19 juli 2020 kl 18:10
Hej!
Vet inte riktigt hur det ser ut för dig nu och man ska nog vara jäkligt försiktig rent generellt med att som lekman ge råd till någon med ätstörningar.
Men jag har själv varit ditåt en sväng under gymnasietiden. Jag vägde då 62-64 kg på 183 cm. Jag kände mig missnöjd med min kropp, men tyckte att hade för mycket kroppsfett, vilket idag känns helt sjukt att jag kunde tycka när jag tittar på gamla bilder. Det jag tolkade som att jag såg slät ut var avsaknad av muskler under huden p g a min diet och träning.
Jag åt egentligen inte så lite att någon kommenterade det, men precis som dig kompenserade jag med mer och hårdare träning när jag kände att jag ätit "för mycket". Vilket blev kontraproduktivt eftersom kroppen aldrig kunde återhämta sig utan tillräckligt med energi.
Speciellt fett minns jag att jag var tvungen att hålla utkik efter och kompensera för (det här var runt sekelskiftet innan kolhydrater blivit farligt, så läsk och godis var fortfarande OK =)
Jag gjorde även ett seriösare försök att börja styrketräna, men det blev aldrig några resultat att tala om på min diet och jag förstod inte då varför. Jag trodde att alla bodybuilders bara tränade på och såg ut som skelett med muskler året om, inte att de var mer eller mindre halvfeta året om för att kunna bygga muskler och var i toppform bara några få veckor.
Räddningen för mig blev lumpen. Under tio månader med mer eller mindre hård fysisk aktivitet större delen av dygnet, massor med mat och ingen tid att träna på egen hand så gick jag upp till 70 kg.
Lite senare i livet fick jag för mig att börja styrketräna. På ett forum som heter Kolozzeum lärde jag mig mycket om näringslära, träning och det logiska faktum att man måste ligga på ett energiöverskott för att gå upp i vikt oavsett om det ska bli fett eller muskler och att det finns en kvot däremellan också. Jag räknade då faktiskt kalorier och insåg att jag fick i mig alldeles för lite. Och tänk att det funkade över förväntan när jag rättade till intaget utefter vad aktivitetsformeln sade att jag förbrukade!
Idag löptränar jag 2-3 dagar i veckan och styrketränar 4 dagar i veckan och pendlar mellan 75-80 kg över året med magrutor och betydligt bättre form än som tonåring. Jag äter det jag vill utan ångest idag, men jag har generellt inte speciellt stort sug efter godis och läsk. Jag väger lite mer vinterhalvåret och får då göra en medveten ändring i kosten för att göra den ökningen. Jag jobbar som dig mestadels stillasittande som ingenjör.
Utifrån mina egna erfarenheter tror jag inte att du är hjälpt av att bara försöka äta mer eftersom risken är att du på något sätt kommer att kompensera detta genom att träna mer. Det är den där ångestkänslan när du äter utan att röra dig som är grunden till allt.
Jag tror tyvärr inte heller att det är en hållbar lösning att helt enkelt bara "vila" och inte träna alls. Du är också över trettiofem-sträcket och kroppen kommer inte att svara bra på detta upplägg. Muskeltonus försvinner, styrka försvinner och "pappa-kroppen" infinner sig. Risken är att du kommer att må dåligt över detta också och kompensera detta genom att
- äta ännu mindre för att du känner dig degig
- börja ägna kvällarna åt armhävningar igen.
- börja konditionsträna i smyg och få ångest och skuldkänslor över det också och inte bara av att du inte rör dig.
Risken är också att du går ned i vikt när muskelmassa och vatten försvinner. Studier visar också att en stillasittande smal person kan ha sämre metabol hälsa en överviktig person som tränar i alla fall måttligt fastän det inte syns på utsidan.
Jag tycker, utan att veta hur du funkar, att du skulle pröva på någon organiserad träning där någon annan sköter ditt träningsupplägg. Jag tror faktiskt att Cross-Fit skulle vara bra för dig att prova på. Det är en bra kombination mellan styrka och kondition. Går du på pass är det en instruktör som säger vad du ska göra det passet, sen är det bara att genomföra det. Du kommer troligen att känna dig ganska nöjd i kroppen efter ett hårt pass, din fysik kommer att förbättras kraftigt och din allmänna form blir bättre.
För att det ska bli möjligt måste du dock lösa maten också.
Jag kan inte hjälpa dig med maten eftersom det ända jag vet är att du äter för lite. Jag kan skriva vad jag äter så har du något att relatera till.
Jag styrketränar som sagt ungefär 5-6 h/vecka, springer 3-4 mil/vecka och går väl max 10k steg om dagen.
Frukost: 2 mackor, proteindrink ca 50 g pulver i mjölk
Lunch: Vanlig mat ca 1000+ kcal
Mellanmål: 1/2 l youghurt med musli
Efter träning: Vanlig mat ca 1000+ kcal, proteindrink igen
Sen tillkommer någon fika, party ibland osv.
Räknar jag på det snittar jag nog 3000-3500 kcal/dygn.
Hade jag gått 2,5 mil om dagen också hade jag behövt öka på 2000 kcal till vilket skulle innebära 2 portioner husmanskost till. Det börjar bli mängder en tävlingscyklist tycker är respektabla då bara för att inte gå ned i vikt. Det är ju rätt sjukt eller hur?
Du måste fråga dig själv vad det är som händer om du inte skulle gå dina 32 000 steg? Skulle du låta bli skulle du se att det inte händer något speciellt alls. Du går upp i vikt på sikt. Men med min erfarenhet vet jag att jag aldrig kommer att kunna övertyga dig om det förrän du sett det själv.
Det är kanske därför du upplever att ätstörningskliniken inte hjälper dig tillräckligt. De fokuserar på dina känslor kring mat och att få dig att äta mer och röra dig mindre. Jag tror som sagt att du måste träna också eftersom du annars känner att kroppen förfaller. Här tror jag som sagt t ex Crossfit är bra eftersom det är bra träning som både ger muskler och kondition samtidigt som någon annan säger till dig vad du ska göra och varken mer eller mindre, utan lagom.
Mina tankar bara. Jag vet lite av vad du går igenom och att det inte finns några enkla råd eller lösningar.
