27 maj 2017 kl 11:25
Bara jag som känner mig:
- Trött, jättetrött.
- Oro över att jag tränar för lite
- Oro över att jag tränar för mycket
- Sliten i benen fortfarande, efter Varvet. Eller?!?!
- Irriterad
- Känslan av att jag kommer aldrig kunna springa 4,2 mil, allra helst inte i 4:08-fart (sub2:55)
- Kan jag verkligen springa fortfarande?? Inte ett vettigt pass där jag känt mig nöjd och stark och pigg, sedan Varvet för en vecka sedan.
- Väldigt slö av värmen
Planen för Stockholm är klar. Gå på känsla, dvs puls. Strunta i tiden på det stora hela, den stressar mig bara. Lap på klockan var 5:e km och stäm av med ett mellantidsarmband som kommer visa 2:54:45...
Efter 32 km fri fart, fram dit måste jag hålla mig lugnt och kontrollerad. Efter 32 är det bara att ta i så mycket jag orkar med de krafter som finns kvar. Då gäller inte puls längre. Då gäller fart och pannben.
Är dagen rätt och allt stämmer så kan detta upplägg ge sub2:55. Är dagen bara hyfsat ok så räcker det till sub3. Är dagen inte rätt alls och pulsen räcker inte mer än till kanske 4:20-fart (tex på grund av värme, pollenallergi, för dåligt med energi etc) Ja, då är det som det är. Då är jag inte bättre just den dagen.
Jag är inte snabbare än vad pulsen tillåter för dagen. Det är den krassa sanningen. Även om huvudet vill så kommer det inte gå, om inte pulsen samspelar. Dvs känsla och ansträngning måste vara på min sida.
Uthålligheten i musklerna tror jag finns där. Jag känner mig trygg i all den träning jag lagt ner sedan november.
Några tankar från en lite orolig själ. Visst var jag mycket piggare i kroppen en vecka innan Prag marathon?!?! Då sprang jag på 2:59:14. På en platt bana...