Mozart 100 - Scenic Ultra (62 km) - Salzburg

Vilken upplevelse! Jag har länge funderat på ett ultralopp och det har blivit några pass runt 50 km de senaste åren. 2015 var jag till och med anmäld till Ultravasan, men fick ställa in pga en skada som hindrade mig att träna under sommaren. När Fredrik i november frågade om jag var sugen på att hänga med på 55-km varianten av Mozart100 var jag därför inte svårövertalad. Loppet skulle vara 55 km och ha en total höjdstigning på 1700 meter, vilket kändes som en tuff, men rimlig utmaning. Jaana och Robban gjorde samma lopp förra året och rekommenderade det. Under vintern ändrades dock förutsättningarna då de lagt om bansträckningen, så nu var distansen 62 km och 2200 höjdmeter. En ganska bastant ökning, men nu var vi ju anmälda så det var bara att tugga och svälja.

Vinterns träning har varit mycket bra. Under april och maj fick jag ihop ett veckosnitt på 70 km med några veckor på 100 km. Backträningen kunde alltid varit bättre, men vi hade fått till en runda runt Bjäre och ett monsterpass i Vallåsen och även kryddat övriga pass med så mycket småbackar vi kunnat. Jag har också tränat styrka regelbundet 1-2 gånger i veckan under vintern och även klämt in några simpass. Sista två veckornas nedtrappning gjorde förutsättningarna optimala ur ett träningsperspektiv.

Vi åkte ner på fredagen med fjärilar i magen. Lite flygstrul och försenat bagage för Fredrik ökade på spänningen lite. Fredagen var varm, men enligt prognosen skulle lördagen bjuda på 15 grader och lite regn, vilket borde vara perfekt. En schnitzel och bärs på kvällen följd av ett rejält glasslass laddade oss med kolisar. Somnade tidigt.

På lördagen gick vi upp i lagom tid för en bra frukost på hotellet och god tid vid starten. Kittade med vätskeryggsäck med 1,5 liter Tailwind och ett gäng Snickers kände vi oss ok, även om de flesta andra såg mycket proffsigare ut. Startskottet gick och vi var iväg klockan 9. De första kilometrarna ut från stan var platta och vi pratade lite med några medlöpare. Efter 6-7 kilometer började stigningarna. Vi var fortfarande pigga, så de gick ganska lätt och vi varierade jogg med gång i uppförsbackarna. Loppet rullade på i fin natur och uppförsbackarna avlöstes med nerför som man kunde vila lite mer i. Jag försökte tänka på att dricka Tailwind regelbundet och sätta i mig vatten, apelsin och banan vid kontrollerna som kom var tionde kilometer. Fredrik var grym på att peppa och hade hela tiden positiva kommentarer att bjuda på. I en del av uppförsbackarna under första halvan låg jag lite före Fredrik, men annars höll vi ihop bra.

Vid halvvägs hade vi sprungit i 3 timmar och 20 minuter och vi hade ett visst hopp om att klara loppet under 7 timmar, vilket skulle vara en timme under de 8 timmar som vi uppskattat som realistiskt efter vårt Vallåsenpass. Ungefär där började jag få ont i ena låret. Någon ny smärta som jag inte känt tidigare, men jag hoppades att den skulle gå över av sig själv, vilket den också gjorde efter några kilometer. Andra halvan och framförallt då vi passerat sjön började det bli tuffare. Nya uppförsbackar avlöste varandra och det blev mer och mer gång. Fredrik var nu starkare än mig och fick peppa mig en hel del. Efter vätskestationen vid 50 km var det en ren kamp för varje steg. En del uppförsbackar var rent fördjävliga och vid två tillfällen föll jag och fick kramp i vad och lår i fallet. Andra gången bjöd en barmhärtig medtävlande mig på en salttablett som skulle motverka krampen. Jag lyckades dock ta mig vidare steg för steg.

Vid 4 km kvar var vi inne i Salzburg igen. Vi visste att det skulle vara en ytterligare kulle vi skulle över, men trodde inte det skulle vara så farligt. Därför tog vi vätskestationen innan "kullen" lite väl lättvindigt. Det visade sig nämligen att stigningen den sista kullen var något i hästväg. Visserligen till stor del trappor, men det kändes som en evighet innan vi kom över toppen och kunde påbörja den sista nerstigningen mot floden, över bron och in mot målområdet. De sista hundra metrarna tjoade Fredrik om att vi hade chans att komma in under 8 timmar om vi la på ett kol och tack vara honom kom vi in på 7:59:55 respektive 7:59:56. Det gav oss placering 33 och 34 av 164 som fullföljde loppet. Segraren gick in på otrologa 5:29:28, så vi klarade oss under 1,5 gånger vinnartiden.

Efter loppet kände vi oss förvånansvärt fräscha och när vi gick ut och åt på kvällen såg vi några av de senare deltagarna gå i mål vid 9-tiden. Några av dessa hade sprungit 100 km-loppet och sprungit sedan 5 på morgonen! De hade avverkat smått sanslösa 4700 höjdmeter. Det finns alltså nya mål att träna mot! :-)