Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 78 inlägg • 1892 visningar •

Varför sätter nybörjare ribban så högt?

Gurra Limebranch

1983 • Oskarström

•

28 juli 2008 - 16:51

Gilla

Tja, ämnesrubriken säger väl allt men kanske krävs en närmare förklaring.
Jag undrar varför det ofta (alltid?) är så att nybörjarlöpare sätter ribban så ENORMT högt?
Jag förstår att halvmaran (för det är oftast den) lockar och att man gärna vill känna att man klarade av den långa distansen, men jag är nyfiken på varför de kortare loppen överges utan så mycket som ett övervägande om att delta? Det är konstigt hur många det är som först springer halvmaran för att SEDAN komma på att de vill springa personbästa på 5-10km också.

Vad jag vill komma till är förstås att slå ett slag för kortare distanslopp och träning för dessa, som kan vara nog så jobbig och strävsam utan att köra tremilapass på helgen och äta 8kg pasta inför maran =)
Att ha som mål att genomföra kortare lopp FÖRE man ger sig i kast med halvmaran tror jag skulle rädda mången knäckt nybörjarlöpare, men kanske har jag fel?

< < < 1 2 3 4 > > >

Jonatan Ahlstedt

1987 • Lund

•

28 juli 2008 kl 17:22

Gilla

Jag känner mig ganska träffad av rubriken, så jag ska knåpa ihop min syn på saken! :)

Jag är en av nybörjarna som siktar högt, tänker stort, och kanske tillochmed faller hårt någonstans på vägen, men så långt har vi inte kommit i tiden än!
Personligen så är det nog ett genomgående drag hos mig gällande utmaningar jag tar mig an: Siktar man högt kommer man inte nå sina mål inom kort, vilket för mig innebär en närmast outtömlig källa till motivation och "fighting spirit". Och då jag vill kunna springa långt, inte snabbt, söker jag mig till de långa distanserna.

Dessa i det närmaste orimliga mål får också omgivningen att hjälpa en med motivation med ord och kommentarer såsom "Du kommer aldrig klara det där", eller "Det går ju inte!". Jag ska allt visa dem!

Men i allmänhet så skulle jag tro att många gör så för att när man väl börjar komma in i löpningens värld, börjar intresset brinna så starkt att man drivs att sikta högt och långt bara av kärlek till sporten. :)

Kanske.

Johan I

1987 • Örebro

•

28 juli 2008 kl 17:24 Redigerad 28 juli 2008 kl 17:32

Gilla

En anledning är nog att löparklubbarna är så anonyma i samhället. Man får nästan ingen information om dem förrens man själv är med där.. knappt att man får kontaktuppgifter för att gå med heller.
Så då uppstår ju lätt en rädsla/nervositet att även delta på diverse små lopp som klubbarna ordnar på egen hand.. för man är osäker på om det blir av och hur det kommer fungera o.s.v.

De större loppen som får mer uppmärksamhet är väl just Stockholm Marathon (mycket), Göteborgsvarvet (ganska mycket), Lidingöloppet (inte så mycket), Tjejmilen (rätt mycket) och Vårruset (mycket).
Och de loppen är ju av den längre sorten utom de två sistnämnda... Men de kan du knappast klaga på angående deltagarantalet.
Och vissa väljer väl även de ovan nämnda loppen för att få "synas" lite och kunna referera till närastående att de sprungit något av dem.

Så förmodligen gäller nog framförallt det problemet du är inne på, för killar/män. Redan som små jämför män sig i olika prestationsaktiviteter och då är det även lätt för en motionär att börja jämföra sig med "eliten" och säga "Jo, men det där kan väl jag också göra" eller så... och då sätts ribban högt, kanske inte alltid fartmässigt men åtminstone distansmässigt.

Men du har nog rätt, framförallt visar det ju sig i att många inte tränat tillräckligt för att delta i vissa lopp de ändå deltar i och sedan kanske skadar sig efter eller bryter eller går mestadels igenom.

Roger Elimä

1978 • Enköping

•

28 juli 2008 kl 17:31

Gilla

Känner mig också träffad av det enkla skälet att jag siktar på vasaloppet på skidor utan att ha hållit på med skidor särskilt länge. Tror att vi tillhör en särskild sort släkt som är extremt tävlingsinriktade när vi börjar med saker.

Tror aldrig jag skulle hålla på om det inte fanns tidtagarur eller tävlingar där man kan jämföra sig med andra. Tycker det är väldigt roligt att hålla på nu när jag börjat.

Bröt benet i vintras p g a till stor del tävlingsinriktad inställning. Men det är säkert den som gör att jag i dag joggar utan att halta. Det kanske låter som ett moment 22 men ändå.

Är man resultatinriktad så är man ju också intresserad av att kroppen blir starkare annars vilar man. /Roger

Leif Andersson

1954 • Falun

•

28 juli 2008 kl 17:40

Gilla

Går man tillbaka ett antal år i tiden, när jag då var yngre (70-tal), så var situationen inte likadan. Fast man tränade mer och hårdare och gav sig inte på de längre loppen förrän man var riktigt redo för dem. En del ovan nämner att man är tävlingsinriktad, jag skulle säga att det nästan är mer tvärtom. Idag är det att klara av en "utmaning" inte att tävla mot andra.

Roger Elimä

1978 • Enköping

•

28 juli 2008 kl 17:43

Gilla

Jag vill väl egentligen kalla mig resultatinriktad som jag nämnde på slutet. Vet att jag inte har en chans mot de bästa. Men att sätta upp ett eget tidsmål och försöka klara det är utmaningen.

Gurra Limebranch

1983 • Oskarström

•

28 juli 2008 kl 17:44 Redigerad 28 juli 2008 kl 17:46

Gilla

Men det finns vissa luckor i ert resonemang som jag är extra nyfiken på.

Jonathan; du skriver att du alltid siktar högt och att du då liksom skapar en "outtömlig källa till motivation..." Min fråga blir således, om du siktar mot låga tider istället för långa distanser, hur kan tiden tills den dagen kommer då du uppnår målen, skilja sig åt? Tar det längre tid att träna sig till att springa milen på XX minuter än att springa maran på XX timmar och minuter? Hur kan "orimliga mål" vara synonymt med lång distans?
Nu förstår jag ju att ditt mål är att springa långt inte snabbt, och det är förstås OK och godtagbart som anledning, men du förstår mina följdfrågor eller hur?

Johan I är inne på en viktig punkt i sitt inlägg och det är så SYND att det ska vara så. Är klubbarna lika med klubb för inbördes beundran nuförtiden? I sådana fall varför? Jag ska själv provträna med en klubb på torsdag, ber att få återkomma i ämnet. Likaså har han rätt i marknadsföringen av olika lopp, det är en skam att så FÅ lopp syns i media.
Kanske är det så att det ideella jobb som ofta krävs i klubbarna inte lockar folk till att gå med i klubbarna. Man vill helt enkelt sköta sig själv och inte hjälpa till utan att få betalt?

Roger; jag förstår inte hur du menar med ditt inlägg, varför skulle det faktum att man är tävlingsinriktad ta en till tävlingar över lång distans oavsett om det är skidor eller löpning man sysslar med? Det är ju lika mycket tävling att springa 5km som 42km eller hur?
Tidsmål kan man väl ha på alla distanser?

Roger Elimä

1978 • Enköping

•

28 juli 2008 kl 17:48 Redigerad 28 juli 2008 kl 17:51

Gilla

Det stämmer. Men en 5 km tävling har sällan särskilt mycket deltagare. Skulle inte ens fundera på att åka 85 mil till Dalarna för att där åka 5 km.

En tävling de flesta sett på TV eller själv åkt och kan relatera till. Dessutom är det ett stort äventyr! Tror marathonlöpare resonerar likadant.

Tycker det är kul med små tävlingar här omkring men deltagarantalet är ofta väldigt litet både i löpning och skidor.

sofia rydén

1989 • Norrmalm

•

28 juli 2008 kl 18:29

Gilla

Jag själv har varit nybörjare ett otal gånger inom löpning men nu i vintras kom jag igång rejält och snittade 5 min/km många rundor (föredrar korta, snabba rundor max 7-8 km) och då befann jag mig i flowet och kunde inte tänka mig något annat än löpning. Tyvärr hamnade jag i början till ortorexiträsket och fick lägga av abrupt. Det var inte förrän i maj som jag började lite lätt igen och det svider rejält när man inser att kroppen inte alls orkar på samma sätt som tidigare, fast det bara var tre-fyra månader sedan. Då och då händer det att jag går ut alldeles för hårt eftersom att jag vet att jag har klarat den rundan på den tiden, men det är skillnad på min kropp då och nu.

Allt det där sitter i psyket, att man inte vill erkänna sig sämre än vad man är. Vi lever i ett prestationskrävande samhälle där det enda som räknas är resultat. Vi människor är också tävlingsinriktade mer eller mindre och det sitter i våra gener sedan urminnes tider.

Jag själv är nybörjare nu och jag kan erkänna att det känns förnedrande att säga att jag spinger 4.5 km på 30 minuter, i min värld är det extremt extremt långsamt. Så tror jag många känner idag och stressar fram resultaten och de flesta vet vid det här laget (tack vare medias träningsbombardering) att man ska skynda långsamt, men som vi alla vet är allt lättare i teorin än i praktiken...

Sedan tror jag också att det har med att göra som någon nämnt, hur mycket uppmärksamhet vissa tävlingar får. Tjejmilen skulle jag väldigt gärna vilja springa både för utmaningens skull men även för att det faktiskt är lite "status" att ha sprungit ett stort mediakänt lopp. Dock vet jag att jag under loppet kommer pressa mig till att springa under 60 minuter vilket jag vet att jag inte kommer kunna göra och då kommer hela jag falla ihop.

Det bästa vore om alla mindre klubbar informerade tydligt i mataffärer, informationsplanscher, Internet etc. om sina lopp för jag skulle tycka att det vore jätteroligt att springa små lopp i tävlingsanda utan att känna den där psykiska pressen om att ribban faktiskt ligger för högt.

csaba

1973 • Malmö

#10

•

28 juli 2008 kl 18:31

Gilla

Jag håller också med dig Tergat fullständigt och jag känner mig också träffad !
när jag började springa förra året på allvar, så var min första tanke Stockholm marathon. för mig kändes det som en sorts "mandoms grej" att genomföra ett marathon lopp.
det är kanske som vissa här sägger att det är roligare en större lopp och då kändes tiden inte avgörandet i det hela utan att "genomföra ett lopp utan att stanna/gå" och milen kändes redan avklarad.
jag har upptäckt tjusningen med statslopp där folk står och hejar längst gatorna (då är även 10km inkluderad).
och som Roger säger jag hadde aldrig kunnat tänka mig att åka till Berlin och Paris (dit mina maror är planerade) för att kanske springa 5-10km.

Jag är en tävlings människa (liksom du) och när maran blev avklarad då ville man ju springa snabbare. Det är då jag gick med i klubb och började sattsa på kortare distans. Det hela syftet med mig är att bli snabbare på kanske 10 km för att gynna min löpning till maran. (för för mig är ju maran främsta syftet.)

Nu är jag ju lite äldre, med "lite mer kula på magen" ;-) och insett att jag kommer tyvärr aldrig tillhöra dom snabbare löparna i kortare distanser, så kanske därför jag sattsar lite längre.
och jag kan hålla med dig fullständigt att en 5km tävling kan vara lika jobbig som en mara (fast i andra dimentioner).
ännu jobbigare är nog till och med 800 meter (tror jag).
jag själv har inga problem att springa 2-3 mil, men att köra intervall träning är det värsta jag vet, det suger musten ur mig totalt (och är lika missnöjd varje gång). (nu försöker desperat banta ner mig 5-6kg om det hjälper mig att få upp hastigheten).
jag vill ju vara både snabbare på milen som på maran.

dessutom kan jag tänka mig att många äldre löpare som har varit duktiga på kortare disstanser (i yngre dar) går över till längre disstanser, där det är mer uthålighet än farten som avgör.

lycka till på torsdag (nu är vi konkurrenter) och ses kanske på någon lopp.
jag har nu VDM 10km nästa torsdag inbokad på Bulltofta Malmö.

Roger Elimä

1978 • Enköping

#11

•

28 juli 2008 kl 18:49

Gilla

I det halv-kommunistiska samhälle som vi lever i idag så är det nästan som att svära i kyrkan när man säger att man är tävlingsinriktad. Vissa tror att man då automatiskt "trampar" på andra som nån sorts förtryckare.

Ett år tog dom bort tidtagningen på vår lokala löpartävling för att det för arrangörerna kändes obehagligt att deltagare skulle måsta visa hur dåliga dom var. Den återinsattes året senare som tur var.

Leif Andersson

1954 • Falun

#12

•

28 juli 2008 kl 21:02 Redigerad 28 juli 2008 kl 21:19

Gilla

Jag satsar mer nu när jag siktar på sub 20 på 5km än vad jag gjorde inför maradebuten 2001. Lite kan det vara för att jag inte såg marathon som en utmaning i sig, men givetvis ville jag ha en tid jag skulle bli nöjd med (vilket jag då misslyckades med).

Men har inte "Klassikern" en del att göra med att man sätter ribban så högt. Att klara klassikern är ju något alla kan relatera till, men att typ göra milen på 39min är ju inget som gemene man vet om det är bra eller dålig tid.

Per Arneng

1978 • Mölndal

#13

•

28 juli 2008 kl 21:34

Gilla

Som nån ovan skrev så är det säker för att man siktar på ett lopp och då är det ju dom långa loppen som har flest deltagare (tänker på GBG varvet). Man hör av folk på jobbet eller vänner som sprungit det och så vill man ju se vad man själv kan klara.

Själv som nybörjare satsar jag på GBG varvet men försöker även få så bra som möjligt på både 5 och 10 km. Det hade varit kul med fler kortare lopp. Jag missar tyvärr midnatsloppet i år men det kanske finns nått annat kul 1 mils eller 5km lopp i GBG?

csaba

1973 • Malmö

#14

•

28 juli 2008 kl 21:49 Redigerad 28 juli 2008 kl 21:51

Gilla

när jag sprang Stockholm maran och stod på startlinjen så sa dom i högtalarna att nästan hälften av löparna var förstagångslöpare. det måste betyda att oftast är det folk som bara springer en mara och lägger av.

och om man i framtiden diskuterar om ens meriter, så kan jag tänka mig att det klingar bättre (för mindre löparkunnigt folk) att jag har sprungit Stockholm marathon (eller ett ultralopp) än att jag har sprungit 5km på 18 minuter.
vilket i mina ögon en tuffare utmaning.

vi lever lite i en prestations värld, (som när folk exempelvis får höra att man har tränat kampsport, deras första fråga är - vilken bälte har du ? vilket i mina ögon inte hehöver vara en bevis på personens kampsport´s kunskap)

det är nog lättare att generera till en distans i löpning än en tid,ungefär som man genererar till bälte i kampsport.

Jörgen Lind

1977 • Falkenberg

#15

•

28 juli 2008 kl 21:51

Gilla

Man skall sikta högt, man måste tro på sig själv. Men målen måste vara nåbara annars är dom ju drömmar inte mål.
Är själv nybörjare inom löpning och har satt höga mål på mig själv tycker jag. Men jag har inte satt någon tidsram för dom.
Jag vet bara att jag skall klara av mina mål, sen sätter jag nya och då längre distanser. Satsa Hårt!

Jörgen Lind

1977 • Falkenberg

#16

•

28 juli 2008 kl 21:52

Gilla

Håller med Tergat i mycket för övrigt.

Johan I

1987 • Örebro

#17

•

28 juli 2008 kl 22:00

Gilla

"Problemet" om det nu är ett problem, är nog grundat i mer än tävlingsinriktning o.s.v. också. Många här nämner att man vill ha en "utmaning".
Har själv tankar på om just det grundar sig i vad vi är vana att se, eller tvingas se kanske är rätt ord... T.ex. så sänds ju fotboll, ishockey och handboll dygnet runt, framförallt fotboll. Och samtidigt ser man då hur dessa på tv:n tjänar multum och kan ta det hur lugnt som helst om de vill, d.v.s. man ser det inte som att det är en utmaning. Och man får nästan aldrig deltaga eller se på riktiga utmaningar på TV (eller andra medior) och därför söker man egna utmaningar, och löpning är då ett lätt och billigt val för många.

Och som nämnts så är väl då många som vill få en utmaning gjord så snabbt som möjligt med minsta möjliga träning/ansträngning inför utmaningen, och då väljer man lätt något som t.ex. vasalopppet, SM eller GV. D.v.s. man vill bara klara en utmaning, inte har man några tankar på att göra löpningen till en livsstil eller försöka sig på att träna seriöst för de kortare distanserna.

Och är man inte redo att anstränga sig för att träna+tävla utan att komma med på TV, tjäna pengar eller kunna imponera på polarna, så tar nog löpningskarriären snabbt slut.

Magnus Berglund

1988 • STHLM

#18

•

28 juli 2008 kl 22:12

Gilla

Antag att man siktar på våning fem. Ett lyckat resultat är kanske inte så sannolikt men om det går blir det glädje^2. Misslyckas man kanske man når upp till våning två, och då är man en erfarenhet rikare samtidigt som man är lite närmre målet.

Våga tänka stort!;)

Fredrik Harnevik

1981 • Stockholm

#19

•

28 juli 2008 kl 22:22

Gilla

Ska börja med att säga att det är en väldigt intressant frågeställning och den har fått mig att fundera på vad min egen målsättning är.

Jag har, av och till, sprungit lite de senaste åren utan att komma igång rejält och slutat efter några månader. Men denna gång känns det mycket bättre och jag har ett enormt sug att löpa och bli bättre.

Jag har nu anmält mig till Hässelbylopet i oktober och har funderat lite löst på att anmäla mig till sthlm marathon nästa år. Men efter att jag läst denna tråd börjat fundera på om jag istället ska försöka komma under 40 på milen (och kanske till och med ännu lägre) till våren istället, det är ju också att satsa högt. Distansen är ju inte allt när det gäller löpning. Och sedan lägga maran på framtiden, kanske 2010 istället.

Sven Andersson

1966 • Kista

#20

•

28 juli 2008 kl 22:31

Gilla

Jag håller med Tergat (eller snarare, jag håller med det jag tror Tergat anser :-) ). Nybörjare, med en uttalad målsättning att utvecklas som löpare, borde i högre grad börja med att skapa ett bra löpsteg med bra ekonomi och teknik i god fart (allt är relativt, men bättre fart än hasa-marathonfart) genom att träna för och tävla på kortare distanser, som 5k och 10k. I alla fall 10k. SEDAN bygga på med halvmaran. Efter några halvmaror sedan eventuellt marathon, kanske Lidingöloppet däremellan.

Det är klart att en nybörjare som inte har några överdrivna pretentioner på att få god löpstil och hålla den hela loppen gör ju som den vill. Men kom också ihåg att ett frekvent tävlande på kortare distanser innan the Big Thing ger också värdefull lopprutin (förberedelser, laddning, taktik, formalia, hur det/löparen brukar funka, helt enkelt, större chans att pröva på olika väderlek). Dessutom är det utmärkta tempopass, såna man knappast får till på träning.

Det är ju ingen slump att ungdomar inte börjar med 100 m eller 400 m t ex utan i stället 60 m och 300 m. I deras fall spelar ju konkret fysisk utveckling roll, men nybörjaren ehuru vuxen saknar ju också fysiken för "full distans".

< < < 1 2 3 4 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.