5 maj 2018 kl 11:59
Hej igen!
Tacksam för alla goda råd från Oldboy mfl i augusti, och med tanke på andra som kanske stöter på tråden med liknande problem tänkte jag att det kan vara bra med en "Hur gick det sen?".
det var ju tvärstopp för löpningen efter den 12 augusti, försiktiga försök på löpband dagarna efter och även två veckor senare bekräftade att det inte fanns ett dyft att hämta - vadsmärtan tillbaka direkt. Då hade jag väl redan en hygglig ide om vad det handlade om, och också något hum om vad jag skulle göra åt det, med hjälp av er.
Så efter två veckor fick jag tid hos Nyköpings Strands Sjukgymnastik, där jag upplever att jag fick väldigt bra hjälp. Att det med all sannolikhet handlade om en rätt kraftig bristning i Soleus var nog klart, likaså att det var vila med behandling, och därefter försiktigt återuppbyggnad och styrketräning som gällde för att först läka, och sedan bygga styrkan som ska se till att problemet inte kommer tillbaka - vilket påpekades här också.
Något jag däremot inte hade koll på innan var att jag har betydligt sämre rörlighet i högra fotleden än den vänstra, möjligen kan det också ha haft betydelse för bristningen, som uppstått när jag ökat mängden löpning och tryckt på mer i backarna. Om jag sätter foten i golvet med tå och knä mot en vägg, så kan jag sedan flytta vänsterfoten bakåt och nudda väggen med knät utan att lyfta hälen, till dess att tån är ca 13 cm från väggen. Vid samma övning med högerfoten kommer jag bara knappt 8 cm från väggen med tån. Det var en intressant insikt, och möjligen orsakat av broskbildningar efter en mycket kraftig stukning när jag var barn. Kanske har den begränsade rörligheten bidragit till att muskelbristningen uppstått när jag börjat trycka på i backarna.
Så det blev vila från löpningen förstås, konditionsträning på motionscykel istället, och ffa långsamt stegrande styrkeövningar för vadmuskulaturen, plus rörlighetsträning för fotleden. Tåhävningar med stegrande belastning och balansövningar.
Efter 5 veckor sprang jag en första försiktig (och rätt nervös..) löprunda, 5 km i sakta mak med långa delar promenader ffa i backarna. Funkade ok, men kändes stelt i vaden förstås. Under oktober kunde jag öka lite, men höll mig till flack terräng och mellan 5 och 10 km i lugnt tempo (5:30- 6:00 min/km). Stretade på någorlunda med rehabträningen under hösten och vintern, mycket tåhävningar på en egensnickrad bräda framför skrivbordet på jobbet..
Under december kunde jag köra min standardrunda i skogen på 15 km igen, och även mitt standardpass på löpbandet innan styrketräningen; 5 km i 4:30-tempo med 3% motlut - det kändes otroligt bra!
Sen rullade det väl på hyggligt, och även om vintern inte alltid är så inspirerande så hade jag ett försiktigt hopp om att faktiskt kunna springa mitt första maraton i Paris i början av April, som jag faktiskt anmälde mig till i september några veckor efter att vaden small. Det blev en del mil i Icebug, och trots en del sjukdom fick jag till tre tremilspass under mars månad utan att vaden protesterade allt för högljutt.
Och den 8 april stod jag på startlinjen på Champs Elysees, och var rätt taggad inför loppet som var dryga milen längre än jag nånsin sprungit. Stod i 3:45-fållan, som kändes som en rätt optimistisk tid när jag knappade in anmälan med en kraftig vadbristning ett halvår tidigare. Men det flöt på riktigt fint, åtminstone led jag inte alls av vaden, att låren började stumma rejält efter 35 km var en ny upplevelse, men knappast något oväntat. I mål på 3:37:31, det fick jag definitivt vara nöjd med, och hela helgen blev en fantastisk upplevelse med familj och vänner på plats.
Så - stort tack för era goda råd, de hjälpte mig definitivt att hitta rätt förhållningssätt till skadan! Nu är jag på banan igen, och har ett hum om hur jag ska träna för att undvika åtminstone just det problemet framöver.
