Cykelvurpa – Köpenhamn halvmarathon i farozonen

När jag skulle cykla hem från jobbet igår lyckades jag vurpa i stort sett direkt utanför dörren och landade med vänsterknät före, rätt ner i gatstenen. Initialt gjorde det e-x-t-r-e-m-t ont, kunde knappt stödja på benet. Lyckades ändå ta mig tillbaka in på jobbet igen och satte mig ner. Jag gråter inte ofta, men nu gjorde jag det. Lika mycket för att det gjorde så satans ont som för att Köpenhamn halvmarathon på lördag skulle gå åt skogen. Loppet som jag sett fram emot i ett år. Just då fanns det inte på kartan att jag skulle kunna springa fyra dagar senare.

Efter en knapp timme hade smärtan klingat av såpass att jag kunde halta iväg till bussen – att cykla var förstås inte att tänka på. Väl hemma höll jag mig liggande i soffan framför tv:n för att avlasta benet och distrahera tankarna. Efter hand ersattes den intensiva "vassa" smärtan med en mer molande värk så länge jag höll benet stilla, men vid rörelse högg det till direkt. Jag kom i säng framåt midnatt men hade svårt att hitta ett läge för benet som fungerade. Somnade ändå så småningom men sov oroligt.

När jag vaknade i morse kändes det bättre: så länge jag håller knät still känns det nästan ingenting, men vid rörelse och beröring gör det ont. Det som är positivt är att knät nästan inte är svullet alls, och att det klarar belastning. Jag kan utan vidare stå på ett ben utan att det känns något extra. Så förmodligen och förhoppningsvis är det bara knäskålen som fått sig en rejäl smäll. Kanske kommer jag ändå att kunna springa på lördag. Hoppas, hoppas!



P.S. Det ironiska är att jag avstod från terränglöpning i måndags för att inte riskera att skada mig...