Krönika"Mamma du måste duscha" säger 3-åringen när jag ramlar in på dagis med andan i halsen i full träningsmundering efter det kuperade 8 kilometers pass som uppstår när jag tar apostlahästarna hem från jobbet. "Åh du är så hurtig" säger istället fröknarna och jag säger "äsch" och "det var väl inget" . Fast lite nöjd får man ändå vara när man får till ett träningspass "fast man inte hinner".
Jag har alltid fnyst åt det här med att göra armhävningar medan man steker köttbullar men är du ensam (och med det menar jag både helt ensam och separerad där du kanske varannan vecka skyndar mellan jobb och hämtning) så kan det faktiskt ligga något i att tänja lite på tiden för att få till träningen.
Alla har vi ursäkter till att "inte hinna träna". Det finns hur många som helst och är du ensam med ett barn- ja varsågod där fick du just en hel uppslagsbok till serverad med anledningar till varför du. Inte. Hinner. Träna. Jag får ofta frågan om hur jag hinner träna, och då tränar jag ändå för relativt tidskrävande saker som ultradistanser. Klart jag hinner. Men jag behöver vara flexibel, påhittig och lite ego.
För när man har små personer att ta hänsyn till, som inte går att lämna hur som helst för att jaga endorfiner- då måste man ta till den här kreativiteten som du som förälder mer eller mindre frivilligt lärt sig.
Det går att gå på toaletten medan bebisen sover i famnen bara för att väcka dem just då verkligen inte är en bra ide. På samma sätt kan man genom att lägga en servett eller kökshandduk över samma sovande bebis slörpa i sig sin middag. På något magiskt sätt lyckas man med hjälp av tårna plocka upp saker från golvet utan att, igen, väcka bebisen. Vara kreativ helt enkelt.
När trotsåldern sen slår till så har man på något mystiskt sätt ett verktyg för att hantera när det helt plötsligt är synonymt med jordens undergång att man råkade röra om i gröten/lade ketchupen fel/skar äpplet snett och ja, gjorde allting fel. Man fixar det. Distraherar. Manipulerar. Levererar. Hur går det till? Hur orkar man bara ta ett djupt andetag och plocka fram ett andra lugn?
Jag vet mitt svar: Det här andra lugnet. Det får jag genom att jag ibland ser till att, hur det än ser ut med hämta/lämna, jobb, tvätt, mathandling, vara i andra andningen. Jag tar mig tid att ta hand om mig. För då blir jag en bättre förälder.
Löpning har inga tider att passa. Går att göra närhelst du kan få till en barnvakt. Eller kan bytas mot transport med tåg/tunnelbana/buss/bil. Jag springer till jobbet. Jag springer från jobbet. Jag springer på lunchen. Jag gör armhävningar vid sandlådan. Jag gör plankan med en, allteftersom månaderna går, ökande vikt och längre räknande coach på ryggen. Det funkar!
Så fortsätt vara kreativ. Med din tid. Fixa luckorna. Skapa stunderna som bara är för dig. Jag tror löpningen kan vara ett verktyg att ta till för att bli en bra förälder. Och förebild.
