Nybörjare - 4h Stockholm Marathon 2014?

#21

•

4 mars 2014 kl 06:48

Detta inlägg har raderats

Peter P

1965 • Kungsholmen

#22

•

4 mars 2014 kl 08:00 Redigerad 4 mars 2014 kl 08:23

1 Gilla

Alla behöver olika mål av olika svårighetsgrad. Inför min första mara hade jag det realistiska målet 3:45 och kom in på 3:39, med ett ganska måttfullt träningsupplägg.
men under hela satsningen blev jag totalless på alla goda råd i formen:
"Första maran springer man utan tidsmål"
"Första maran springer man för att lära sig"
"Det går inte att planera sin första mara"
Alla vill väl, men man bör respektera att vissa vill satsa hårdare.

Johan Kling

1984 • Stockholm

#23

•

4 mars 2014 kl 08:01

Gilla

Vill också lägga till att jag verkligen inte lägger någon värdering i målet. Att ha som mål att ta sig runt är inte bättre eller sämre än nåt annat - min poäng är att det inte är sämre med tidsmål än utan, om man gillar det.

Det pratas mycket om tidshysteri och att den går till överdrift ibland. Det är sant. Men det går åt båda hållen och jag tycker inte att "tidshatet" där alla som har nån form av tidsmål ska läxas upp är mer OK.

T Springsson

1970 • Skotrampa

#24

•

4 mars 2014 kl 08:10

Gilla

Johan och Peter> Ni har tolkat det fel detta med att "läxas upp" eller brist på respekt! Man behöver höra åsikter från båda lägren för att bilda sig en egen uppfattning. Markus frågade uppriktigt vad vi tycker, eller hur?

Johan Kling

1984 • Stockholm

#25

•

4 mars 2014 kl 08:20

Gilla

OK. Kanske, jag tolkade det mer som att han undrade ifall tidsmålet och distansen var rimligt för honom att klara.

Peter P

1965 • Kungsholmen

#26

•

4 mars 2014 kl 08:25

Gilla

Välvilliga råd är alltid bra. Det man får nog av är att bli idiotförklarad :-)
Nu kan jag inte säga att detta skett i denna tråd utan var mer hur jag upplevde det i min egen satsning. Man bör vara ödmjuk även i sin rådgivning, ingen sitter inne med sanningen bara sin egen åsikt.

T Springsson

1970 • Skotrampa

#27

•

4 mars 2014 kl 12:22

Gilla

Tja, jo... Jag får kanske tänka på att ha en mera ödmjuk ton. Ibland vill man ju så gärna säga vad man tycker när man i ivern egentligen bara vill att ingen skall göra samma misstag som en själv. Annars är jag för stora drömmar och mål, det är bara den snäva tidsaspekten jag varnar för. :)

david rinnan

1975 • tyresö

#28

•

4 mars 2014 kl 12:48

Gilla

Jag tänkte nog närmast på, om man ska generalisera, att om någon ställer mig frågan:

"hej jag har aldrig löptränat förut. Nu är det januari och i slutet på maj tänkte jag springa min första mara. Och det ska ske under 4h."

Så blir mitt svar att det troligen inte är en så bra idé och att det kanske vore en idé att sätta upp ett mål mot ett lite kortare lopp och ta det hela steg för steg. För att bibehålla lust och träna upp kroppen så den håller även på lång sikt.

Är man en kategori av person som vet vad man klarar och har fysik och kropp för att fixa detta så ställer man kanske inte frågan ens.

Det är mycket nu förtiden där det eftersträvas en quick-fix eller 10 veckors program hit och dit. Min uppfattning (vilken är den enda jag kan stå för även om jag så klart respekterar att andra har annan uppfattning) när det kommer till löpning är mycket mer långsiktig än så.

Personligen har jag ett mål att komma under 4h på min första mara. Jag har alltid mål med det jag gör. Jag tycker mål är bra! Det bästa tycker jag är att ha en kombination av korta mål och långa. Där det inte är hela världen i fall man råkar missa lite på ett kort mål. Man kommer inte alltid vinna varje gång man står på startlinjen.

Johan Kling

1984 • Stockholm

#29

•

4 mars 2014 kl 13:32

Gilla

Jag tror många av oss som sagt "jaja, det klarar du" kollade i dagboken det första vi gjorde och att många som sagt "nä, det låter svårt" inte gjorde det. Kollar man inte dagboken så verkar det ju helt klart som ett extremt tufft mål för random nybörjare.

david rinnan

1975 • tyresö

#30

•

4 mars 2014 kl 16:15

Gilla

absolut. tiderna är inte representativa för en person som aldrig löptränat och som är närmare 40 år.

Med lite tur håller det hela vägen. Dvs att kroppen i övrigt hinner med bra muskler och kondition! För att det kommer gå under 4h känns ganska klart givet tiderna som presterats än så länge!!

Per Ohlsson

1973 • Mantorp

#31

•

4 mars 2014 kl 20:45

1 Gilla

Klart du grejar det. Långpass och intervall, och vila. Kör hårt.

Affi Samuelsson

1968 • Linköping

#32

•

5 mars 2014 kl 18:11

Gilla

Hej där,
Förra året hade jag målet 4 timmar - i och för sig min 3e mara - men iaf - jag klarade det med 1 1/2 minut och jag är fortfarande lycklig över det. Supernöjd!Första maran hade jag målet komma runt :-) och var nöjd med det. Och -det är väl det viktiga - att få sätta upp sina egna mål - och försöka nå dom. Och attans vad nöjd man får vara när man når dom!!!! Och skulle något annat hända på vägen så finns ju oftast nya möjligheter. Stort lycka till med din träning och dina mål!

Oldboy

1952 • Danderyd

#33

•

6 mars 2014 kl 00:02

1 Gilla

Jag hör till dem som brukar tjata om att man springer sin första mara för att lära sig. För att ett tidsmål ska vara till hjälp ska det vara en utmaning, men nåbart. Har man aldrig tävlat på längre sträcka än halvmara och bara sprungit något enstaka långpass på 30km så blir varje tidsmål baserat på gissningar. Man kan gärna sätta upp ett, eller flera, med det bör inte bli alltför viktigt. Dock behöver man ju bedöma vilket tempo man ska hålla de första milen och då är ju ett tidsmål redan underförstått.
För Markus K ser jag skaderisken som det enda stora frågetecknet för om han ska klara Stockholm marathon under 4 timmar. Om han inte har en massa oredovisad löpträning (typ spelat korpfotboll i några år...) är den risken tyvärr rätt stor. Sänk tempot på långpassen och ta en lugnare vecka ibland är mitt råd.

Markus K

1975 • Stockholm

#34

•

6 mars 2014 kl 10:22

Gilla

@david rinnan Jag har spelat lite fotboll när jag var yngre, men på senare tid har det bara blivit lite squash några ggr om året - faktiskt aldrig löptränat. Ska tänka på farten och dra ner den lite, så att man inte stressar kroppen för mycket.

@Affi Stort tack - resan till målet är ju halva nöjet!

@Oldboy - Håller inte med att det skulle vara gissningar, ett mål sätter man ju oftast upp innan man börjar träna för det specifika ändamålet - skulle alla antaganden vara gissningar så skulle man ju inte kunna sätta upp mål... Ska dra ner på tempot på långpassen och lyssna på kroppen!

Tack för alla bra åsikter!

Stephan Nylinder

1975 • Göteborg

#35

•

6 mars 2014 kl 11:11 Redigerad 6 mars 2014 kl 12:49

4 Gilla

Kan av egen erfarenhet säga att de första två-tre månaderna av entusiastisk löpträning när man börjar från noll tyvärr kännetecknas av tre saker -

(1) Man bränner på en (bra) bit över sin egentliga kapacitet och blir småhög på att allt funkar så bra. Omvärldens glada uppmuntran och tillrop tas som ett intyg på att man gör rätt och är på rätt väg. Uppmaningar att ta det lugnt förstår man inte riktigt poängen med (allt går ju så bra, varför ska det där neggot lägga sig i?).

(2) Man tenderar att ignorera eller inte vara tillräckligt uppmärksam på skillnaden mellan träningsvärk, småsmärtor respektive överansträngningar, och i det glappet lägger man grunden till skador som tyvärr ofta blir långdragna och svåra att bli av med helt. Löpning är inte en skonsam träningsform för kroppen, tvärtom.

(3) Man har helt enkelt inte erfarenheten att bedöma rimligheten i sina målsättningar i förhållande till sin kapacitet. Huvudet och kroppen är på olika planeter.

Själv skulle jag önska att jag lyssnat mer på de försiktiga och varnande råd jag fick i min tidiga löpning, och då hade jag betydligt lägre målsättning än att göra en mara på fyra månader, under fyra timmar, med start från noll. Det hade besparat mig åtskilliga månaders rehab och frustration.

Får väl hoppas att allt går bra för dig och att du inte har problem med leder och ligament om ett halvår. Har du inte det - grattis. Har du det - då kan du fråga dig om ambitionen med maran verkligen var värt det.

Edit:
Ska tilläggas att facit på ansträngningarna inte kommer i synk med prestationen. Lägger man grunden till skador tidigt kan man börja känna av dom först långt mycket senare. Det behöver inte ens komma smygande. Mina egna problem med ITB small plötsligt till på ett träningspass ca 8 månader efter att jag började springa. Stannade efter avslutat pass, vilade i fem minuter, och sedan kunde jag plötsligt inte stödja på ena benet. Med facit i hand vet jag att jag lade grunden till det redan från dag ett, men det är en klen tröst att vara efterklok. Tog ca 7 månader att bli symtomfri, mest på grund av att skallen och kroppen inte alls var överens om var gränsen för "återställd" gick. Tyvärr är jag långt ifrån ensam om mina erfarenheter.

Hade jag tränat någorlunda smart hade jag struntat i tidsmålen hela första året och bara byggt upp en stabil grund. Nu har jag sprungit i drygt sex år vilket är en droppe i havet jämfört med riktiga, erfarna, löpare. Det är först senaste åren som jag börjat lära mig tyda kroppens signaler ordentligt. Ser mig själv som en numer rätt oprententiös nybörjare.

Markus K

1975 • Stockholm

#36

•

6 mars 2014 kl 16:12

Gilla

@Stephan Nylinder - Tyvärr känns det du skriver för mig endast deppigt och bakåtsträvande. Jag tror att du och jag är väldigt olika som personer, där du antagligen ser löpningen som ett levnadssätt - medan jag ser det mer som en träningsform. Jag lägger ingen värdering i det, men tror det kan utgöra grunden för de olika synsätten vi har.

Men att du ser dig själv som en "opretentiös nybörjare" samtidigt som du springer 5 mil känns ju bara löjligt efter att ha sprungit i 6 år.

Stephan Nylinder

1975 • Göteborg

#37

•

6 mars 2014 kl 16:33 Redigerad 6 mars 2014 kl 16:42

Gilla

Synd att du uppfattar det så. Ser det mest som tragiskt om du skulle sälla dig till skaran som upprepar samma misstag som flera av oss andra redan har gjort, och nästan alltid i början av löparkarriären.

Se det inte som deppigt och bakåtsträvande. Om du bara springer för just den här maran och tänker lägga skorna på hyllan permanent efteråt kan jag förstå resonemanget. Har du några som helst planer på att fortsätta springa de kommande åren efteråt gäller det att ha lite längre horisont än bara fyra månader. Det tar inte många minuter att söka upp historier om skador på grund av för snabb ökning i mängd och fart här på forumet. Gemensamt för alla är att det är en dyrköpt erfarenhet.

I det långa loppet är sex års löpning ingenting. Och min månadsträning är knappt hälften av vad jag personligen skulle vilja göra. Men med hyfsad långsiktighet och lyhördhet för kroppens signaler har jag kommit en bit på vägen, springer de distanser jag vill, och förblir skadefri. Hade tänkt att fortsätta springa åtminstone 30-40 år till på vägarna. I det perspektivet är sex år inte mer än en hyfsad uppstart. Och i kunskap om löpning är jag absolut nybörjare. Man blir inte expert över en natt och bara för att man sprungit 50 km en gång. Att lära känna sin kapacitet, sin kropp och dess signaler tar tid. Jag gör fortfarande misstag.

Att springa opretentiöst ser jag som ett av mina största framsteg i löpningen. Att inte stirra blint på distans eller tid, utan mest springa för avkopplingen och för att det får mig att må bra. Tog ett bra tag att komma dit. Kan tänka mig att springa organiserade lopp ibland även om jag inte tycker det är särskilt kul längre om det inte är något speciellt.

Men det är bara jag.

Kör hårt.

Oldboy

1952 • Danderyd

#38

•

8 mars 2014 kl 01:25

Gilla

Stephan Nylinder har helt rätt, vill du bara springa ett marathon kan du chansa och hoppas skadorna inte hinner utvecklas under den korta tiden. Du har farten med lugna långpass kanske det går.
Men man måste ha respekt för verkligheten, kroppens biologiska begränsningar. Jag har sett somliga här på jogg som ska bli så snabba genom att träna hårt i ett år eller möjligen två och andra som hävdar att en stark vilja att vinna/prestera är viktigare än vilken hur topptränad man är (inom vissa gränser). Efter ett tag kommer verkligheten ikapp. Alltid.
Om man som nybörjare följer samma träningsprogram som vana löpare som lagt en lång grundträning bakom sig blir man skadad (eller möjligen övertränad först). Helt enkelt för att somligt i kroppen tar mycket längre tid att bygga upp än viljan, snabbheten och flåset.
Nu är fyra timmar på marathon inte så väldigt snabbt för en som har en naturlig grundsnabbhet (rätt gener och/eller uppväxt) så det kan gå. Men det är en chansning. Därför är också tidsmålet en gissning. Jag vet på några minuter när hur snabbt jag kan springa ett marathon och hur jag behöver träna för att klara det. Första gången hade jag sprungit betydligt mer än du men gissade ändå fel på en halvtimme. Skulle jag sätta ett tidsmål på ett 60km-lopp bleve det likväl en gissning som kan slå fel på en halvtimme. Det är för långt ut på okänt vatten.

Markus K

1975 • Stockholm

#39

•

8 mars 2014 kl 14:09

Gilla

Jag förstår hur ni resonerar och uppskattar verkligen att ni betonar skaderisken - jag ska verkligen vara lyhörd på vad min kropp känner. Men trots allt så var grundfrågan om 4 timmar var en realistisk tid att klara av och det uppfattar jag som de flesta tror - men med stor risk för skador.

Jag lovar att jag ska redovisa både eventuella skador och resultat när det sker.

Njut av våren!

Hobbylöparn

Östermalms IP

#40

•

8 mars 2014 kl 14:16

Gilla

Jag började springa förra våren efter många passiva år på kontor och anmälde mig till årets mara redan i september. Jag har haft så många olika typ av löparskador att det nästan är löjligt. I början ett löparknä, som försvann helt med ändrad löpteknik. Sen stukning i vardera vrist och därefter gubbvad i varje vad.

Nu de senaste månaderna känns vaderna under kontroll, troligen för att de börjar stärkas upp. Istället fick jag ont i insida knä för några veckor sen efter ett långpass, vilket tydligen också är ett vanligt fenomen när man ökar distans mkt i början.

I nuläget springer jag millopp på lunchen 2 ggr i veckan utan problem och ligger för närvarande på 2-milsrundor på helgen. Försöker öka succesivt till kanske 3 mil som mest innan maran 31 maj.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, om man kör på som en tok och allting känns grymt bra, kan man ge sig den på att en skada dyker upp när man minst anar det. Själv sprnag jag hela hösten helt skadefri men fick en vadbristning lagom till den milda julledigheten.

Så att springa mara med 4 månaders prepp kan gå, men det kan också sluta med en svår bristningsskada. Själv är jag osäker om jag kommer greja det, springer milen på 46-47 min och 20 km på 1:39.

Men min plan är att stanna varje mil på maran och stretcha vaderna litet. Hoppas det ska göra skillnad. Har också 4 tim som mål, eller egentligen 3:45. Men i ärlighetens namn är jag glad om jag klatar av att springa i mål utan bristning eller stukning.