Vägen igenom

hej Hanna!
Jag har en skada som ej är orsakad av träning utan av jobbet. Det konstaterades för två år sedan att jag har diskbråck mellan thorax 4 och5 i bröstryggen alltså. Jag sprang regelbundet redan då och läkarna ansåg att jag skulle fortsätta med det ,och det gör jag gärna för det är nästan dom enda stunder som jag är smärtfri,så löpning är njutning på många sätt för mig.

Hm.. kanske något att tipsa min kombo om! Hon har diskbråck vid 31 års ålder. Men hon påstår att hon får ondare av det..

Jag skadade mig riktigt illa när jag deltog i USM i Backhoppning. Detta är många år sedan nu, men ärren sitter kvar och benet är lite utåtroterat efter det. Olyckan gick till så att jag föll vid nedslaget och mitt högerben vreds åt höger, vilket gjorde att underbenet vreds av. När farten stannat och jag var beredd på att kliva upp och torka av snön upptäckte jag att benet var vänt åt andra sidan. Det var en hemsk syn och det var då det började göra ont. Efter några operationer och spikar så blev benet rakt sånär som på en liten utåtrotation, som syns och känns lite när jag springer ibland. Det blev rehabträning med sjukgymnast och när det var dags att ta bort spikarna (som var fixerade på utsidan av benet) så var jag ute och cyklade med mitt mycke svaga ben. Råkade tappa balansen och slog i med det skadade benet. Eftersom benet var så svagt så gick lårbenet helt av denna gång. Återigen skruvar in i benet och lång tid på kryckor. Tror att den totala tiden på kryckor blev upp emot ett år. Hade en underbar sjukgymnast som hjälpet mig tillbaka. Började hoppa backhoppningen igen, men känslan fanns inte och jag la av. Tror att det också berodde på en viss rädsla efter mitt extrema fall. Min första prestation efter olyckan var att jag cyklade ett cykellopp på 11 mil. Min skada gjorde att jag klarade av att cykla bättre än springa. När benet var helt läkt och min tid hos sjukgymnasten var slut tränade jag lite sporadiskt på gym och lite längdåkning. Nu på senare år så springer jag mest och det går bra. Ibland kan jag få lite krampkänningar i högerbenet eftersom fotisättningen inte riktigt blir likadan som på vänster. Men det är sånt som jag får ta. Jag älskar att träna och jag tror att jag blivit starkare psykiskt "tack vare" olyckan. Som sagt så är det många år sedan och hade detta hänt mig idag att jag fick hoppa på kryckor i ett år hade jag blivit otroligt deprimerad så det kanske var tur att jag "gjorde bort det" när jag var yngre.

Hoppas det går bra med din Rehab träning Hanna.

(Det blev ett långt inlägg, men jag hade kunnat skriva mer men ni ska jag orka läsa allt också) ;)

/Emil http://riverspringer.blogspot.com

Knäproblem.
Måste varit i mars för två år sedan då jag under ett pass tänkte ta ett extra varv för att komma i form till Göteborgsvarvet. Började efter nån km känna lite smärta i vänsterknät (utsidan) men fortsatte ändå tills det inte gick längre.
Under kvällen stelnade knät alltmer och när jag vaknade under natten var det helt låst kändes det som. Minsta rörelse och det kändes som någon slog sönder knät med en hammare. Det räckte jag tänkte på att röra knät så trodde jag det skulle gå av.
Så där låg jag och kved som en hundvalp, tårarna rann och helt oförmögen att röra mig. Timmarna gick och till slut somna jag av ren utmattning. Dagen efter var det fortfarande stelt men kunde iaf ta mig fram haltandes och knät låste sig ganska omedelbart vilket var jobbigt.
Gbgvarvet var bara ett par månader bort men var direkt inställd på att kunna genomföra det om jag bara tog rehabträningen steg för steg - Först hitta orsaken, göra nåt åt det, kunna gå normalt och sen börja springa igen.
Sagt och gjort, började Googla, hittade mina symptom och även övningar man kunde göra för att sakta stärka knät. Gick inte till någon läkare vilket kanske var dumt men efter ca ett par veckor var knät så gott som färdigläkt. Sen belastade jag hälsenorna och benhinnorna direkt efter och fick enorma problem där men det löste sig också och fullföljde gbgvarvet till slut iaf. :)

Såhär i efterhand kan jag känna skadeperioden stärkte mig enormt, både fysiskt som psykiskt. Att ta sig tillbaka och kunnde springa utan smärta var en boost för självförtroendet utan dess like. Var som sagt inställd från början att inte få panik och börja stressa för visste om jag bara gick metodiskt till väga skulle det ordna sig. Hur jag visste det vet jag inte men har väl alltid haft nån positiv livssyn. Det var inte så jag körde stenhårda rehabpass hela tiden utan gjorde övningar några gånger om dagen i lugn och ro. Bara det att hela jag såg ´ljuset i tunneln´ längre fram och att det inte fanns några alternativ räckte. Att inte kunna springa igen ägnade jag inte en tanke åt varken positiv eller negativ, fanns liksom aldrig på kartan även när jag knappt kunde gå normalt.

Idag har jag inga problem med vare sig knän eller hälsenor/benhinnor tack vare lite stretching var dag men det tog en rejäl skada för att inse vad det hjälper i förebyggande syfte.

Nå, det var en del text ser jag. Positiv inställning till det hela låter klyschigt men det funkar iaf väldigt bra för vissa av oss. Hoppas du är back in the game snart igen!

Hej Hanna!
Min son fick för 2 år sedan hopparknä. Han är konståkare och då är det ju hoppa man gör med knäna för det mesta. Han fick göra uppehåll hela våren som följde och gå på sjukgymnasten 3 ggr i veckan. I början av sommaren tog han upp träningen igen och det gick bra hela sommaren tills han började köra lite hårdare igen under förra hösten och då kom hela "skiten" tillbaka. Han trodde att det var slutet på karrieren och det trodde alla förutom hans tränare. Sonen fick inte vara borta från isen utan vara med på träning varannan dag och göra de övningar som inte gjorde ont. Övriga dagar skickades han på ett vanligt gym att träna kroppen lite allmänt.
Han var sur eftersom först gick det endast åka omkring på isen och inte göra någonting alls, sedan började han göra piruetter och hopp som inte engaredade det sjuka benet mycket och så gjorde han mer och ökade isträningsdagarna. Han tar dock alltid 2 vilodagar från isen i veckan och tränar styrke istället.
För en vecka sedan vann han SM-silver!
Det jag tror som har hjälpt honom var att han fortsatte ha kontakt med sin sport så att han bibehöll muskulaturen och balansen som krävs för just den sporten och tog sig tid att bygga upp de musklar som blir lite försummade om man endast håller på med en idrott.
Du är ung fortfarande och då har kroppen ett bra läkningsförmåga. Fortsätt småjogga under smärtgränsen några pass i veckan och övrigt gym för hela kroppen.
Sonen är ju konståkare och inte joggare men jag berättar om detta då jag tror inte att det finns många sporter som belastar benen så mycket men han har ändå läkt från en skada som beskrivs som svårbehandlat.
Så nu kommer du att bli helt bra!!!

Hallå Hanna! Jag tror alla som håller på med idrott åker på skador, förr eller senare. Det är så fruktansvärt frustrerande att tvingas avbryta den träningsplan man satt upp, och det är väl just frustrationen som gör att iallafall jag, återgått till träning alltför snabbt och därmed förvärrat skadan, och tvingas till ännu längre vila...
Ibland när det har blivit alltför långdraget på skadefronten har jag bytt idrott, och tröstat mig med att jag iallafall har fått röra på mig, försök hitta nya lösningar och se de små ljusglimtar som finns!
Men precis som Marit säger så har du tiden för dig, sätt upp nya kortsiktiga mål, tävlingar återkommer år efter år och din tid kommer!

Åsa och Marit: Vad skönt att ni säger att jag är ung.. ;) Jag tycker jag kom igång sent med löpningen och det har ibland gjort mig orolig!
Tack för alla fina berättelser allihop. Det är verkligen uppmuntrande att höra! Det gäller ju bara att ha tålamod..
Jag har en överbelastningsskada i fotleden, och även om jag inte är tillbaka "på banan" än så känner jag att rehabträningen har gjort min fot stark!
Och så får man ju lite perspektiv! Man inser att man inte kan ta det för givet att allt funkar - ibland måste man lyssna på kroppen och inte plöja på.

Gick tvåan på gymnasiet när jag missade några nedslagsmattor (tränade artistisk gymnastik) och tryckte sönder ett ben i foten... Tog två år innan jag fick saken opererad och efter sex månader på kryckor, massa smärta och överskottsenergi så fick jag börja med mer ordentlig rehabträning...

Har aldrig kunnat komma tillbaka till gymnastiken som jag velat men nu kan jag träna allt annat jag vill... i början var det "ett bra pass - en vecka smärta"... men nu kan jag träna mer eller mindre hur mkt jag vill... tränar mellan tre och sju pass i veckan och det enda jag behöver tänka på är att dom skor jag tränar i inte trycker på operationsärren... och det är mer övriga kroppen och tiden som är begränsning inte foten...