2 juni 2014 kl 12:35
Gjorde min andra mara i lördags. Premiären gjorde jag i Berlin 2013, så detta blev första gången i Stockholm. Ställde mig på startlinjen med väldigt få långpass i benen, så det var en hel del fjärilar som sprattlade runt där inne när klockan närmade sig 1210.
Intalade mig hela tiden att "ta det lugnt!!" och inte rusa iväg o starten. Första varvet kändes helt ok och jag var fortfarande pigg när vi styrde ut mot Djurgården. Men där ute tog mitt psyke över. Runt 25 kändes det som om jag stod still, fick börja gå och springa om vart annat. Gjorde en kort paus när jag passerade fru och son vid 28km. Hävde ur mig nåt i stil med "DET ÄR TUUUNGT!!". Men en par high fives så var det bara att röra fötterna framåt igen.
Vid slussen så kände jag verkligen att krafterna bara rann ur mig och tankarna på att bryta började komma in i huvudet. :( Skickade ett sms till frun och förklarade situationen. Fick snabbt svar tillbaka "KÄMPA!! Det är värt det. Vi har en grej till dig här!!" Då var det bara att bita ihop och köra på. Jag skulle FAN INTE BRYTA!!!
Passerade Västerbron för andra gången så nu var jag ju nästan i mål. Skruvade upp volymen i lurarna, borrade ner huvudet och började powerwalka som en besatt. Jag skickade ett sms så fort jag passerat en ny kilometerskylt. Nu började komma in peppande meddelanden från alla håll och kanter. Gjorde ett par försök att springa, men tårna rullade ihop sig som små bollar och började skrika "STOPP". Så det fick bli lite mer PW.
Passerade 40km och nu sket jag i vad tårna sa. Nu skulle jag bara springa resten av vägen in i mål. Passerade i genom tunneln in på stadion och försökte spana efter familjen. Fick syn på dom borta i kurvan. Frun på läktaren och min 6-åriga son Felix på banan väntandes. Jag sprang fort bort till dom. Felix möter upp mig och sträcker över vår Örebro Hockey flagga och frågade "Pappa, ska jag springa med dig?" :') Glädjetårarna började rulla ner för kinden medans vi hand i hand sprang mot mål.
Sluttiden var i det läget helt oviktig. Jag var så sjukt nöjd över att jag inte tog den lätta vägen och klev av vid slussen. Jag kommer tillbaka nästa år igen och då ska jag vara mycket mer förberedd!!
