Löpning • Träning • 36 inlägg • 8179 visningar •

Den svarta milen

Bulletproof
1981 • Stockholm
#1
•
22 maj 2013 - 21:39
Gilla
När jag läser i trådar, presentationer, bloggar och träningsscheman verkar det som alla mer eller mindre springer milen utan problem. Sen att detta görs på olika tider av olika människor är en annan femma. Det gäller även när träningssnack går kompisar emellan och man ständigt hör om den där milen. Den där milen ligger som den brantaste uppförsbacken framför mina ögon och vägen upp känns oändlig. Idag orkar jag jogga lite mer än 3,5 km utan vila innan jag slutar.

Min fråga är uppskattningsvis hur länge man behöver träna innan man klarar av 10km? Jag är givetvis medveten om att den frågan är något luddig och beror på väldigt många olika faktorer och att människor går in med olika förutsättningar och även utvecklas olika... men på ett ungefär för en "medelperson", kan det röra sig om månader, halvår?

Ni som fixar detta, gör ni det i sträck utan paus? Är det stigande och sjunkande terräng som i ett elljusspår eller plan mark? Och hur länge tränade ni innan ni tog den milstolpen?
< < < 1 2 > > >
Martin
1988 • Stockholm
#2
•
22 maj 2013 kl 21:48
Gilla
Tycker generellt att det inne på löpforum som detta ändå råder rätt bra attityd om detta, men ute irl kan det vara en helt annan femma.
Har vänner som sagt att "vem som helst klarar att springa en mil", om de bara försöker, utan tidigare träning då... Folk inser nog inte att allt detta är VÄLDIGT personligt, beroende på träningsbakgrund, gener etc.

Själv är jag ingen stor löpare, håller på att arbeta mig från 2km till 10km på 9 veckor nu med flickvännen, förra sommaren gjorde jag samma på liknande tid.

Låt det ta tid och öka sakta. :)
Jonas Hedeback
1978 • Göteborg
#3
•
22 maj 2013 kl 21:48
Gilla
För mig tog det ganska exakt tre månader från det att jag började springa tills att jag sprang milen för första gången i livet. Sprang på1:08.
Andreas Åkesson
1987 • Råcksta
#4
•
22 maj 2013 kl 21:50
Gilla
För min del, när jag började att löpa på "riktigt" för ett år sen, så var jag jätteglad att springa 5 km utan att stanna och orkade verkligen inte mer. När en arbetskollega springer milen varje morgon innan jobbet, så sade jag bara att det vara totalt omöjligt för mig att göra detsamma.

Men på jag ökade successivt längden på mina pass med någon halv kilometer, ökade farten, hade fartlekar och växlade mellan terräng (med två helt galna backar) och asfalt.

Efter mindre än 3 månader, så sprang jag ett millopp och jag var överlycklig att jag hade klarat. Sedan dess har jag absolut inga spärrar längre när det gäller milen, bara man tränar målmedvetet och regelbundet, ökar stegvis. Så kommer man att nå dit.


www.runandreasrun.se - Frihet är att springa
Nicklas Nordborg
1970 • Hörby
#5
•
22 maj 2013 kl 21:58
Gilla
Började med löpning för snart 2 år sedan, och det tog ca 5 månder innan jag sprang en mil första gången, och då var det verkligen jobbigt och ont flera dagar efteråt. Sen blev det vinter med förkylningar så det tog nog 6 månader till innan gång nummer 2. Sedan dess har det gått snabbare i utvecklingen men första året upplevde jag som väldigt segt.
Staffan Flodquist
1963 • Stockholm
#6
•
22 maj 2013 kl 22:02 Redigerad 22 maj 2013 kl 22:02
Gilla
Som allting annat så går det ju att räkna ut hur långt det borde ta i genomsnitt. Vilket inte säger någonting, typ... ;-)

Om du tex börjar springa efter ett nybörjarprogram som c25k och inte upplever det som för jobbigt så springer man 5 km på 30 minuter efter 9 veckor.

Som nybörjare bör man inte öka mängden mer än 10% i veckan om du springer 3 gånger/vecka. Det borde alltså betyda att milen är överkomlig efter sammanlagt 18 veckor efter att du började med grundprogrammet.

Är du nybörjare så är det nog en bra tidsrymd att sikta på och du bör klara det med minimal risk för skador.
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#7
•
22 maj 2013 kl 22:18
Gilla
Usain, jag höll på i ett par år och sprang någon gång ibland. Oftast 3 km eller max 5 km. Men 10 km kändes oerhört långt och nästan omöjligt, precis som för dig. Sen blev jag mer intresserad och biten av löpning och började läsa på om träning. Insåg då att jag var tvungen att springa betydligt långsammare än vad jag gjorde för att klara en mil. Jag lunkade i 7:00, 7:30-tempo och vips hade jag klarat en mil, och det kändes dessutom fantastiskt skönt. Och sedan rullade det bara på. Och nu lite mer än 2 år senare så gör jag milen under 40 och springer långpass på 4 mil utan problem. Och jag har absolut ingen löpartalang.

Det viktigaste är att springa lugnt och regelbundet. Då kommer det lossna, jag lovar!
Dana
1965 • Helsingborg
#8
•
22 maj 2013 kl 22:22
Gilla
ärligt talat jag kommer inte ihog och är inte säker att jag sprang 10 km i sträck då(hade varken nån smartphone eller pulsklocka). jag började jogga 2010 i juli och i mai 2011 sprang jag springtime 10 km på 55 min.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#9
•
22 maj 2013 kl 22:49
Gilla
Jag sprang många många år 5km innan jag testade milen någon enstaka gång. Efter ytterligare flera år började jag springa en mil varje helg och led fruktansvärt varje gång.
För ca tre år sen insåg även jag att jag borde springa långsammare och nu springer jag sällan kortare än en mil.
Ronny Lövstrand
1967 • Borås
#10
•
22 maj 2013 kl 23:34
Gilla
För min del tog det 4 veckor efter att jag började jogga. Men det är ändå inte hela sanningen för jag hade grundat med närapå dagliga långpromenader alternerat med simning i 4 månader innan jag började jogga. Dessutom sprang jag långlopp runt sekelskiftet innan jag gjorde 12 års uppehåll så jag kanske hade viss erfarenhet i kroppen. Räknar man med promenadperioden så tog det alltså 5 månader.

När jag var 27 år var första gången jag började löpträna. Har för mig jag började i Mars-April och sedan fixade milen framåt juni. Då var jag rätt ung och tränade varannan dag ganska hårt. Stukade också foten ganska rejält så det var nog dumt att gå ut så hårt. Nu tar jag det lugnare, tar inte alls i lika hårt. Å andra sidan är jag 12 kg tyngre. Framåt hösten det året sprang jag min första halvmara. Minns att milen var minimum på mina löppass på sensommaren och det normala var väl 12-14 km. Försöker ta mig tillbaka till den nivån igen men det får gärna ta ett år innan jag når dit, jag har ingen brådska. Har man väl klarat springa 5 km så går det ganska lätt att klara även 10 km efter några veckors ytterligare träning och om man springer rejält långsamt.
Daniel Jacobsen
1987 • Ekerö
#11
•
22 maj 2013 kl 23:38
Gilla
Hej,
För mig med bakgrund som fotbollsspelare tog det ca en månad. Gav mig ut på 5km pass, kunde inte tänka mig att springa längre. Sen lurade en polare med mig på ett milpass och lärde mig därmed att man inte behöver springa allt man har. En god lärdom.
Joakim Hjort
1988 • Ösmo
#12
•
23 maj 2013 kl 06:25
Gilla
Jag började springa igen nu i början av april när vintern började släppa sitt grepp, började med rundor som 5-6 kilometer och jag sprang milen på 60 minuter nu för en vecka sedan. Då sprang jag inte alls förra året men jag har alltid haft lätt för att få upp flåset osv. Nu är ju inte 60 minuter någon supertid men rätt nöjd ändå för att ha varit min första mil! :)
Ulrica
1969 • Alvhem
#13
•
23 maj 2013 kl 06:50
Gilla
Jag började springa i mars förra året. Alltid velat springa, men inte orkat hålla ut pga övervikt.
Så i samband med min viktnedgång powerwalkade jag dagligen, i början av mars-12 tog jag mina första löpsteg. Sprang varje dag...men kom aldrig över 3km. Så jag var ganska frustrerad.

Fick då tips av en god vän att INTE springa varje dag utan varannan, och att springa i prattempo. Inte fortare än att jag kunde prata.
Så nästa gång jag gav mig iväg var det så turligt att min mamma ringde. Vi pratade och jag sprang, helt plötsligt hade jag sprungit fyra km.
Där släppte min spärr. På GBG varvet det året sprang jag 11km innan mitt knä pajjade.

Sprang sen tjejmilen utan problem i sept.

Nu i vinter har jag haft uppehåll pga inflammationer i knä. Så GBG varvet blev en utmaning. Tog mig runt, men inte springandes hela tiden, största vinsten var att knäna höll!!

Önskar dig lycka till....låt det ta tid är min erfarenhet så att du inte drar på dig skador....
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#14
•
23 maj 2013 kl 08:17
Gilla
Självklart är det oerhört individuellt, som ni skriver. Allt beror på fysiska förutsättning!

Jag minns inte riktigt, men tror jag kunde springa milen efter ca 5-6 månader, men det gick ju inte fort!

Jag tror att många som börjar springa, springer för fort. De tycker att det går långsamt (i t.ex. 6-tempo) men spring ÄNNU långsammare (så det känns löjligt långsamt) så klarar många (inte alla) att springa betydligt längre.

Lycka till! :-)
Stefan S
1980 • Borås
#15
•
23 maj 2013 kl 09:17
Gilla
Känner också igen mig i detta. Började springa i januari förra året och då orkade jag inte springa hela vägen på min dåvarande runda som var ca 3km.
Jag fortsatte att köra på tre gånger i veckan och det blev roligare och roligare då man märkte att det gav resultat. Min första mil sprang jag den 2 mars på 49:52, minns än idag vilken häftig känsla det var!
Fortsätt att köra på och lyssna till kroppen så kommer du att nå ditt mål!
Bulletproof
1981 • Stockholm
#16
•
23 maj 2013 kl 09:55
Gilla
Det är verkligen intressant att läsa inläggen om er personliga väg till milen, och det är med litet avund men desto större beundran som jag ser(upp) på det. På något sätt ger det mig också motivation och jag tror att även jag klarar det inom en framtid som inte ligger alltför långt bort.
Tack för era berättelser som till synes inte varit helt smärtfria, och för de tips och råd och den uppmuntran som jag fått från flera av er. Att springa en mil varje dag innan jobbet, som Andreas skrev, skulle vara mästerligt.

Det som inte framgick i många av inläggen var ifall det rörde sig om varierande terräng eller plana sträckor, men sådant kanske inte spelar någon roll när man väl kommit in i banan.
Kristian Svensson
1982 • Åkarp
#17
•
23 maj 2013 kl 10:55
Gilla
Detta måste vara oerhört personligt. Träningsbakgrund samt även hur pass tjurskallig man är tror jag är de största aspekterna.

Jag har sprungit hela mitt liv. Min pappa började ta med mig ut på smårundor redan i början av skoltiden.

Jag har i princip alltid varit överviktig. Då menar jag inte fet, men typ 5-7 kg för mycket alltså inte slimad men inte heller på en nivå som skulle vara skadlig.

Jag har alltså definitivt inte haft en löparkropp men jag har nog en enorm seghet och vilja att klara av det jag företar mig.

Såvida du inte är skadad, totalt otränad eller väldigt överviktig så tror jag att alla kan springa milen. Detta är underförutsättning att man verkligen VILL springa en mil.

Det är ju definitivt inget som inte är jobbigt. Men måste ju liksom ha rätt inställning från början. Tror man att det är en dans på rosor när man börjar från nära noll förstår jag att det känns ouppnåligt.

Stegrar man bara träningen tror jag att under 60 min ska man kunna träna sig till på 6 månader.

Själv har jag med den övervikt jag har sprungit på 40min på milen och halvmara som bäst 1:29:50.

Viktigaste är att man har en vilja och jävlar anama samt att man är inställd på det hårda jobb som krävs!
Karin J
1980 • Reftele
#18
•
23 maj 2013 kl 11:02
Gilla
För min del hade jag konditionsmässigt kunnat springa milen långt tidigare än resten av min kropp klarade det. Fick ont i knäna efter att ha tagit i lite för mycket, så det blev till att börja om från början. Hade då tränat i ca 2 månader. Så ha inte för bråttom, det är inte bara flåset det hänger på, resten av kroppen ska vänja sig vid belastningen också. c25k som Staffan tipsar om är nog inte så tokigt.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#19
•
23 maj 2013 kl 11:05
Gilla
Innan 2010 pinade jag mig runt på jobbiga Täby IP-milen varje helg med nära maxpuls och rejält med mjölksyra i backarna.

2010 började jag springa på asfalt och insåg hur mycket lättare det var att lunka runt på plan asfalt än kuperad terräng :-)
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#20
•
23 maj 2013 kl 11:23
1 Gilla
Är förvånad att ingen har nämnt pulsen i denna tråd. Jag skulle föreslå att om du har möjlighet, testa att springa med ett pulsband och försök hålla pulsen på en konstant låg puls under hela löpningen.

(När jag kör långpass brukar jag hålla pulsen på ca 150-155 ungefär "prat-tempo", och i det tempot känns det som om jag kan hålla på hur långe som helst. Oftast är det kroppen som börjar göra ont och gör att jag får avbryta löpningen.)

Precis som många anger som största fel så tror jag att det handlar om att man springer för fort, och då särskillt i början av passet. Alla känner sig starkare i början av ett pass, men erfarna löpare vet att de inte ska lägga sig ens i närheten av den maxfart de potentiellt skulle klara av de första hundra metrarna.
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.