Virus på balansnerven (Vestibularisneurit)

Tage Ericsson

1952 • Varberg

#2

•

6 april 2011 kl 10:46

Gilla

Har aldrig haft det själv, men det känns som att du ska vara mycket försiktig så att du inte skadar dig dvs. känn dig för mycket försiktigt. Svårighetsgraden och hur länge det håller i sig varierar säkert en hel del så du måste nog känna själv.

Martin Ahlstedt

1974 • Onsala

#3

•

6 april 2011 kl 10:46

Gilla

Jag har haft samma och det försvann nästan på samma sätt som det kom. Efter ett dygn var jag helt återhämtad och återställd. Jag har haft lite känningar av det efteråt, men inte lika kraftigt som första gången då det var upkastningar inblandade :-)
Aldrig kännt nåt när jag sprungit dock.

Sven-Göran Persson

1943 • Staffanstorp

#4

•

6 april 2011 kl 11:17

Gilla

Jag har haft samma åtkomma fick ligga ett dygn på sjukhuset fick cortison
blev frisk fy fan var jobbigt fick inflammation i armen efter dropp.Har inte
känt sedan dess.

loparnettan

1966 • falun

#5

•

6 april 2011 kl 22:31

Gilla

det har jag också haft, men det var ca 13 år sedan. mitt satt i ganska länge 2-3 månader, men jag körde igång löpning när våren kom och jag fick ta det lugnt då varje nedslag blev som en lite synrubbning. Men ta det lugnt och lyssna på kroppen. jag tror det är stressrelaterad åkomma, jag lyssnade dåligt på min kropp, så kroppen sänkte mig istället. Kan ibland känna mig yr om jag har för stressigt på jobbet.

Shadow Man

1970 • Lund

#6

•

7 april 2011 kl 00:48

Gilla

Ju mer du rör dig desto snabbare lär sig hjärnan att kompensera för felsignalen. Att gå/jogga på ojämnt underlag (typ i skogen) påstås vara extra effektivt. Men ta det lite lugnt i början.

Det lopnettan pratar om kallas för Dekompensation. Hjärnan måste hela tiden kompensera för felet, men om man blir utmattad (typ sömnbrist) eller stressad så orkar hjärnan inte kompensera längre och du får då tillbaka yrseln. Detta kan man råka ut för lång tid efter själva viruset.

Tage Ericsson

1952 • Varberg

#7

•

7 april 2011 kl 08:01

Gilla

Löpning känns som bra rehabträning, men balanssvårigheterna får ju inte vara så svåra att man riskerar att skada sig. Detta kan man bara känna själv. Att tillföra ytterligare en riskfaktor i form av ojämnt underlag i detta läge ökar förstås risken. Undviker ojämna underlag fast jag är frisk.

Roger A

1964 • Huddinge

#8

•

7 april 2011 kl 22:58

Gilla

Tack för info och input. Gjorde ett försök att träna balans och lite löpning idag. Har fått övningar att göra från en sjukgymnast just för att träna upp kompenastionsförmågan. Valde plan mark och jämn underlag i form av en parkeringsplats. Stort misstag visade det sig när jag föll som en fura på den hårda asfalten där gruset från vinterns halkbekämpning låg kvar. Skrapsår på händer och knä. Trots missödet känns det ändå positivt att våga sig ut igen. Ska bara välja en gräsmatta nästa gång!

Roger A

1964 • Huddinge

#9

•

8 juni 2011 kl 05:47

Gilla

Så var det dags igen! Ett par timmar efter träningen igår så gick världen runt och höll så när på att hoppas upp och slå mig ansiktet. Lyckades parera med knäna så det var inte så farligt. Problemet är att jag tycker, och min läkare, att jag inte ska springa i terräng ensam. Eftersom jag tränar till LL så var tanken att öka på terrängdosen men det är svårt att finna träningskamrater på så oregelbundna tider som jag har med jobb och studier. Min fråga är vad som är bästa alternativet när jag inte kan köra terräng?

Tage Ericsson

1952 • Varberg

#10

•

8 juni 2011 kl 09:21

Gilla

Jag tycker inte du ska springa i terräng överhuvudtaget. Första prio är ju att kunna fortsätta att springa och vurpar du illa under löpning kan det vara kört. Sedan kan man ju ompröva om det gått längre tid och känns bra.

Morgan Persson

1964 • ANGERED

#11

•

24 juni 2011 kl 11:46

Gilla

Jag fick virus på balansnerven hösten 2008 och jag känner av mitt fortfarande. Men jag drabbades samtidigt av plötslig dövhet och tinnitus på det örat som jag blev döv på och detta kvarstår. Yrseln är mycket bättre och balansen hyfsad. Jag gav mig ganska fort ut i terrängen men tog det väldigt lugnt för att träna upp balansen. Sprang ner i diket några gånger, tror bara jag fick ett litet sår i ansiktet annars klara jag mig helt utan skador.

Morgan Persson

1964 • ANGERED

#12

•

6 juli 2011 kl 00:44

Gilla

Jag fick förresten mitt virus någon dryg vecka efter att jag började använda min Garmin pulsklocka med GPS, ingen annan som hört talas om något liknande?

Robin Andersson

1988 • Lund

#13

•

6 juli 2011 kl 23:39

Gilla

Hade den skiten precis (avslutade medicinkuren i förrgår) och kan nu träna helt normalt. Efter första veckan var gymträning (böj och mark) inga problem men löpning gick inte. Jag började lugnt andra veckan efter insjuknande och efter två-tre stycken tio minuters pass var min "löpbalans" tillbaka och skogsterräng inget problem.
Lycka till!

Morgan; jag funderade faktiskt på att köpa en garmin veckan innan jag blev sjuk...

Leif A

1946 • Sigtuna

#14

•

7 juli 2011 kl 13:44

Gilla

Jo, det där känner jag igen. Eftersläng efter influensa våren 2008. Sänkte min marathondebut :-(
Vaknade döv och utan balans. Märklig känsla eftersom jag inte blev yr på något sätt. Det bara fanns ingen koppling mellan balans och kropp. Kunde gå men bara om jag höll i mig i väggar, trappräcken och liknande.
Utreddes så småningom och det visade sig bero på att virus tog sig in till hörselnerven via hörselgången och påverkade balansnerven som går alldeles intill.
Rehab: Med tillgång till en tre meter bred trottoar, det behövdes, började jag lära mig gå. Grannarna måste ha trott att jag var gravt alkoholiserad!. Min tanke var att först ta mig fram på slät mark och sen på skogsstigar för att träna upp balansen. Och jag föll inte så många gånger faktiskt. Efter ett par veckor lärde jag mig att känna i kroppen, mest fötterna, istf i balansorganet.
Det lustiga var att när tålamodet tröt av allt gående och vinglande och jag började springa ist gick det bättre. Springande kunde jag hålla rak kurs! Doktorn tyckte det var märkligt för att inte säga motsägelsefullt. Jag tror att det ligger till så här. När du går balanserar du på ena foten medan du flyttar den andra, när du springer tar du ett språng framåt för att landa på den andra foten. Och farten hjälper till att hålla kursen.
Men den sommaren använde jag till att lära mig gå. Fortfarande har jag lite svårt att gå sakta, och jag gillar inte hål och perronger. Men löpning på alla slags underlag funkar alldeles utmärkt. LL30 året därpå var inget problem. (Balansmässigt alltså).
Så, stigar ja, obanat nej. Och ta med mobilen.

Roger A

1964 • Huddinge

#15

•

7 juli 2011 kl 23:01

Gilla

Det är nu cirka tre månader sedan jag fick min diagnos. Däefter har den reviderats. Det var inte en klassisk Vestibularisneurit utan en effekt av den TBE jag drog på mig för snart tio är sedan. Men symptomen och behandlingen är densamma.
Precis som Leif A så upplever jag att det går lättare att springa än att gå. Jag har kört balansövningar som jag fått av sjukgymnasten och nu känns det riktigt bra. Men jag springer inte gärna ensam ute i skogen Och jag väljer fortfarande rejält upptrampade stigar utan alltför mycket rötter och stenar. Så LL i höst känns som rimligt. Däremot så skjuter jag på min orienteringscomback.

David Spånberger

1978 • Aneby

#16

•

8 juli 2011 kl 02:38

Gilla

Intressant att läsa alla kommentarer från folk som haft sådana här problem. Min mormor drabbades av Vestibularisneurit för många år sedan och går fortfarande bara med käpp utanför hemmet. Hon kanske borde ge sig ut och springa! =) Fast det är hon nog för gammal och skröplig för tyvärr. Men det verkar ju som det är ganska viktigt att ligga i med att rörelseträna för att öva upp balansen. Hittade en bra beskrivning om varför på Karolinskas hemsida: http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Sjukdomar-tillstand--besvar/Oron-nasa-munhala--hals/Oron/Yrsel-och-balanssjukdomar/Vestibularisneurit--/
Löpband där man har något att hålla sig i kanske kan vara ett bra alternativ i början också, även om jag själv tycker att gym är skittråkigt jämfört med att springa ute i naturen, där man kan njuta av olika sinnesintryck i stället för att bli plågad av hjärndöd dunka-dunka-dunka-musik (sån har dom iaf på vårt gym här i Aneby).
Hoppas det går bra för dig och att jag får tävla mot dig i Lindingöloppet Roger! =)

Morgan Persson

1964 • ANGERED

#17

•

25 juli 2011 kl 23:01

Gilla

Jag har heller inte några problem med balansen längre när jag springer, men däremot när jag går sakta eller står still. Extra dålig balans får jag när jag går i vatten upp till en meter ungefär. Det brukar vara sämre balans på morgonen också.

anna rr

1971 • Bromma

#18

•

3 augusti 2011 kl 11:23

Gilla

Hej! Jag har vid flera tillfällen drabbats av "kristallsjuka". Första gången trodde jag att jag skulle dö! Kunde inte vända mig om i sängen då hela balanssinnet var utslaget. Min svärfar räddade mig genom att ge mig åksjuketabletter : ) Postafen. Det funkade!! Kanske inte alls har med ditt problem att göra men mig har det hjälpt flera gånger. Det finns också naprapater, sjukgymn. mfl som kan " rätta till kristallerna i örat. Googla på detta. Lycka till!

Katrin Andreasson

1970 • Saltsjö-Boo

#19

•

3 augusti 2011 kl 12:09

Gilla

Har oxå drabbats av Kristallsjukan. Första gången var 1997 och då hette diagnosen Virus på balansnerven, men numera kallade det Krisatllsjukan eller godartad lägesyrsel. 1997 gick jag igenom mängder av tester på Karolinska och Sophiahemmet, röntgen, balanstester etc. Symptomen släppte succesivt men det tog närmare 6 månader innan de var helt borta.
Fick ett nytt anfall i januari 2011 och kände direkt igen "sjukdomsbilden". Totalt däckad dag 1 och sov i 24 h efter anfallet och enorm yrsel. Fick en akuttid på måndag hos Dr Barr på öronmottagningen i läkarhuset på Odenplan. Detta var samma läkare jag hade för 14 år sedan! De kunde snabbt konstatera att det var Kristallsjukan och jag fick denna gång ganska snabbt behandling. Precis som Anna skriver går det att "flytta" kristallerna genom vridmoment av huvudet. Vet att vissa kan göra detta själv efter intruktioner - jag skulle aldrig fixa det. När de flyttar runt Kristallerna på mig som lossnat tappar jag helt fotfästet, och vet inte var i rummet jag befinner mig - det är som att bli inslängd i en centrifug som aldrig stannar. Verkar som om vissa har "lindrigare" symptom som snabbt går över. Tyvärr har jag migrän i släkten vilket påverkar den här sjukdomen negativt. Har man även tendenser till åksjuka (vilket jag har) får man det oxå lite värre...
Ser att du bor i huddinge och blir du inte av med dina problem rekomenderar jag starkt Läkarhuset vid Odenplan där Dr Björn Barr samt även Dr. Johan Bergenius jobbar. Dr Bergenius är en av Sveriges främsta i ämnet och är även överläkare på KS och skriver många artiklar i ämnet. Kolla även www.yrsel.com
Lycka till med återhämtningen! Jag blev ganska snart efter behandlingen återställd och får leva med att det kan komma tillbaka, men känner numera en trygghet i att det går att bota. Det jobbiga är att inte veta varför yrseln inte släppte förra gången. Det blev ett stressmoment som inte gjorde yrsel bättre.

Roger A

1964 • Huddinge

#20

•

3 augusti 2011 kl 13:43

Gilla

Tack för all input. Vestibularisneurit och kristallsjuka är två olika tillstånd. Det visade sig nu inte vara Vestibularisneurit utan istället en följd av att hörselnerven skadats av min TBE.
Jag har fått massor av hjälp av en sjukgymnast att lära mig kompensera och träna upp balansen. Det gäller att lära sig att inte tappa fotfästet både bokstavligt och bildligt. Stress kan orsaka ett yrselanfall så det ska jag låta bli. Men det ska väl alla försöka låta bli! :-)
Min målsättning att klara Lidingöloppet verkar gå att genomföra. Det går faktiskt lättare att springa i skogen än på en lång asfaltsväg. Kankse för att det hela tiden händer saker så jag jobbar på med hjärnan. Osäker på det där. Det värsta är en lång sträcka som ser likadan ut på båda håll. Typ en korridor eller allé.
Ett tag var nära att ge upp men nu så får jag så mycket stöd från alla möjliga håll. Helt fantastiskt!