20 oktober 2010 kl 14:51
Jag varken är eller har varit en särskilt bra löpare. Men jag älskar löpning. Ju äldre jag har blivit desto betydelsefullare har löpningen blivit. Ju fler krämpor jag dras med och desto fler kriser jag har tvingats ta mig genom, desto viktigare har löpningen blivit.
För sex år sedan blev jag ruskigt sjuk, fick en propp i lilla hjärnan, centrat för balans och koordination, inte särskilt lyckat för en löpare. Jag stod inför ett val: ge upp, låta sjukdomen ta kommandot över mitt liv eller att själv ta kommandot.
Jag valde det senare.
Genom löpningen och stödet från min familj kom jag tillbaka. Tog jag upp det jag sysslade med i ungdomen, maratonlöpning. Som bäst löpte jag på 3.23 som ung, inte särskilt bra, men inte uselt heller. Som snart 60 årig löpare ligger jag runt 4.40, inte särskilt bra det heller, men inte uselt.
Inte bara för att jag har kommit tillbaka efter min sjukdom, utan för det faktum att nuförtiden behöver jag nästan 5 i timmar för att ta mig runt de 42.2 kilometerna, uppfattar jag utmaningen som betydligt större idag än för trettio år sedan. Att veta att du har nästan fem timmar framför dig, istället för dryga tre timmar, är en psykisk utmaning som trotsar det mesta. En betydligt större utmaning än då jag behövde drygt tre timmar.
Heja därför på eftersläntarna, vi som kommer i mål efter fyra till sex timmar. Det kräver en psykisk styrka som trotsar det mesta.
Någon som håller med mig?
