13 december 2007 kl 09:08
Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Knäproblem.
Måste varit i mars för två år sedan då jag under ett pass tänkte ta ett extra varv för att komma i form till Göteborgsvarvet. Började efter nån km känna lite smärta i vänsterknät (utsidan) men fortsatte ändå tills det inte gick längre.
Under kvällen stelnade knät alltmer och när jag vaknade under natten var det helt låst kändes det som. Minsta rörelse och det kändes som någon slog sönder knät med en hammare. Det räckte jag tänkte på att röra knät så trodde jag det skulle gå av.
Så där låg jag och kved som en hundvalp, tårarna rann och helt oförmögen att röra mig. Timmarna gick och till slut somna jag av ren utmattning. Dagen efter var det fortfarande stelt men kunde iaf ta mig fram haltandes och knät låste sig ganska omedelbart vilket var jobbigt.
Gbgvarvet var bara ett par månader bort men var direkt inställd på att kunna genomföra det om jag bara tog rehabträningen steg för steg - Först hitta orsaken, göra nåt åt det, kunna gå normalt och sen börja springa igen.
Sagt och gjort, började Googla, hittade mina symptom och även övningar man kunde göra för att sakta stärka knät. Gick inte till någon läkare vilket kanske var dumt men efter ca ett par veckor var knät så gott som färdigläkt. Sen belastade jag hälsenorna och benhinnorna direkt efter och fick enorma problem där men det löste sig också och fullföljde gbgvarvet till slut iaf. :)
Såhär i efterhand kan jag känna skadeperioden stärkte mig enormt, både fysiskt som psykiskt. Att ta sig tillbaka och kunnde springa utan smärta var en boost för självförtroendet utan dess like. Var som sagt inställd från början att inte få panik och börja stressa för visste om jag bara gick metodiskt till väga skulle det ordna sig. Hur jag visste det vet jag inte men har väl alltid haft nån positiv livssyn. Det var inte så jag körde stenhårda rehabpass hela tiden utan gjorde övningar några gånger om dagen i lugn och ro. Bara det att hela jag såg ´ljuset i tunneln´ längre fram och att det inte fanns några alternativ räckte. Att inte kunna springa igen ägnade jag inte en tanke åt varken positiv eller negativ, fanns liksom aldrig på kartan även när jag knappt kunde gå normalt.
Idag har jag inga problem med vare sig knän eller hälsenor/benhinnor tack vare lite stretching var dag men det tog en rejäl skada för att inse vad det hjälper i förebyggande syfte.
Nå, det var en del text ser jag. Positiv inställning till det hela låter klyschigt men det funkar iaf väldigt bra för vissa av oss. Hoppas du är back in the game snart igen!