Löpning • Träning • 14 inlägg • 12353 visningar •

Orkar inte mer än 300 meter? :(

ester456
#1
•
17 februari 2020 - 18:31 (Redigerad 17 februari 2020 - 18:33)
Gilla
Tjena, jag är en 19årig tjej, cirkus 65 kg och 175 cm. Jag försöker löpa regelbundet (2 ggr i veckan, ibland 3, ibland 1... skitsamma), grejen är den att jag inte orkar springa mer än cirka 300 meter innan jag ger upp och går 100 meter. Mina lungor ger upp helt enkelt, och jag har inte astma. Mina ben känns svintunga dessutom och har ingen ork. Jag äter tills jag blir mätt och undviker att springa direkt efter jag ätit så jag förstår inte problemet. :,( Hur länge ska man förvänta sig att det ska ta innan man ser resultat? Vill kunna springa 5 kilometer iallafall. Hur lång tid tog det för er att utvecklas från att kunna springa 300 meter oavbrutet till 5? Känns jobbigt att inte se resultat, sen avlider benhinnorna om jag tar ut mig för snabbt. Har ni några tips, råd? Hur såg det ut för er? Vill gärna veta. Mvh Ester
David Skyfall
1980 • Mölnlycke
#2
•
17 februari 2020 kl 18:46
3 Gilla
Om du inte orkar springa mer än 300m och inte springer för fort så brukar det absolut bästa tipset vara powerwalks där du skall bli lite lätt andfådd. Nästa steg är att varva gång och jogg. Tids nog kommer du orka längre och längre sträckor. Kondition byggs upp långsamt och kräver mycket tålamod. Försök att få till 3 pass i veckan. Kontinuitet+volym är 90% av lösningen.
Lycka till!
#3
•
17 februari 2020 kl 18:59
Gilla
Tack David för ditt svar! Menar du att jag ska börja turen med powerwalks som övergår i lättare typ intervaller? Brukar springa snabbt de första 100 metrarna (notera: jag kutar inte järnet, men snabbt ändå), då känns det som att jag flyger, sen tar det i luftrören alltså. Då saktar jag in men jobbigheten ligger kvar. Tycker nämligen att det är tyngre för kroppen och benen att springa långsamt, kanske är det bara mentalt, att det känns jobbigare för att jag kommer fram långsammare. Men det är jobbigare med andningen att springa snabbare, sen blir det som någon konstig bladning av benont och lungont när jag saktar in.
Jag uppskattar ditt svar David, ska försöka ta åt mig av det och se hur det går :)
Björn L
1982 • Lund
#4
•
17 februari 2020 kl 19:00
Gilla
Hur länge har du tränat löpning? Annan träningsbakgrund, vardagsmorgon, hur har skolgymnastiken varit?
Utan att veta mer om just dig tänker jag att det kan vara antingen ett fysiskt hinder eller mentalt. Saker du kan testa är att 1) öppna långsammare, nästan gå 2) spring på en idrottsplats och tänk att du ska orka ett varv (400 m). Nästa gång lite längre osv. 3) Testa att springa med en kompis och se om det känns lättare 4) Testa att träna vid olika tidpunkter på dygnet. 5) Testa andra former av träning: cykla, fotboll, spinning etc.

Detta hjälper dig kanske att jämföra och se vad som är tyngre/lättare.
Irre
1984 • Göteborg
#5
•
17 februari 2020 kl 19:02
2 Gilla
Det låter som att du springer för fort. Om målet är att kunna lulla på länge i tidigt stadium. Eller att man blir för stressad så tekniken och allt blir kasst, kanske tar ett tag att lära sig att jogga avspänt? Jag blir i alla fall alltid stressad av att springa med andra som man t ex gjorde i skolan eller grupp-pass, och då kom man inte långt innan flåset tog stopp.
Om man å andra sidan drog ner farten och gav sig f*n på att jogga avspänt så kunde man orka flera kilometer direkt eller i alla fall tills man kom till någon mördarbacke, men tidsmässigt på t ex konditionstester tjänade man på att gå-springa. Så är man kortsiktigt ute efter bra tider (t ex att man vill vara med på ett inte alltför långt lopp, göra en hyfsad tid och sen vara nöjd) då bör man kunna få resultat av att gå-springa men ändå prova lite olika tempo och längd på intervallerna och vilan.
Om man satsar mer långsiktigt på att vara ute och springa är den där långsamma lunkjoggen att föredra eftersom benen behöver hinna byggas upp om man ska hålla långsiktigt, kondisen kan komma ganska snabbt sen när man börjar bli van.
#6
•
17 februari 2020 kl 19:19 Redigerad 17 februari 2020 kl 19:20
2 Gilla
Intressant det ni skriver Björn och Irre! Att springa snabbt kanske inte alltid är det bästa, som ni skriver...
Jag har löptränat från och till sedan förra sommaren. Då gjorde jag det dock lite mer sporadiskt och har haft löpstopp periodvis under 1-2 månader, dels för att jag ger upp på mina benhinnor. Brukar cykla till skolan om vårarna, ofta i rasande fart pga trög på morgonen. Ingen sport eller liknande, dock en jävel på skolbadminton. Ursäkta off topic.

Det är intressant det ni skriver, har inte tänkt på att man kan komma långt med att springa långsammare. Det är tröttheten i benen jag får ta han om helt enkelt. Hade ju såklart varit trevligt att komma i form likt min kompis som springer lopp delvis med fokus på bra tider. Kanske är det bäst att fokusera på att ta sig längre sträckor oavbrutet (ksk ha ett mål på ca 5 km) och sedan förbättra tiden med jobbigare intervaller därifrån?
David Skyfall
1980 • Mölnlycke
#7
•
17 februari 2020 kl 21:34
1 Gilla
Jag springer ofta +30km pass men springer jag tillräckligt fort så orkar jag heller inte mer än 300m. Enbart kondition tränar man bäst runt 70% av maxpuls vilket skall kännas ganska behagligt. Du skall kunna ha en konversation med någon. Intervaller skulle jag inte tänka på i minst ett år. Hellre springa/gå oftare längre men trappa upp lååångsamt.
Karin L
1981 • Linköping
#8
•
18 februari 2020 kl 10:27
Gilla
Jag ser absolut inget fel med att blanda löpningen med gång, ffa i början av sin löparkarriär. Men ditt probvlem tycks vara att du börjar alldeles för snabbt och rusar inledningsvis. Varför gör du så?
Om jag någon gång måste springa till bussen så upplever jag precis det du beskriver; det piper i luftrören, benen är tunga jag orkar knappt fram. Då ser jag bussen och måste tokrusa.
Om jag ska ut och springa 2mil kan jag ju inte börja så.

Kan du inte testa att springa jättelångsamt just för att komma över din tröskel och komma in i en rytm? Målet kan vara att springa en km sedan gå en bit för att springa lugnt 1 km till.

Alla kan springa 5km om man inte är sjuk eller skadad, det är bara en fråga om hastighet.
Johan Kling
1984 • Stockholm
#9
•
18 februari 2020 kl 15:05 Redigerad 18 februari 2020 kl 15:10
Gilla
När jag började springa så sprang jag alldeles för fort i början ett tag innan jag fick till det. Var boken born to run som gav mig idén att jag kanske skulle orka längre om jag startade långsammare...inte så lätt att veta om man alltid kört järnet på en fotbolls-, badminton- eller innebandyplan och aldrig haft något behov av att orka en mil utan paus. Det tog mig en dag efter att ha fått idén så gick jag från att tokdö av 1.5km till att springa en mil, bara på att sänka farten och springa så långsamt jag kunde. Ett par veckor senare joggade jag en halvmara som träningspass. Långsamt och kanske inte att rekommendera men ändå, som exempel på att det kan göra stor skillnad med farten. Så håller med ovanstående - prova ordentligt att springa så långsamt du kan och se vad som händer. Visst känns det segt och kanske lite obekvämt i början men det kräver mindre energi så du orkar längre. Korta, korta trippande steg.
Marie Blommé
1967 • Sverige
#10
•
18 februari 2020 kl 15:22
2 Gilla
Det finns ett program som heter "couch to 5k".
Spana in upplägget och testa om det skulle kunna passa dig. Det är ett skonsamt program med målsättningen att klara 5 kilometer efter ett antal veckor.

Lycka till!
Jenny Nilsson
1968 • VALLENTUNA
#11
•
18 februari 2020 kl 16:32
2 Gilla
ester456,
Jag tänker att det finns några tänkbara anledningar till att du inte orkar!
* Den ena är att du kanske inte värmer upp? Om man inte gör det så tvingar du muskler och andningsvägar att prestera utan att de har förberetts på det. Alla borde värma upp, men alla gör inte det. Jag börjar med att hålla tempot nere första km sedan kan jag släppa på bromsen lite. Du kommer troligen att orka mer om du värmer upp.
* En annan sak är att du kanske helt enkelt springer för snabbt för din konditionsnivå. Det tipset har du fått av flera andra redan och det är en tänkbar anledning till att du bara orkar 300 m.
* Du skriver att du inte har astma, men kan det vara så att du har ansträngningsutlöst astma? Då får man sin astma vid träning men inte av pollen e dyl.
* Sjukdom av olika slag, tex hjärtbesvär kan ge nedsatt ork, men du beskriver inte att du har problem annars, så det kanske är mindre troligt. Du kan så klart även ha en infektion i kroppen, då kan man känna som du gör också.
* Blodbrist, annan brist, tex energibrist. Du skriver att du äter mycket, men inte om du äter varierat och god kvalitet.

Ett tips är att värma upp eller iaf starta långsamt och härda ut minst ett par km, det kan nämligen kännas lättare när du väl kommit in i "andra andningen", dvs efter uppvärmningen!

Kram,
Jenny
Walker67
1947 • Växjö
#12
•
20 februari 2020 kl 01:04
1 Gilla
Hur konstigt det än kan låta, så påminner det lite om mitt sätt att springa mina 5 km två ggr/vecka. Med stigande ålder har syreupptagningen minskat och den tajmar inte med min löphastighet. Efter lite småjogg startar jag i mitt "vanliga" tempo och efter 3-500 m inträder en "nära-döden-upplevelse". Jag stannar dock inte och går utan upp mot 1 km börjar det lägga sig och andningen antar lite mer regelbundna former, men höjs igen i backen mitt på rundan.
Med detta vill jag ha sagt att oavsett om man som jag tränat regelbundet i 50 år håller ett tempo som överstiger syreupptagningsförmågan så blir det väldigt jobbigt. Positivt är dock att du kan springa fort, vilket innebär att när du väl fått upp konditionen , så kan du utnyttja din snabbhet. Men du är inte där än utan det krävs en successiv uppbyggnad i ett lägre tempo.
Robin Wallén
1983 • Liljeholmen
#13
•
20 februari 2020 kl 13:12
4 Gilla
Här är en underhållande artikel som kan förklara varför du blir trött :)
https://www.marathon.se/traning/42195-meter-biokemi-med-lundaprofessor
Irre
1984 • Göteborg
#14
•
22 februari 2020 kl 01:02 Redigerad 22 februari 2020 kl 01:04
Gilla
Kan ju tillägga angående astman att instämmer i #11, bland annat att det blir ännu mer viktigt att värma upp om man ska orka.
Har själv lindrig ansträngningsastma och brukar ha någon slags gyllene gräns vid ca 15 minuter, om förutsättningarna för dagen är dåliga, t ex om det är kallt ute, så kollapsar jag totalt om man ligger minsta lilla för högt i puls. I början är det ju svårt att veta exakt vart den gränsen går, nuförtiden har man bättre koll för att man lärt sig känna hur det ska kännas (men kan fortfarande råka ut för det för att man glömmer att känna efter om man t ex tänkt försöka sig på en viss snitt-tid ett program tycker man ska hålla, eller drar ut och joggar med andra). Då kan det bli så illa så man får stanna och kräkas klockrent någonstans mellan 2-2,5 km. :P Även om man så kört samma runda 2-3 gånger/vecka i flera månader även i snabbare tempo.

Men som sagt, absolut inget fel med gåvila heller. Är man bara ute måste ju flåset förbättras förr eller senare. Men tränar man på samma sätt en period och inte märker någon förbättring lär man tjäna på att ändra om i rutinerna.

Angående benhinnorna - ofta är det skorna som är boven, alltid något i mekaniken/rörelsemotoriken men skorna t ex påverkar ju det. Något gör att man landar med foten för långt bak i stående fasen, vilket t ex kan vara för högt drop häl-tå mot vad benen trivs med. Kan även vara ens egen teknik men i början tror jag inte det är så bra att börja med teknikövningar, hellre ta det lugnt och försöka lite à la mindfullness under joggingen och bara känna in hur alla kroppsdelar känns och rör sig, så kanske man själv hittar något som stör. (För när man försöker ändra en del i rörelsen rent mekaniskt brukar någon annan del kompensera och det blir bara ännu mer tok.)
Att variera underlag brukar rekommenderas.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.