Löpning • Kom igång • 22 inlägg • 16537 visningar •

Världens sämsta kondis! Hur lång tid tar det?

AnnaMaria östlund

1983 • Gävle

•

9 september 2007 - 18:57 (Redigerad 31 december 2005 - 00:00)

Gilla

Hej alla!

Jag började träna i april och har sedan dess tränat tre gånger i veckan (med en månads uppehåll pga resa i somras). Då har jag antingen spinnat eller joggat. Nu har jag kommit igång på allvar igen, sedan några veckor tillbaka. Målet är att få bra kondis (drömmen är polishögskolan, 2 km på max 10 min är intagningsprovet). Till veckan som kommer ska jag börja med intervallträning (har fått hjälp genom mitt gym med detta), men tjejen där tycker jag ska köra det en gång i veckan bara och sedan ut och jogga två gånger utöver det.
Jag var ute och joggade idag och det kändes som att min kropp var gjord av bly. Jag känner nästan ingen skillnad alls motför i våras.
Hur lång tid (generellt) brukar det ta innan man märker resultat? Är jag ett hopplöst fall? Jag blir lite modfälld i bland... :(

< < < 1 2 > > >

Thomas Wilker

1956 • Uppsala

•

9 september 2007 kl 19:25 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Kanske du har tränat för mycket och kört för hårt. Ibland måste man ta det lite lugnt så att kroppen hinner återhämta sig. Sedan är det så att man lite då och då hamnar på platåer då det inte händer så mycket, men så helt plötsligt så lossnar det. Om du skall börja med intervallträning bör du kanske i början ta det lite lugnare på de två andra passen för att kroppen skall hinna återhämta sig. Ta det i alla fall lugnt på passet efter intervallträningen.

Patrik Johansson

1972 • Floda

•

9 september 2007 kl 19:25 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Kör bara på. Du märker snart skillnad. Det är nog klokt att bara köra intervall en gång i veckan. Försök också lägga in ett lite längre pass där du joggar sakta i kanske 40 till 60 minuter.

Karin L

1981 • Linköping

•

9 september 2007 kl 19:31 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Jag tror att trötthet 2gånger av 3 är mental - speciellt för nybörjare. Du tror inte att du orkar, kan inte fatta att du orkar = du orkar inte. Många "ickelöpare" blir imponerade när man säger att man sprungit en mil och de flesta av dem påstår att de aldrig skulle orka det. Jag är av den uppfattningen att ALLA (möjlgitvis undantagna väldigt tjocka personer samt givetvis sjuka och skadade) orkar springa en mil. Det är bara en tempofråga.

Innan du ger dig ut och löper, bestäm dig för att löpa t.ex. 7km. Intala dig hela dagen att du kan det. Sedan, när du ger dig ut så tänker du på hur härligt det ska bli att springa i skogen, hur lätta din ben är och hur skönt det kommer att bli efteråt. Berätta för dig själv attt det bara är en tempofråga, du får helt enkelt se till att hålla ett tempo så att du orkar (UTAN att det känns som om du håller på att dö). Andas in ren luft och verkligen INTALA dig hur mycket du gillar att springa! Löpning handlar om att spränga gränser. Om du inte tror att du kan springa en mil kommer du aldrig att göra det. Du har inte världens sämst kondis, du har bara inte tränat hjärnan, den är inställd på att det är jobbigt att springa!

När du sprängt dina mentala gränser så kommer farten snart, lovar!

Karin L

1981 • Linköping

•

9 september 2007 kl 19:37 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Ps. Intervaller är jättebra, men farten kommer inte om du inte oxå springer några/nåt lite längre pass/vecka.

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

•

9 september 2007 kl 21:07 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Nu får nog Karin ta och omförhandla lite med lyckopulvret som sprids i galaxerna :-)

Konditionen sitter inte i hjärnan.
Jag känner MÄNGDER med människor som varken är "väldigt tjocka halta eller skadade", som inte kan springa 3 km, av den enkla orsaken att de aldrig springer. Soffa, bil och hiss.
Men visst, om de var jagade av en sabeltandad tiger skulle säkert hjärnan övertala dem att springa ändå, men jag uppfattade inte fröken Östlund att vara så desperat.

Man springer på en hanterbar nivå och ökar på mängd/sträcka/hastighet/typ av träning i takt med att kroppen utvecklas. Syretransport, muskler och ligament.
Man talar inte om för hjärnan att det går ändå.

Karin L

1981 • Linköping

•

9 september 2007 kl 22:04 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Hej Peter!
Givetvis sitter inte konditionen i hjärnan, det var heller inte vad jag menade. Min huvudpoäng var att många underskattar sin förmåga.

Sen står jag fast vid att alla kan springa en mil oavsett träningsnivå. En mil är inte så långt, det klarar alla. Få skulle väl opponera sig emot att alla klarar av att GÅ en mil, att springa är faktiskt inte så himla stor skillnad. Du själv stödjer ju faktiskt detta påstående genom din illustration med en sabeltandad tiger (utdöd dock så det blir svårt). Jag menar att vi är våra egna sbeltandade tigrar som HINDRAR oss från att orka, för att vi tror att vi inte kan. Men, jag är ingen löpexpert, så säg gärna ifrån.

Annars så har du givetvis rätt med att muskler och senor mm måste vänjas och utvecklas, men jag tror ändå att de mentala hindren är de största och viktigaste att forcera.

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

•

9 september 2007 kl 22:33 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Ok Karin, jag förstår vad du vill ha sagt, och jag skulle kunna hålla med dig om du inte envisades med att "en mil inte är så långt, det klarar alla".
Nej, alla gör inte det. Du vet inte hur illa ställt det är.
Men jag hajar poängen.

Henrik Grönvall

1976 • Göteborg

•

9 september 2007 kl 22:33 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

På sätt och vis håller jag med Karin här. Om viljan är att kunna springa en viss sträcka, t ex en mil, en gång (under tävling) klarar säkerligen många nybörjarmotionärer det.

Ifall man däremot har som mål att kontinuerligt löpträna och i så stor mån som möjligt förbättras - klara allt längre sträckor och även bli snabbare - måste planeringen ske långsiktigt.

Själv har jag aldrig löptränat "på riktigt" förrän i år. Efter ett tag har jag fått insikt i att planera löpningen för att kunna hantera påfrestningen och även för att förbättra löpförmågan (oavsett fysiskt eller psykiskt).

En sak att ha i åtanke är träningsbakgrund innan. Har man idrottat någorlunda kontinuerligt innan har man bättre förutsättningar. Som i mitt fall - väääldigt lite löpträning tidigare men 10 år av fotboll, 15+ år av tennis och 14 år i den underbara världen av badminton hjälper till. :-)

Karin L

1981 • Linköping

#10

•

9 september 2007 kl 22:41 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

He he... kanske är jag naiv och blåögd, men jag är oxå envis! När jag sprang tjejmilen för andra gången (typ 9-10år sedan?) Så hade jag inte tränat ett enda pass på hela sommaren och inget förutom skolgympan sedan tjejmilen året innan. Jag sprang på under en timme utan att ha löpt ett steg på ett år.

Till saken hör att jag är av naturen hyffsat smal, hade på den här tiden häst och var för ung för bil så jag cyklade en del, så jag hade kanske oddsen för mig. MEN om jag då kan springa en mil på UNDER en timme utan att ha tränat nåt så kan "vem som helst" springa en mil på över en timme, jag fortsätter att hävda att det mest är en fartfråga... :-)

Om detta är en villfarelse så lever jag gärna med den ;-)

Ha det!

Christer Lindström

1969 • Hägersten

#11

•

10 september 2007 kl 08:40 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Jogga 3 gånger i veckan i ett tempo som du känner är lagom.
Försök inte träna för hårt. Det går knappast att vinna tid genom att träna fel. Glöm inte bort att stretcha så unviker du skador.

Kristina Sund

1978 • Lindome

#12

•

10 september 2007 kl 08:49 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Karin:
Blir lite lätt provocerad av dina inlägg.
När jag började löpträna joggade jag LÅNGSAMT typ 5 minuter för att sen få gå några minuter innan jag kunde jogga lite till igen. På detta sättet kunde jag ta mig fram i max 4 km - sen var jag helt totalt slut. Om någon hade sagt till mig då att det bara satt i min skalle hade jag antagligen gett dom en smocka. För mig handlade det verkligen inte bara om att jag inte "fattade" att jag kunde springa en mil - mina lungor orkade inte med!
Sen lär det ju vara skillnad på om man är en smal gymnasist (som i ditt fall) eller en överviktig 25-årig rökare (som det då var i mitt fall - har givetvis slutat röka sen dess).

Mr. B

1963 • Hemma

#13

•

10 september 2007 kl 08:50 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Min erfarenhet är att man förbättrar konditionen snabbare än man kan öka muskelstyrkan. Därför kan man efter några veckor råka ut för att man faktiskt orkar springa sönder sig. Se upp med skaderisken, och satsa mer på kontinuitet i träningen än på enstaka jättepass.

Kom också ihåg att stötdämpningen i knäna är ganska dålig innan du är uppvärmd. Jag brukar ta ca 8 minuter framför en Friskis&Svettis-video innan jag ger mig ut på asfaltslöpning.

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

#14

•

10 september 2007 kl 10:09 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Ok Karin, vi behöver ju inte dra det här i långbänk :-)
Men faktum kvarstår. Jag tycker inte heller att milen är långt. Som tjugoåring sprang jag Götajoggen relativt otränad på 1,13 (15km)
Men man kan inte sätta upp en norm efter sin egen standard och livsstil. Jag hittar inte på när jag säger att det finns folk som inte rör sig längre än 300 meter i taget i sakta framåthasande. Att då tro att de ska kunna springa en mil förutom under dödshot är naivt.
Men jag gillar och delar din positiva inställning "allt går". Man måste dock inse att det är den inställningen som gör att vi är annorlunda rustade än de som inte är det.

Karin L

1981 • Linköping

#15

•

10 september 2007 kl 11:42 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Ok, jag vill absolut inte provocera eller stöta mig med någon, det är inte min mening. Tvärtom var mitt inlägg menat som positivt! Jag tror, och kommer att fortsätta att tro att DU KAN/ORKAR MER ÄN DU TROR! En artikel i Runners world handlade just om detta då artikelförfattaren menade att anledningen till att fler världsrekord inte bryts är just mentala spärrar...

Huruvida min "mil-teori" är rätt låter jag vara osagt, (kanske är det för att jag just nu känner mig själv i hyffsad form som en mil känns överkomligt för alla?) Poängen är och förblir att mentala spärrar och hinder som vi själva sätter upp utan att testa dem HINDRAR oss oavsett om det nu handlar om en mil eller 300meter.

Kristina: ursäkta om jag låter käck och du känner det som nedlåtande. Till mitt "försvar" ;-) har jag tre saker att säga: 1) Jag påpekade att jag hade bra förutsättningar, förstår at alla utgår från olika förutsättningar. 2) Jag undantog faktiskt överviktiga människor från min teori redan inledningsvis. 3) Jag tror visst att du orkat en mil! (fy va jag är dum! Men jag tror att din hjärna skrek att du var rökare, otränad och överviktig, såklart att du inte kan springa, sa hjärnan. Dina ben lydde och kunde inte springa... ;-p )

Nu lägger jag ned diskussionen, för jag tror att även om ni inte håller med mig om "mil-teorin" och även om den mot förmodan inte skulle stämma ;-) he he, (hur man nu skulle testa det...) så har nog min poäng gått fram! DU KAN MER ÄN DU TROR! Jag hoppas att ingen är sur, för diskutera måste man ju kunna, även med de man tycker har fel. Så, ut i spåret nu och spräng dina mentala hinder! :-D

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

#16

•

10 september 2007 kl 12:03 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Karin:
Jag tror inte att någon är sur för det vi diskuterar. (hej hopp vad glad jag är..)
Möjligen kan jag tänka mig att vi diskuterar på lite olika nivå.
Att Blanca elller Kajsa inte hoppat världsrekord än kan mycket väl bero på mentala spärrar, där säger jag inte emot.
Men grundfrågan, att "alla kan springa en mil" har egentligen en mycket enklare förklaring som ligger i fysiologi/biomedicin. Om inte förutsättningarna finns kan man "vilja" hur mycket som helst. Om din tes stämde behövde ingen träna utan kunde skaffa sig en bra psykolog inför loppen istället. (usch vilken dålig liknelse)
Återigen: Jag förstår din andemening med "viljans seger", men den går inte att slå i skallen på folk som helt enkelt inte har den fysiska förutsättningen. Den kräver både aktivitet och underhåll och sitter inte i hjärnan.
Om jag tjatar är det för att du inte riktigt tar ställning för vad det egentligen är du vill hävda.
Psykologi eller fysiologi?
Det förstnämnda behövs för att starta upp det senare, där en god sådan är en förutsättning för att nyttja det första.
Nuu blev det djuupt.

Lisbeth Nilsson

1957 • Grästorp

#17

•

10 september 2007 kl 13:07 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

För mej har det tagit väldigt lång tid, jag är nog den som har sämst kondis på hela jogg.se. När jag började träna för 2 år sedan kom jag 50 meter. Idag joggar jag sakta 5 km. Just nu ligger all träning nere men ska starta med lågpulsträning när jag kommer igång igen så småningom.

Roger Bohman

1967 • Ronneby

#18

•

10 september 2007 kl 14:41 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Kul debatt... Håller med Peter helt klart. ;o)

Karin: Det finns de som har fysiska hinder, otränade soffpotatisar som Peter påtalar och annat folk.

För att göra en prestation på en mil utan träning, jo det KANSKE kan gå men då talar vi om en trasig kropp efteråt.
Ett j..lar anamma är inte bra om man vill vara skadefri.
Om man tränar lite och ligger på 3 km åt gången spelar faktum ingen roll då en mil är så mycket längre och kroppen skriker smärta efter 6-7 km.

En kompis till mig sprang broloppet för några år sedan. Han hade nog sprungit 3 km vid tre tillfällen innan och han tyckte att det nog skulle funka. Han hade ju sprungit förr när han var yngre...

Kondis är som bekant en färskvara och ÅLDERN gör ofta att vi får mer krämpor som sitter kvar längre än i yngre år. En ond fot skulle gå över på tre dagar för en 18 åring medans en 40 åring får dras med detta i ett par veckor...

Polaren tog sig igenom med sämsta tänkbara tid. Jo han fixade loppet, men... han fick låna kryckor av någon på jobbet som tyckte synd om honom då han inte kunde gå.

Grabben hade alltså ont i benen och kroppen i två veckor. Kryckorna hade han kvar hela tiden under dessa veckor då foten gått sönder under loppet. (Överansträngd muskel/sena.)

För att orka en längre utamaning som en mil måste den mentala delen infinna sig. Man måste oxå ha de fysiska förutsättningarna och då givetvis ha tränat en del innan. Likväl är det skillnad i ålderskategorierna då en yngre lättare fixar en sån här sak "helt otränad" men har kanske cyklat i många år innan.

Så "otränad" och "otränad" är två skilda begrepp från våra ögon sett då vi bara kan jämföra vår egen fysik.

Allt spelar alltså in på om man ska lyckas eller inte. Skillnaden mellan flipp eller flopp är alltså relaterad till ålder, fysik och mentala spärrar.
/Roger

Kristina Sund

1978 • Lindome

#19

•

10 september 2007 kl 23:10 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

Karin: Du undantog "väldigt tjocka" människor från ditt resonemang - min övervikt bestod av att jag 170 cm lång vägde 73 kg.
Det jag ville säga var bara att alla har vi olika fysiska grundförutsättningar. Jag, och många med mig, KAN inte springa en mil första gången vi snörar på oss löpskorna. För mig har det tagit många långa timmars träning och hårt slit för att komma dit och då känns det lite ignorant av dig att med en axelryckning säga att "alla fixar det - bara vi verkligen vill".
Du har haft tur med dina gener. Grattis! Men försök att vara lite mera förstående mot oss andra som fått slita för att ta oss dit!

Josefine Bonde

1978 • Åkersberga

#20

•

13 september 2007 kl 13:36 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00

Gilla

KARIN
när jag började löpträna orkade jag bara springa en km åt gången, sen var jag tvungen att gå.. joggade och gick om vartannat och kämpade så svett och tårar rann..
från att inte ha orkat springa 200 meter till att nu i augusti jogga mig igenom tjejmilen (1,15,53)
det tog mig 7 månader att komma dit och jag är enormt stolt över min prestation. Jag vet att min tid på milen är usel rent löpmässigt, men jag orkade jogga hela vägen det är stort för mig som inte orkade springa 200 meter för inte så länge sen.
Jag tror inte heller på Karins resonemang att ALLA kan springa milen rakt av.. som sagt tog mig 7 månader att komma dit och jag joggar fortfarande runt, flyger inte fram på några lätta steg på under timmen.
Det beror helt på vilka grundförutsättningar man har.

Till trådstartaren
Fortsätt som du gör, träna på och tappa inte modet,
för mig kändes det som det stod still i flera månader utan förbättringar, men sen är det som trappsteg man ska över, och så kommer förbättringarna stegvis men märkbart!

kämpa på, det är bra att ha ett mål som hägrar. Ge dig fasen på att klara det och fortsätt träna så kommer du nå dit! *peppa*

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.