12 april 2009 kl 08:16
Kan inte annat än att hålla med Crille. För drygt sex månader sedan rörde jag mig oerhört lite, hade dessutom ett stillasittande jobb. Men så blev jag inbjuden att spela lite fotboll en kväll. Jag tycker verkligen det är kul men när jag efter en dryg halvtimme höll på att på att kollapsa av utmattning kände jag att det var dags att göra något åt min dåliga kondition.
Så jag utmanade två av mina bröder på Gbg-varvet (då fattade jag inte vilken enorm utmaning det faktiskt är) och började springa. Mina två första pass var 2.2 km och 3.3 km långa. Men tiden har gått framåt och häromveckan veckan sprang jag milen för första gången någonsin. Precis som Crille var det ingen snabb runda, det tog 69 minuter men jag gjorde det och känslan var riktigt skön.
Idag har jag och lillflickan stigit upp redan kl 06.00, att jag steg upp tidigt var inte bara för att ta hand om henne utan för att äta en bra frukost så att jag vid 9.00 kan springa mitt pass på 12 km innan vi sedan ska iväg på annat.
Det jag vill säga är att man blir allt lite skadad efter ett tag, löpningen blir som ett gift, man behöver sina pass för att må riktigt bra, få en chans att låta tankarna löpa fritt och bara rå om sig själv. Sen är det förstås en oerhört skön känsla att känna att när man nu spelar fotboll i en timme så är man fräsch hela tiden, även efter att man tagit de där rejäla ruscherna.
