11 oktober 2013 kl 09:00
Jag tror det är så enkelt att det är två motverkande effekter som är olika stora på olika pass och beroende på vana.
1. Den terapeutiska effekten: all monoton rörelse skapar någon slags flöde i hjärnan där man börjar reflektera över händelser, erfarenheter, problem. Jag behöver tex bara börja diska, dammsuga eller måla en vägg så flödar tankarna fritt.
2. Obehaget: All smärta eller obehag motverkar fria tankar och tvingar hjärnan att glömma allt annat än smärtan.
Springer man tillräckligt fort eller länge så överväger nästan alltid obehaget och man tänker dåligt. Samma sak då man är ovan då obehaget är större.
En van löpare som dessutom springer långsamt har minimalt med obehag och maximalt med terapeutisk effekt och voilá tankarna flödar.