6 mars 2014 kl 11:11
Redigerad 6 mars 2014 kl 12:49
Kan av egen erfarenhet säga att de första två-tre månaderna av entusiastisk löpträning när man börjar från noll tyvärr kännetecknas av tre saker -
(1) Man bränner på en (bra) bit över sin egentliga kapacitet och blir småhög på att allt funkar så bra. Omvärldens glada uppmuntran och tillrop tas som ett intyg på att man gör rätt och är på rätt väg. Uppmaningar att ta det lugnt förstår man inte riktigt poängen med (allt går ju så bra, varför ska det där neggot lägga sig i?).
(2) Man tenderar att ignorera eller inte vara tillräckligt uppmärksam på skillnaden mellan träningsvärk, småsmärtor respektive överansträngningar, och i det glappet lägger man grunden till skador som tyvärr ofta blir långdragna och svåra att bli av med helt. Löpning är inte en skonsam träningsform för kroppen, tvärtom.
(3) Man har helt enkelt inte erfarenheten att bedöma rimligheten i sina målsättningar i förhållande till sin kapacitet. Huvudet och kroppen är på olika planeter.
Själv skulle jag önska att jag lyssnat mer på de försiktiga och varnande råd jag fick i min tidiga löpning, och då hade jag betydligt lägre målsättning än att göra en mara på fyra månader, under fyra timmar, med start från noll. Det hade besparat mig åtskilliga månaders rehab och frustration.
Får väl hoppas att allt går bra för dig och att du inte har problem med leder och ligament om ett halvår. Har du inte det - grattis. Har du det - då kan du fråga dig om ambitionen med maran verkligen var värt det.
Edit:
Ska tilläggas att facit på ansträngningarna inte kommer i synk med prestationen. Lägger man grunden till skador tidigt kan man börja känna av dom först långt mycket senare. Det behöver inte ens komma smygande. Mina egna problem med ITB small plötsligt till på ett träningspass ca 8 månader efter att jag började springa. Stannade efter avslutat pass, vilade i fem minuter, och sedan kunde jag plötsligt inte stödja på ena benet. Med facit i hand vet jag att jag lade grunden till det redan från dag ett, men det är en klen tröst att vara efterklok. Tog ca 7 månader att bli symtomfri, mest på grund av att skallen och kroppen inte alls var överens om var gränsen för "återställd" gick. Tyvärr är jag långt ifrån ensam om mina erfarenheter.
Hade jag tränat någorlunda smart hade jag struntat i tidsmålen hela första året och bara byggt upp en stabil grund. Nu har jag sprungit i drygt sex år vilket är en droppe i havet jämfört med riktiga, erfarna, löpare. Det är först senaste åren som jag börjat lära mig tyda kroppens signaler ordentligt. Ser mig själv som en numer rätt oprententiös nybörjare.