Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 13 inlägg • 1589 visningar •

Varför?

Gay Glans
1951 • Lund
#1
•
25 oktober 2010 - 20:04
Gilla
Den 16 oktober genomförde jag Växjö maraton, inte särskilt bra tid, men med min ålder i beaktande, 59 år, är jag nöjd, 4.41. När cirka 7 km återstod tänkte jag, när kroppen sa att den inte ville mer, när mitt psyke tvingade mig fram de återstående kilometerna, sa tyst för mig själv - nej aldrig mer, nu får det fan ta mig vara slut med de här dumheterna. Vad försöker jag bevisa?
Jag kom fram till – ingenting.
Men varför då i helvete?
När jag kom i mål höjde jag armarna i glädje med ett trettiotal löpare bakom mig, 250 framför mig,
Efter underbar professionell massage sa jag: så fantastiskt det här var. Beslutet som jag fattade vid cirka 7 km kvar av maran var som bortblåst.
Jag längtar redan efter Köpenhamn och Växjö maraton nästa år.
Men varför?
Kommer jag att hålla på så här också om tjugo år, när jag skall fylla 80?
Förhoppningsvis gör jag det och förhoppningsvis har jag ett uttömmande svar på frågan varför.
Lena M
1961 • Norrtälje
#2
•
25 oktober 2010 kl 20:13
Gilla
Svaret är kanske ganska enkelt:
för att man kan.
Tom-Ingar Bjørndal
1974 • Saltsjö-Boo
#3
•
25 oktober 2010 kl 20:30 Redigerad 25 oktober 2010 kl 20:30
Gilla
Eftersom inlägget är hyggligt filosofisk, tänkte jag ge min syn på saken.
Precis samma tankar om varför jag håller på med löpning kom in i mitt huvud i somras under Stockholmsmaran, och även under hösten när motivationen tröt.
Jag är så korkad att jag lätt kan lura mig själv, men jag måste kunna se resultat.
Med hyggligt dårliga gener (en far som är rejält överviktig och som inte orkar lufsa 100m som 60-åring) är min motivation att springa att jag inte vill bli en soffpotatis, utan vill kunna kämpa med och mot mina barn i olika idrottsgrenar ett bra tag till. Så med denna "anti-målbild av soffpotatisen" ger jag mig ut och tränar, samt kör enstaka tävlingar, och resultaten kommer som ett brev i posten. Bättre ork, bättre koncentrationsförmåga och positivare livslust med bättre självbild.
Detta tror jag är det samma oavsett om man är 36 eller 59. Man tränar för att må bra och tävlar för att krydda detta lite. Sedan kan ju frågan ställas om hur hälsosamt marathonlopp är, rent kroppsligt, men som motivator för långsiktig träning är det oslagbart!
Kämpa på, du är alldeles för ung för att bli gammal och löpning håller en ung!
Jonas Wincent
1970 • Sala
#4
•
25 oktober 2010 kl 20:54
Gilla
Jo men visst är det så? Så intensivt förbannar man sin dumhet att man lovar att lägga av och aldrig mer ge sig in i dumheterna. Jag körde Kalmar Järnmannen i somras och hade en bra dag fram till löpningen. Men väl uppe på benen och två km in i maran tog orken och kraften slut, då är det jävligt långt kvar att springa faktiskt, fyra mil utan energi. Jag svor på att sälja cykeljäveln och att aldrig springa längre än en mil mer. Men känslan när jag gick över mållinjen var magisk och känslan av att ha åstadkommit nått var enorm (frågan är bara vad man åstadkommit).

Dagarna efter sitter man och letar efter nästa utmaning och jag hoppas att drivet finns kvar när jag är 80! Och du Guy, 4.41 är inte dåligt, hur många känner du som kan slå det?
Karin L
1981 • Linköping
#5
•
25 oktober 2010 kl 21:35
Gilla
Varför? För att du kan.

Och om inte nu, så när?
Rehan Mirza
1970 • Jakobsberg
#6
•
25 oktober 2010 kl 21:40
Gilla
Gay, visst undrar varför man håller på så här. Nu har jag inte sprungit än mara än, men väl endel ganska tuffa pass med blodsmak i munnen - då kommer just dessa funderingar -varför gör jag så här mot mig själv? Brukar oftast försöka komma ut ganska snart efter dessa pass och bara springa på känsla, titta upp lite sänka tempot, till ett man känner sig bekväm i - då faller allt på plats igen!

Jag springer för att jag mår bra av det. Det är en tid för mig själv, många tankar hinner ventileras under ett sådant pass. Sedan är tävlingarna lite av en sporre samt ett kvitto på att man utvecklas och blir bättre.

Kaj Andersson
1953 • Södertälje
#7
•
25 oktober 2010 kl 21:44
Gilla
Du svarade liksom själv på frågan. Om jag tar det ur mitt perspektiv. Först klara min första mara, Stockholm i år (på 4.39 men då är jag ju 2 år yngre!) sedan se fram mot Lidingöloppet som jag sprungit 7ggr tidigare och där sätta min bästa tid på 26 år. Helgen efter är det en kanonfin höstdag och man önskar det var Lidingöloppshelg igen. Massor av positiva känslor, endorfiner och alla andra möjliga av kroppens egenproducerade droger. Och nu se fram mot nästa löpsäsong efter skidsäsongen. Det är därför.
Martin Syk
1983 • Göteborg
#8
•
25 oktober 2010 kl 21:51
Gilla
Löpningen är ett sätt för mig att ta hand om mig själv, skapa möjlighet till avslappning, att vara i naturen och att lära mig/ och min kropp nya saker. Det är även något jag kan dela med andra människor.
Walker67
1947 • Växjö
#9
•
26 oktober 2010 kl 00:03 Redigerad 26 oktober 2010 kl 00:04
Gilla
Jag tror att man genom att sätta upp ett mål för sig själv,i detta fallet en mara, skapar en ojämvikt i kroppen. När målet är uppfyllt återfår man jämvikten i kroppen och känner stor tillfredsställelse. Hade man brutit, när det kändes som svårast, hade man haft kvar ojämvikten i kroppen efteråt mao hade man varit oförlöst. I det fallet är enda botemedlet en ny mara, vilket man inte är tvungen till, om man fullföljer. Då känns en ny mara som något frivilligt.
Oldboy
1952 • Danderyd
#10
•
26 oktober 2010 kl 01:03
Gilla
Endorfinsug, endorfinsug....jag tror det är en stor del av förklaringen. Kan vara fler kemikalier inblandade ;-) Men tre veckor efter Berlinmaran sprang jag Växjö marathon. Sju vilodagar pga tidsbrist och vila ska man ju. Kort löpning i bra fart - resultat: våldsamt endorfinsug några timmar senare. Har visserligen blivit mindre akut, men jag längtar efter en mara till!! Så kroppen i balans - nej, tvärtom!
Ändå känner jag inte så ofta några påtagliga lyckorus när jag springer och sällan under tävling. Däremot mår jag rätt bra under en stor del av loppet. Även under slitet på den sista milen känner jag en tillfredsställelse över att inte ge upp, att vinna kampen mot de negativa tankarna, ta kilometer för kilometer utan att bli mer benägen att bryta eller börja gå (vanligen saktar jag oavsiktligt av, men ansträngningsnivån håller jag uppe.)
Lyckorusen kommer faktiskt oftast när jag springer långpass utomlands på kvällen, kanske med en ficklampa i handen som skydd mot bilisterna på vägen. På vägar jag aldrig sprungit förr. Vet inte varför men det är en stark frihetskänsla förknippad med dessa pass. När jag tänker tillbaka så gäller det kanske tävlingar också, störst frihetskänla första gången. Ska tänka på det, kanske ska bli marathonvagabond ;-)
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#11
•
26 oktober 2010 kl 08:19
Gilla
Känslan av att ha en hyfsat vältrimmad kropp som kan sätta fart när man vill...
Annars tycker jag nog att de allra bästa löppassen är när man är ute på ett långpass, över 2 mil, springer hyfsat snabbt (5 min/km), utan att ta i det minsta, andningen är knappt märkbar, man kan öka tempot omgående, ja då är man i nuet och känner att man är en löpare :)

Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#12
•
26 oktober 2010 kl 09:38
Gilla
Härlig tråd med hög igenkänningsfaktor!!! Mina två första maror har jag umgåtts med precis de här tankara den sista milen "Vad håller jag på med" etc...

I år gjorde jag min tredje mara och gick för första gången i mål nöjd och det har varit en drivkraft - att veta att jag kan bättre, att få ett starkare pannben, att bli en mentalt starkare löpare.

Nu när jag verkar ha uppfyllt det och gjort en maratid jag just nu är nöjd med är drivkraften att se hur bra jag kan bli på den här relativt blygsamma träningsmängden.

Förutom alla "vanliga" drivkrafter att hålla mig frisk och vilja bli gammal och njuta av tillvaron med löpning förstås...
Pia Johansson
1979 • Växjö
#13
•
26 oktober 2010 kl 15:03
Gilla
Jag känner igen mig rätt väl - under de sista fem kilometrarna av Växjö marathon och precis efter målgång, trots segerrus, tänkte jag att 'nej, det här är inte min grej, å, så jobbigt, inte fler maror' - och nu är jag anmäld till Sthlm i maj.

Insåg i samma stund att sist jag kände samma sak var när jag, nyförlöst, fick upp min lilla dotter på bröstet, och tänkte 'fan vad det var värt det, men inte en gång till'. Jag tror iofs jag gjort mitt vad gäller barnafödande, men man glömmer och återhämtar sig snabbt, och det handlar ju på ett sätt om samma sak, att pressa kroppen långt utanför bekvämlighetszonen, hantera smärta, trötthet och utmattning och stoltheten i att efteråt veta att det går, man orkar, man är stark!
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.