något är riktigt jobbigt!
Jag bugar och bockar och tackar Oldboy för taktikupplägget - det var verkligen som du skrev, att tog man det lugnt i början så kunde man springa på och springa om i slutet. Nästa år blir det lite mer fart från start och ett nytt försök på tretimmarsgränsen.
