12 maj 2012 kl 10:44
Även om jag inte känner mig som en ultralöpare, så kan jag nog ändå kategoriseras som en sådan (2011; två 50k, ett 50M, två maror). Men känner mig som, och är!, nybörjare. Våren 2010 var 12k lååångt ... (och fick fötterna att ömma).
Tänkte att nybörjarens perspektivet ev. också kan bidra med något här:
* långsamt (både i tempo, fr.a. på långpass, och i öka längden på långpassen)
* variera underlag du springer på
* variera vilka skor du springer i (minskar slitage på leder, fötter, etc)
* ta till vana att äta och dricka på långpassen; kroppen anpassar sig (för ett par år sedan kunde jag inte stoppa i mig ngt ens timmen innan, nu kan jag både äta och dricka under tiden)
* tejpa känsliga ställen (bröstvårtor), salva på andra
* fötterna härdas, tårna växer ut igen
* ge fan i vad det är för väder, lär dig att njuta oavsett vilket (eller åtminstone stirra sting i upplysta vardagsrum och tänk "ha, där sitter ni; jag är i alla fall ute och rör på mig trots snålblåst och snö")
* bål/korsett- och stabilitetsövningar [tänk förebyggande, tänk bygga upp, tänk att hela kroppen skall ta dig framåt (inte bara benen)]
* Bryon Powells "Relentless forward progress. A guide to running ultramarathon"
Eller, kortvarianten; Spring. Erfarenheterna är ju en del av tillfredsställelsen.
lycka till!