25 april 2010 kl 17:16
tack för er uppmuntran!! Det får mig att tro på att det skulle kunna gå vägen :)
Och köpenhamns halvmara låter minst sagt lockande!
Jag tror det handlar en del om självbild... vem man tror man är rent träningsmässigt. Jag är bokmalstypen, har adrig varit sportig, lite överviktig i perioder etc etc. Jag är så förvånad, och ganska stolt, över hur mycket jag klarar av att jogga nu, en utveckling på bara ett par månader, och dessutom gått ner typ 10 kg!
Så just halvmaran känns ´det är andra som klarar sånt, inte jag!´ som att skulle jag klara det är jag verkligen i form. Handlar om att ändra min ´träningsbild´ av mig själv. Därför blir det en ordentlig utmaning.
jag tror det är bra att ha mål, men de ska vara realistiska och uppnåbara, annars blir man bara ännu mer besviken. Samtidigt som man då samtidigt ska ta i lite med målen, annars utvecklas man ju inte. Ja ni fattar :)
Det var en riktigt bra ide att lunka hela 2 milsträckan relativt snart, så man har den i benen. Då försvinner respekten/rädslan för distansen vilket bygger självförtroendet.
Angående maratonsträckan som långsiktigt mål, Mårten, så handlar det nog mer om självbild igen. Något som har setts som helt totalt ouppnåeligt, men som skulle ge en sådan kick om jag klarade av! Sedan om jag väl gjort det en gång kanske jag inser att det inte är den bästa stäckan för mig, men då har jag iaf klarat den en gång!
I de flesta lägen i livet är jag en sådan som gillar lägre intensitet under långtid, om det så gäller yreksmässigt, relationer etc etc jag är envis som tusan och gillar att skynda långsamt men ihärdigt. så tror maran i längden skulle passa mig.
till saken hör att min far är en gammal marathonlöpare, som barn satt jag på athens stadiom och såg honom gå imål på anrika Olympiastadion, det skulle vara häftigt att göra om men med en själv på banan :)
