KostDet gör ont i mig och jag blir besviken när jag ser hur vissa personer antyder att ortorexi inte är en sjukdom, vad är det då? Förmodligen har dessa personer inte en aning om vad det innebär att drabbas och bör därför inte uttala sig kring ämnet och visa respekt för de som dagligen mår dåligt och kämpar för att åter hitta en balans i tillvaron.
Min resa av ett fruktansvärt kontrollbehov, sjukdomar, skador och förlorad tro på livet började under gymnasietiden. Jag tränade friidrott och tillhörde den sämre gruppen ungdomar. Runt omkring cirkulerade hela tiden orden om att låg vikt ger resultat. Dessa ord bet sig fast i mitt huvud och då jag var en rätt dålig löpare var det värt att prova. Som 18-åring vägde jag 54 kg och var 164 cm lång, alltså en rätt smal tjej. Jag började plocka bort det jag i kosten ansåg vara farligt, nämligen kolhydrater och fett. Självsäker i att jag kunde allt om näringslära och var stolt över att veta det exakta kaloriinnehållet i en banan.
Jag började gå ner i vikt och samtidigt presterade jag bättre på träning. Det var en fantastisk känsla och tänk att allt berodde på att jag "ändrade lite i kosten". Här startade ett kontrollbehov och jag började räkna kalorier och ta bort allt som inte var bra enligt mig själv. Träningen trappades upp och ut över de 8 passen jag redan tränade med friidrottsklubben varje vecka, ökade jag på egen hand dosen markant. När det var som värst kunde jag träna 3 pass före lunch. Jag försvann mer och mer in i en bubbla och hade alltid en ursäkt redo till mina vänner om varför jag inte kunde umgås och framförallt inte äta tillsammans.
Här kan man undra, vad gjorde mina föräldrar? De hade faktiskt ingen aning om mitt ätstörda beteende, och hade därför ingen chans att hjälpa mig. Direkt efter gymnasiet så flyttade de och jag valde att vara kvar i Sundsvall och jobba. Det var alltså inte svårt att dölja. Utåt sätt såg jag vältränad ut och fick ofta komplimanger för mitt sunda yttre. Den trasiga insidan var det ingen som såg. Efter ett år flyttade jag till Umeå och började studera. Nu vägde jag 47 kg och min dagsmeny såg ut på följande sätt:
Frukost: ½ portion havregrynsgröt, 1 hård smörgås med gurka
Lunch: 1 lättkesella med funlightsaft
Middag ½ kycklingfilé med wokgrönsaker
Kvällsfika 1 ½ dl lättmjölk med müsli
Här tränade jag flera pass om dagen, även nattetid. Prestationen försämrades och de negativa effekterna började nu infinna sig. Jag hade nära till gråt, blev konstant förkyld, började få skadeproblem och hamnade i depression. Dock var jag duktig på att dölja detta utåt. Hela mitt liv gick nu ut på att äta korrekt, träna och dölja för allmänheten. Vändningen kom när jag läste en kurs i idrottspsykologi som skapade ett förtroende för läraren. En dag gick jag till hans kontor där allting brast. Tårarna sprutade och jag berättade det jag aldrig berättat för någon. Jag fick snabbt tid hos både psykolog och idrottsmedicin.
Det här var jag nu:
- Led av depression och ångest
- Försvagat skelett i höft
- För låga östrogennivåer som påverkade menstruationen och resulterade i benskörhet
- Försämrat immunförsvar
- Minskad muskelmassa och stora obalanser
Snacka om en varningsklocka!
Behandlingen tog två år innan jag fått tillbaka mitt normala liv och styrka. Löpning på schemat var uteslutet och träningen bestod av styrka, cykel och crosstrainer. Det var en jobbig tid och jag kämpade hårt. Idag är jag ultralöpare och springer 7 dagar i veckan fördelat på ca 200 km. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och vilar när den säger till. Äter av allt och har genom utbildningar och förståelse i kostens betydelse inga problem med att äta idag.
Återigen är detta ingen sjukdom? Jo det är det, och en fruktansvärd sådan.
