23 juni 2009 kl 19:12
M A: Där satte du fingret på ett problem, som är ganska vanligt. Oftast inga problem så länge man inte befinner sig i en social situation. Kvinnor har av tradition haft lättare att tacka nej med hänvisning till att de bantar och det har oftast accepterats. Män har inte en lika acceptabel ursäkt, eller har detta ändrats över tid ?
En period hade jag stora problem med magen, men jag löste problemet genom att gå på toaletten och sätta fingrarna i halsen. Detta var på 1970-talet, innan anorexi och bulimi fanns i det allmänna medvetandet, men i efterhand har jag förstått att jag hade en variant av bulimi utan att jag hetsåt. Jag tog till denna nödlösning bara när jag mådde illa av att jag ätit dvs ätit utan att vara hungrig tex "artighetsätning". Det slutade med att jag en dag bestämde mig att i fortsättningen i möjligaste mån köra mitt eget race och vara "asocial" i vissa situationer. Om jag får veta i förväg så att jag kan anpassa min matordning tackar jag ja, i annat fall nej, spontana fikor uteslutet. Numera går det ganska bra, brukar sitta med när de andra fikar, örtthe kan väl funka, men det är sällan det erbjuds.
