19 september 2011 kl 13:53
Det bör påpekas att ordentlig träning långt ifrån är någon garanti för ett lyckat Stockholm Marathon. Trots att jag tränat regelbundet i sju år både längre och snabbare än Szalkais 4-timmarsprogram och lika regelbundet sprungit halvmaratonlopp på mellan 1:51 och 1:57 (häromdan 1:55), har jag varken lyckats springa Stockholmsmaran i nivå med min förmåga (MacMillan och Daniels säger väl drygt fyra timmar medan jag inte kommit under 4:40) eller utan att må illa efteråt (Jo 2010 motade jag Olle i grind och promenerade de sista 9 km med sluttid över 5:20).
Felet har varit att jag envisats med att betrakta ett maraton som bara ett dubbelt så långt halvmaraton, vilket det för många faktiskt tycks vara, de håller bara lägre fart och blir bara mycket tröttare och ömmare i benen. För mig handlar det i grunden om ett annat slags lopp, mer som de ultralopp jag annars genomfört med maginnehåll och humör i behåll.
Nyckelordet är digestion. Under ett halvmaratonlopp dricker jag bara en eller två muggar vatten och så kan jag klara mig skapligt upp till 25-30 km, men över längre sträckor behövs annan tillförsel och det är här mina problem kommit på Stockholms gator. Och det är här du hittar poängen med denna kommentar. Det räcker alltså inte nödvändigtvis med att träna hjärta och muskler utan du bör även lära känna din mage. För mig har detta tagit många år, men mitt Vallentuna Banmaraton i våras under sträng disciplin (se länk nedan) visar att ingenting är omöjligt. Mitt råd är alltså att du lär dig "äta" och dricka redan under dina lugna långpass, så att det känns som om du har energi och humör kvar även om kroppen är trött när du kommer hem. Du gör också klokt i att inte ha något tidsmål när du står på Lidingövägen första gången, utan bara försöka springa på ett sätt som känns uthålligt från början. Om du råkar vara i form blir det nog ändå tillräckligt fort.
http://maxochnisse.se/2011/05/29/vallentuna-banmaraton-pa-42115/
