29 maj 2012 kl 00:15
@Mats: Tack!
Bo, du kommer knappast att kunna övertyga oss andra i diskussionen om att den fysikaliska kraften att driva kroppen framåt i konstant fart ska vara större än luftmotståndet. Det finns ju inget annat som håller emot!
Det torde vara så som Mattias beskriver det "energin går åt till att lyfta kroppen och accelerera det fria benet famåt" med tillägget att det finns en massa andra inre rörelser som ingår i löpningen som också kostar energi (vridning, armpendling för att motverka vridningen osv), som nämnts tidigare.
När man springer på stället behöver man inte accelera fram det fria benet, kroppen vrids inte påtagligt osv, för mig är det självklart att det går åt mycket mindre energi eftersom de inre rörelserna i kroppen är mycket mindre. Egentligen tror jag vi alla är överens om detta.
Klas, ställ dig på ett lätt krökt ben. Låt det andra benet sparka nedåt ca 20cm framför kroppen. Visst klarar du att trycka till rakt ner, det gör jag! Jag kan t o m krafsa bakåt med det fria benet. Ett ben framför kroppen har den frihetsgraden. Det är lite svårare med en fot bakom kroppen men jag kan krafsa både framåt och bakåt med foten bakom stödjebenet också. Självklart är detsamma möjligt även när kroppen är i rörelse.
Tycker därmed att vi kan sluta tala om att en fot framför MÅSTE bromsa osv. Bättre att koncentrera oss på vad som faktiskt händer när vi springer. Det finns två huvudaspekter: de yttre krafterna (=tyngdkraften, luftmotståndet och markens reaktionskraft under kontaktfasen) och de av kroppen genererade krafterna: benens pendling, höftens vridning, armpendling osv, landning stöd och frånskjut.
Tycker vi med gemensamma krafter kommit fram till att en närmast försumbar del av energin går åt till att övervinna luftmotståndet. En liten, men inte försumbar, del går åt till att studsa upp (not: studsar vi högre tar det längre tid att landa, dvs stegfrekvensen blir lägre och stegen längre vid samma fart). Men den största delen går åt till att se till att det finns en fot på plats när vi behöver landa.
Ändå väljer kroppen spontant att springa i stället för att gå när farten ökar, trots att vi KAN gå med konstant höjd på tyngdpunkten. Min tolkning är att det beror på att mycket snabb gång förbrukar ännu mer energi för kroppens inre rörelser än vad löpning gör. Det mesta går ju ändå åt till inre rörelser så det behöver inte vara någon dramatisk skillnad. Jämför trav och galopp hos hästar.
Nu till sånt vi inte har klarlagt. Jag vill påstå att antingen hela kroppens tyngdpunkt eller tyngdpunkten av kroppen minus benen rör sig framåt med mycket nära konstant hastighet framåt när vi springer. Titta på slowmotion-filmerna. Varför? Helt enkelt för att allt annat vore ett rent slöseri med energi. En liten "sågtandsform" finns det på hastigheten eftersom varje frånskjut ökar hastigheten med ett mycket litet belopp som sedan förloras p g a luftmotståndet tills nästa frånskjut sker. Men Klas' inbromsning i landningen skulle ge en ren förlust och som jag anser mig ha visat med tankeexperimentet ovan behövs den inte i effektiv löpning. Eftersom Klas själv upprepar att frånskjutet ska vara så litet som möjligt så bör han se till att inbromsningen i landningen är noll för det är då frånskjutet kan vara minsta möjliga.
Jag har ännu inte bestämt mig för om landningsfoten bromsar upp själva underbenet och frånskjutet bidrar till det frånskjutande benets acceleration som jag argumenterat för tidigare. Men kroppens (torsons) fart bromsas inte i landningen, det är jag övertygad om. Det finns helt enkelt ingen anledning.
