7 juli 2011 kl 13:44
Jo, det där känner jag igen. Eftersläng efter influensa våren 2008. Sänkte min marathondebut :-(
Vaknade döv och utan balans. Märklig känsla eftersom jag inte blev yr på något sätt. Det bara fanns ingen koppling mellan balans och kropp. Kunde gå men bara om jag höll i mig i väggar, trappräcken och liknande.
Utreddes så småningom och det visade sig bero på att virus tog sig in till hörselnerven via hörselgången och påverkade balansnerven som går alldeles intill.
Rehab: Med tillgång till en tre meter bred trottoar, det behövdes, började jag lära mig gå. Grannarna måste ha trott att jag var gravt alkoholiserad!. Min tanke var att först ta mig fram på slät mark och sen på skogsstigar för att träna upp balansen. Och jag föll inte så många gånger faktiskt. Efter ett par veckor lärde jag mig att känna i kroppen, mest fötterna, istf i balansorganet.
Det lustiga var att när tålamodet tröt av allt gående och vinglande och jag började springa ist gick det bättre. Springande kunde jag hålla rak kurs! Doktorn tyckte det var märkligt för att inte säga motsägelsefullt. Jag tror att det ligger till så här. När du går balanserar du på ena foten medan du flyttar den andra, när du springer tar du ett språng framåt för att landa på den andra foten. Och farten hjälper till att hålla kursen.
Men den sommaren använde jag till att lära mig gå. Fortfarande har jag lite svårt att gå sakta, och jag gillar inte hål och perronger. Men löpning på alla slags underlag funkar alldeles utmärkt. LL30 året därpå var inget problem. (Balansmässigt alltså).
Så, stigar ja, obanat nej. Och ta med mobilen.