29 december 2014 kl 16:42
Redigerad 29 december 2014 kl 16:43
Rolig idé Håkan. Bättre ha det samlat än var och en för sig.
Januari: 2014 inleddes med massa motivation och glädje. Kände mig stark. Hade börjat springa i maj 2013 och upptäckt att det här med löpning var jätteroligt, samt att det roliga höll i sig. Klarat mina första nybörjarmål på att springa milen under 55 min (53 i september) och allt låg bara färdigt och väntade på mig.
Februari - maj: Började få ont i ena knät mot slutet av januari. Det blev inte bättre trots kortare uppehåll. Bet ihop och gick till läkare som konstaterade överbelastningsskada. Här trodde jag att det var slut, att jag skulle tappa motivationen och ramla ur hela grejen. Ramlade ner i hopplöshetshålet. Gnetade dock på med seg rehab och alternativträning i fyra månader. Försökte se om jag var intresserad av open water men konstaterade att det var jag inte (gillar att simma, dock inte i stök och trängsel). Strök alla drömmar om halvmaror och LL30 och milen sub50. Satte med flit målet lågt ganska långt fram: att kunna löpträna under sommaren. Kände att jag inte skulle orka med massa misslyckanden. Stretade på. När jag blev stressad och det inte gick så fort som jag ville påminde jag mig konstant om målet: Kunna springa i sommar. Inga tider, ingenting. Bara att kunna springa. Släpp taget om resten.
Juni: En tålmodig och peppande sjukgymnast tillåter mig gradivs att börja springa. Eller varva spring med gång. Jag är tålmodig och gör för det mesta precis som hon säger.
Juli-augusti: Stretar på. På ett sätt jobbigt att springa mycket mindre och långsammare än tidigare, men påminner mig hela tiden om det långsiktiga målet: Inte prestera den här säsongen. se till att kunna springa, det finns många fler år framöver att prestera på. Njuter av att kunna springa igen.
September: Får möjligheten att anmäla mig billigt till Tunnelloppet via jobbet. Anmäler mig. Tänker att jag springer igenom milen oavsett tempo. Kul grej även om jag inte kan trycka på.
Oktober-november: Börjar känna mig återställd. Bestämmer att distanspassen inte får gå snabbare än 6-tempo, helst 6.30. Kör några kvalitetspass. Får fantasier om att jag kanske kommer kunna springa milen sub50 ändå på tunnelloppet, men beslutar mig för att absolut inte göra det. Okej att PB:a någonstans mellan 50 och 53, men jag förbjuder mig själv att försöka springa sub50. Upprepar mantrat om att prio ett är att kunna springa den här säsongen, inte riskera detta.
22:a November: Springer tunnelloppet på ungefär 80-85%. Känns väldigt behagligt, den bästa tävlingserfarenheten hittills. PB:ar med nästan två minuter på 51.24, känner mig oerhört stolt över att jag inte föll för frestelsen att börja pressa på där när jag märkte att jag hade chans att gå under 50. Fick mitt PB. Även om jag inte gick för fullt undrar jag fortfarande om jag inte borde tagit det ännu lugnare för att vara mer safe.
December: Mycket förkylningar och skit kommer ivägen, får inte ihop så många kilometrar som jag önskar. Anmäler mig till LL30. Känner att jag bitvis trippar på gränsen för vad benen klarar av i träningsmängd, behöver fortsätta jobba på att inte skena iväg för fort i träningsmängd, utan tänka långsiktigt. Håller nere farten på distans/långpassen. Tar extra vilodagar. Stretar på. Tränar mig på att lyssna på kroppen, bitvis går det bra, bitvis inte.
2015 ska jag fortsätta tänka lungt och prioriteringen att kunna springa, framför att slå PB:n. Inte bara ohejdad falla in i löparlusten och adrenalinkickarna som snabbare tempon ger, utan försöka tänka klokt och långsiktigt.