Foruminlägg av Olof Reimer

< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >
#1
•
11 oktober 2007 kl 17:15 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Jag tycker att första kilometern går så långsamt, och det kanske inte bara beror på trängseln. Har på sistone snöat in lite på kartverktyget här på sajten och mäter febrilt mina egna löprundor..
På skoj så mätte jag också lite på Lidingöloppet, och det verkar som om första kilometern (fram till 29 kvar) är ovanligt lång, ca 1250 m. Dessa extra 250 m torde ta ca 1,5 min att springa med min fart.

Har jag mätt fel? I så fall tror jag inte att det rör sig om mer än +/-50m. Mätpunkterna ( start, 29 km och löpväg) har jag tagit från kartor på lidingöloppets sajt.

kolla gärna min mätning på denna länk:
http://jogg.se/?sida=map&id=36564

Är det nån som känner till Lidingöloppets exakta längd?
Det måste ju inte vara exakt 30 km, men är det 30,25 km så kunde de ju vara öppna med det...

;-) Olle
#2
•
11 oktober 2007 kl 18:13 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Tack Anders!
Ja där ser man, 200 m och en dryg minut extra för min del...

Kan det inte bli lite orättvist för de i startgrupp 1C och bakåt som missar silvermedaljen med mindre än 50 sek?

Kanske vore det rättvisare med ett chip runt foten och individuell mätning vid den exakta starten för 30 km kvar?
#3
•
11 oktober 2007 kl 18:38 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Anders/ Har du möjligtvis missat silvermedaljen med mindre än 50 s? Attans i så fall...

Själv skulle jag va helnöjd om jag missade med mindre än 45 min.

Kan iofs tänka mig att svängar runt vattenpölar och dylikt adderade än mer i årets lopp
#4
•
11 oktober 2007 kl 22:39 Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Gilla
Fantastiskt bra jobbat av er som är uppe och nosar på silvertider.

Jag räknade lite fel förut, det är ju enligt Anders 120 m som skiljer mellan 1A och 1C och med 4.30-tempo blir det 32 sekunder i "handikapp" för eliten mot oss motionärer.
Ja, Janne får du starta i 1A nästa år så har du redan grejat silvret...
Fast du fixar det nog ändå med en snittpuls på 140, typ....

Reglerna är ju som de är och man ska väl inte ifrågasätta en klassiker som Lidingöloppet. Bara att gilla läget...

Nä, nu ska jag mäta avståndet mellan Stockholm och Malmö, jag misstänker att Vägverket har lite fel. ;-)
#5
•
18 oktober 2007 kl 13:17 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Lite reflektioner kring Maffe-tempo:

Är ny här på forumet och suger åt mig av all visdom och bra tips. Givetvis har jag tagit intryck av Janne W:s sagolika utveckling med Maffe-metoden och är klart sugen på att testa själv under vintersäsongen.

I brist på pulsklocka testade jag igår att Lowtech-Maffa över 15 km. Riktmärket var prat-tempo och jag stannade emellanåt för att kolla pulsen under 15s på traditionell vis . Min MAF-puls ska vara 132, vilket gör 33 slag på 15s. Tyckte inte att jag hade några större problem att hålla pulsen. Efter en uppförsbacke kunde det vara 34, efter en lång nedförslöpa kunde det vara 31 på 15s.

Mina intryck är att tempot känns väldigt lugnt, men km-tiden blev riktigt hyfsad (6.08 med pulsmätnings-stoppen borträknade). Löpsteget tycks förvandlas till ett mer energisnålt trippande med mindre häl och mer framfotsisättning. Kan det vara så att den succesiva förbättringen i MAF-tester till viss del beror på förbättrad löpekonomi i lågfart och inte enbart aerob kapacitet? En följdfråga är då hur maffe-träningen påverkar löptekniken i högre farter? Utvecklas man bara som långsamlöpare, eller?

En annan erfarenhet är att mer kläder behövs. Jag frös faktiskt på slutet och ville så gärna öka tempot för att få upp värmen. Shorts och tshirt i 12 grader brukar inte vara nåt problem för mig annars.

Jag brukar iofs "lågpulsa" okontrollerat för det mesta men mitt vanliga feel-good-tempo ligger nog 10-20 över Maffe-pulsen, och ca 40s snabbare km-tider, dock gärna med en liten tempohöjning på slutet.

Maffetempot kändes dock klart behagligt och jag kan tänka mig att fortsätta med det i vinter. Så jag borde väl skaffa en pulsklocka nu, men det kanske funkar lika bra att Low-techa och lära sig att känna det rätta tempot genom att lyssna på kroppen och kolla emellanåt...
#6
•
18 oktober 2007 kl 16:06 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Jag tror nog nog jag kortade stegen rejält, det kändes t o m som frekvensen ökade men det kan ha varit psykologiskt. Helt klart blev nog min löpning mer framfotsbetonad, vilket inte minst visas av en viss träningsvärk i vaderna idag. Anders, din erfarenhet är alltså att löptekniken i det stora hela inte påverkas av längre Maffe-träningsperioder, det är bara uthålligheten och annat som förbättras :-)

Å andra sidan, att gå över till framfotslöpning kanske inte är helt fel. Som det diskuteras i andra trådar tycks det vara mer skonsamt för fötter och leder när man väl har anpassat sig till det, samt att det ställer mindre krav på dämpning i skorna.
Janne W , exempelvis, har ju gått över till att bli framfotslöpare och att han tränat mycket Maffe känner vi ju alla till. Huruvida det råder nåt samband däremellan kanske han själv kan reda ut....
#7
•
18 oktober 2007 kl 16:12 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Nu var du snabb Janne och hann svara på min senaste fråga innan jag ställde den. Tack för kommentarerna...
#8
•
21 oktober 2007 kl 15:48 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Lite skolboksfakta av cellernas metabolism av serverat av Magister Olle, dock utan några idrottsfysiologiska expertinslag.

Glykolysen är det första steget i cellernas nedrytning av glukos. I en anaerob process spjälkas glukosmolekylen till pyruvat.
Pyruvatet förs sedan in i mitokondrierna, där den aeroba metabolismen (den sk. cellandningen) tar vid. I citronsyracykeln (eller Krebs cykel) samt andningskedjan utvinns energin och blir till ATP (cellens energimolekyl) som kan använda till muskelarbete,mm.

Om inte mitokondrierna tar hand om pyruvatet direkt ( på grund av syrebrist, exempelvis) så omvandlas det lill laktat . Senare när syretillgången blir bättre omvandlas laktatet tillbaka till pyruvat och kan användas som "bränsle" av mitokondrierna.

Cellerna själva kan bara jobba anaerobt, dvs de utför bara glykolysen.
I cellerna bor det dock ett slags symbiotiska bakterier (mitokondrier) som har förmågan till aerob metabolism. Mitokondrierna har eget DNA och förökar sig själva...
Glykolysen av en glukosmolekyl ger 2 ATP. Genom mitokondriernas aeroba förmåga kan hela 36 ATP utvinnas ur en glukosmolekyl. Rent evolutionärt kan man ju förstå att cellerna valde att ingå symbios med mitokondrierna för ca 2 miljarder år sen. Tack vare detta samarbete blir ju metabolismen 18 ggr effektivare.

Vilken jäkla mjölksyra vi skulle ha haft efter ett milpass om vi inte hade haft mitokondrierna!!!
#9
•
21 oktober 2007 kl 21:05 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Jag kan tyvärr inte ge några säkra svar, bara spekulera...

Allting i kropp och celler brukar ju vara självreglerande och anpassa sig efter behovet. Om cellerna upplever att de behöver ökad aerob kapacitet (exempelvis vid aerob träning) så stimuleras väl en förökning av mitokondrierna på något sätt. De har väl även nämnts här på forumet att mitokondrierna skulle kunna bli större eller att varje enskild mitokondrie får ökad kapacitet.

Det här att olika personer skulle ha olika effektiva stammar av mitokondrier är ju en intressant tanke. Undrar om det har forskats på det? Tänk dig att ympa in supermitokondrier.... Problemet är ju att vi har så många celler.
Jag tror dock att det är antalet mitokondrier och effektiviteten i hela apparaten som transporterar syre och bränsle till mitokondrierna som är det viktiga. Alltså effektiviteten hos lungor, hjärta, blodkärl, kapillärer, blod, transporter inom cellen, osv.

En viktig medfödd faktor är nog proportionerna av snabba och långsamma muskelfibrer. Om man föds med stor andel snabba fibrer lär man lyckas bäst i explosiva sprintergrenar, om man har flest långsamma fibrer lär man bli bättre i konditionsgrenar.
Man kan inte förändra andelen snabba/långsamma fibrer genom träning, däremot kan exempelvis en "sprintertyp" genom aerob träning förbättra den aeroba kapaciteten hos sina snabba muskelfibrer, och vice versa...

#10
•
26 oktober 2007 kl 13:18 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Nu spekulerar jag bara vilt, men...

Miss Gray, du har ju nyligen börjat springa längre sträckor (2mil +) och det leder ju till till större vätskeförluster.
Kan det vara så att kroppen anpassar sig genom att lagra mer vätska inför de återkommande långpassen? Nåt slags kamelsyndrom. Kamelen är ju en rackare på att lagra vätska i kroppen och tål även stora vätskeförluster under långa ökenvandringar utan att må dåligt.

Om din uthållighet på de långa distanserna har ökat ska du väl se det som nåt positivt...

Själv skulle jag vilja bli lite mer kamel, det finns inga vätskebälten och vätskestationer i världen som räcker för mig ;-)
#11
•
27 oktober 2007 kl 14:18 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Kan man inte vända på resonemanget och se sälsyndromet som nåt positivt? 2 liter vätska extra i kroppen inför långpasset motsvarar ju nästan två vätskebälten.
Om det inte är farligt med extra vätska i kroppen, om man inte mår dåligt av det, och om man inte presterar sämre, så borde man väl kunna se det som en ökad buffert mot vätskebrist.

#12
•
28 oktober 2007 kl 18:33 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Om man har tvättmaskin hemma, så är det enklast att slänga in funktionskläderna direkt efter varje pass och köra en sköljning och en centrifugering. Svetten sköljs ur och centrifugeringen gör kläderna nästan helt torra så att de torkar snabbt. Ingen fukt ingen lukt... Om man gör så här så räcker det att tvätta dom ordentligt en gång i månaden , eller varannan om man inte är så kräsmagad...
#13
•
29 oktober 2007 kl 12:25 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Som ovanligt svettig person skulle jag säga att inga vindjackor andas tillräckligt. Man får räkna med att bli dyngsur under. Jag vill ha ventilation och föredrar en tunn fleecetröja ovanpå funktionströjorna även vintertid. Man kan se hur fuktdropparna samlas i toppen på fiberpälsen (och förhoppningsvis avdunstar), medan det känns ganska torrt och varmt nära huden. Skulle det vara riktigt kallt och blåsigt så har jag Björn Dählie skidkläder med baksidan i icke-vindtyg som andas hyfsat.
#14
•
29 oktober 2007 kl 13:08 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Jenny, vid måttligt regn så tycks även den fukten drivas ut till ytan och pärla sig där. Jag brukar resonera att jag oftast blir blötare av svetten än av regnet. Ett långpass i ösregn och nära nollan skulle jag dock avstå från i fleece.
Jag har dock märkt att lågpuls ställer ökade krav på kläderna. Det blir inte samma värme inifrån. Eftersom du bor i öppna landskap där vindarna får fart måste du kanske använda en vindjacka. På vissa modeller kan man ju öppna ventilationshål med blixtlås vid behov.
Bomull har ju faktiskt också en funktion, det suger upp bra. En bomullstshirt under vindjackan kan ju hindra fukten att rinna neråt (brukar annars hamna i skorna till slut)

Nä, nu ska jag ut och springa i ett regnigt Bryssel utan regnkläder :-)
#15
•
31 oktober 2007 kl 00:33 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Ditt indiannamn får bli "Runs with Horses"

Man blir ju också lite lätt avundssjuk på den repertoar av gångarter som hästarna har tack vare sina fyra ben.
Tänk dig en tölt uppför Västerbron på andra varvet, galopp utför, trav på Norr mälarstrand, och sen passgång på Fleminggatan när högerknät börjar smärta...
;-)
#16
•
31 oktober 2007 kl 14:08 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Hans: Det låter ju betryggande att man inte behöver operera meniskskador som inte ger några större besvär.

Har själv haft ett instabilt vänsterknä efter en trolig korsbandsskada i början av 90-talet. Största problemet var att jag därefter hade lätt att vrida till knät och få lite ont i slutet av långa innebandypass, men innebandy är ju inte knänas bästa vän..
Nåväl, i vintras trillade jag på längdskidor och vred till knät rejält. Inga större smärtor efteråt så jag ignorerade det hela, men efter en vecka märkte jag att knät knäppte i varje steg och att jag fick ont när jag gick långt.
När snön försvann i mars började jag springa. I början fick jag ont i knät, men jag märkte ganska snart att ökad träning faktiskt gjorde knät bättre. Om jag har ont i knät före ett löppass så blir det faktist helt smärtfritt efter, och det gäller även när endorfinerna gått ur kroppen.
När jag sprang Lidingöloppet fick jag ont på slutet i det friska högerknät, men det dåliga vänsterknät var hur bra som helst.
Vänsterknät knäpper fortfarande, men jag antar att eventuell läkning av menisken är en långsam process och att det bara är att köra på så länge det känns bra...
#17
•
1 november 2007 kl 10:36 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Intressant, Hans
Om du gör grafer med puls och hastighet för löpning respektive gång, så borde ju kurvorna nånstans skära varandra. Detta markerar en hastighet över vilken löpning blir energieffektivare än gång.
Även om elitgångare håller 4min/km över 2 mil så tror jag ändå att de springer i samma hastighet med mindre ansträngning.
Att gång är energieffekivare för dig i 7.30-tempo tyder på att du är en bra gångare, eller kanske troligare att du har en ineffektiv lågfarts löpteknik. Jag tror att en av förklaringarna till den positiva utvecklingen av löphastigheten med Maffeträning, är att man succesivt tränar upp en energieffektivare lågfarts/lågpuls-löpteknik.
Om du kör Maffe-träning i några månader så är jag övertygad om att du sedan springer snabbare än du går i Maffepuls.
#18
•
2 november 2007 kl 01:56 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Hans: När jag själv försöker springa riktigt sakta så tycker jag att tekniken förändras. Steget blir kortare, rappare, mindre vertikala kroppsförflyttningar, mer driv framåt, mindre kraftig hälisättning och istället lite mer framfotskaraktär på löpningen. Jag upplever detta som positivt för att det ger mig en vision av ett effektivt och uthålligt löpsteg. Jag måste komma bort från mina långa tunga älgkliv som inte funkar så bra när orken börjar tryta.
Att få en effektivare löpteknik handlar förstås inte bara om ren teknik, utan också om att träna upp muskulaturen till det nya rörelsemönstret. Där kanske ingår nån slags förbättrad "fjädringsfunktion" i musklerna som tar till vara energin vid fotisättningen och ger ifrån sig energin i ett framåtriktat driv. (vilken typ av muskelfibrer det gäller har jag ingen aning om...).
Jag är fortfarande imponerad av att du kan gå i 7.30-tempo på så låg puls. Du borde ju lätt kunna gå Lidingöloppet på 3.45. Själv var jag ganska belåten när jag gick 16 km i 8.30-tempo på ett träningspass i våras.
#19
•
2 november 2007 kl 17:59 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Här har du en annan storsvettare som skulle vilja träna upp lite kamelegenskaper. Är det en bit över 20 grader så kommer krampen som ett brev på posten efter 15 km även om om jag dricker så mycket jag kan. Lidingöloppet 2006 (24°C) drack jag 4-5 muggar vid varje vätskestation men det hjälpte inte.
Varför det är så här vet jag inte. Delvis är det ett släktdrag. På nåt vis så måste jag har en känslig termostat som reagerar överdrivet och öser på med svett så fort temperaturen stiger lite vid fysisk ansträngning.
Jag försöker anpassa mig genom att springa när det är svalt, eller springa kortare när det är varmt.
Jag brukar låta bli att dricka under träningspassen för jag vill "träna" bort vätskebehovet, och det känns också som att man svettas mer ju mer man dricker. Idealtemperaturen är väl 12-15 grader, shorts och t-shirt, då kan jag lätt springa 2 mil utan vätska. Efter 45 min är kläderna genomvåta och då kyler de så bra att svettningen minskar.
Det kanske är möjligt att anpassa kroppen så att man svettas mindre. En gång när jag hade varit i Thailand i sju veckor och kom hem till ett vintrigt Sverige så spelade jag innebandy i en timme utan att bli svettig. Märklig upplevelse för mig men den förmågan försvann snabbt...

Ett bra tips om man nödvändigtvis måste tävla eller träna i höga temperaturer är att blöta ner kropp och kläder vid vätskekontrollerna (och dricka så mycket man kan förstås)
#20
•
3 november 2007 kl 11:58 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Låter rimligt Hans, annars skulle väl människor springa jämt.
Säger artikeln något om att gång skulle vara energieffektivare än löpning vid alla hastigheter eller gäller det bara "compared with walking at a preferred speed" (hur man nu ska tolka det, önskat/normalt gångtempo eller?)
Om gång är effektivare än löpning vid 6 min/km så är jag nästan sugen på att gå lidingöloppet...:)
Jag tror dock att vi människor är så funtade att vi automatiskt väljer den "gångart" som kräver minst energi för den önskade hastigheten. Evolutionen strävare ju efter effektivt utnyttjande av resurserna, men det kan ju hända att mänskliga nycker sätter den nedärvda automatiken ur spel..

Peter: Blir du inte sugen på att testa om travhästar börjar galoppera om de jagas av vargar (även om en travhäst troligen travar ifrån en varg)? ;-)
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >