Löpning • Avancerad träning • 84 inlägg • 12234 visningar •

Varför springer man inte snabbare?

Peter P
1965 • Kungsholmen
#1
•
20 september 2013 - 19:16
2 Gilla
En fråga dök upp i en annan tråd angående vad som begränsar en under ett lopp.
Vad exakt är det som gör att man inte helt enkelt springer lite snabbare?
Det är ganska intressant att reflektera över detta under ett lopp. Det är nog sällan det verkligen är den fysiska begränsningen som sätter gränsen utan det är nog mer vanligt att alla har en egen mental gräns då obehaget överskrider det man kan acceptera.

På ett kort lopp som tex 400m, 800m eller 1500m är begränsningen säkert väldigt nära den rent fysiska. Men redan på 10km och definitivt en halvmara eller mara så är det nog snarare en avvägning mellan tid kvar och obehagsnivå som avgör om man orkar pressa på eller slår av.

När ni tex efter 10km av en halvmara känner att det här går inte, vad exakt är det som gör att ni inte pallar? Trötta ben? Hög puls? Mjölksyra?
Jag tror det helt enkelt är en kalkyl som hjärnan gör av obehagsnivån kontra tid kvar på loppet. Hade det varit 2-3 km kvar hade vi orkat men med 10-11 km kvar så klarar vi inte det. Det är nästan alltid en mental bedömning.

Hur ser ni på detta? Var går gränsen där man slutar pressa sig? Och kan man övervinna detta genom att lura sig mentalt?
< < < 1 2 3 4 5 > > >
anita martinell
1968 • luleå
#2
•
20 september 2013 kl 19:36
Gilla
Ja, det kan jag undra också.
Hur många säger inte att jag kunde ha sprungit snabbare. Jag har nu blivit ganska vältränad och jag skulle kunna pressa ganska mycket nu på springtävlingarna men det som hindrar mig nu är att krampen kommer, men sist när jag träna sprang jag över två mil och jag skulle upp sista gången på en mindre skidbacke ganska brant i slutet och tänkte tar jag i här nu så kommer det att krampa men jag testa bära eller brista och det gick hur bra som helst så vist är det hur hjärnan tänker många gånger. Vi måste tro att vi kan röra benen snabbare testa våga prova vad gör det om du inte orkar du har testat din gräns vilket är bra ibland att göra.
Mikael
1986 • Borås
#3
•
20 september 2013 kl 19:40
1 Gilla
Håller inte med riktigt. Ju kortare lopp desto större mental kamp att tåla smärtan.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#4
•
20 september 2013 kl 19:41
Gilla
Jo kramp är definitivt en begränsning som ligger bortom det mentala. Tror jag i alla fall.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#5
•
20 september 2013 kl 19:42
Gilla
Mikael: fast kortare i tid.
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#6
•
20 september 2013 kl 20:07
1 Gilla
Noakes talar ju om CG, central governor, som styr tempot. Tycker själv att jag har alldeles för mjukt pannben, usch!, hoppas det hårdnar inför Berlin annars går det åt skogen.
Filip Alderin
1978 • Älmhult
#7
•
20 september 2013 kl 20:35
Gilla
För mig går gränsen när jag får en total trötthet i kroppen som i det närmaste kan jämställas med "febermatthet", dvs inte den vanliga tröttheten som alltid kommer. Jag kan däremot finna vissa njutning i övrig plåga o smärta i form av hög puls, flåsande, "skrikande" kropp etc. Mjölksyran försöker jag hålla i schack på kortare lopp och får problem med endast i slutet av marathon, då går det ofta att pressa sig, men lika ofta med resultatet att tempot sjunker trots känslan av ökad ansträngning.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#8
•
21 september 2013 kl 13:35
Gilla
Fast CG är väl tänkt att vara en undermedveten spärr, jag tror de flesta gör en medveten kalkyl över obehag kontra tid då de bestämmer tempot på ett lopp.
Micke Larsson
1971 • Norge
#9
•
21 september 2013 kl 15:10
Gilla
Intressant! Mycket sitter nog i huvudet och går att sätta sig över, men inte kan det väl bara vara mentala spärrar som gör att motionärer inte likt elitidrottare kan ligga på över 90 procent av sin maxpuls under längre tid?
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#10
•
21 september 2013 kl 15:23
Gilla
Micke, vad är det som säger att 90% skulle vara en magisk gräns? Och är det 90% av sitt totala maxvärde eller sitt intervall? Och var går gränsen till längre tid?
Stefan Sager
1977 • Örebro
#11
•
21 september 2013 kl 15:35
Gilla
Jag tycker att kortare distanser är jobbigare. Då ligger man ju oftast på en högre puls. 5km t.ex är ju obehag från första kilometern. Milen är också tuff.

Halvmara däremot är ju en mycket snällare distans. Åtminstone för mig.
Tapani MA
1971 • S
#12
•
21 september 2013 kl 16:34
Gilla
Jag får aldrig mjölksyra när jag springer....är jag för lat/dålig på att pressa mig själv???
Andreas Lindholm
1973 • Växjö
#13
•
21 september 2013 kl 16:54
1 Gilla
För egen del har jag oftast problemet att kraften går ur benen. Hjärnan vill, flåset räcker, men benen vill inte lyfta från marken om jag går ut i lite högre fart än vad jag brukar. Sen mot slutet känns det som jag kastar fram ett par tunga stockar till ben och farten sjunker.
Glenn K
1974 • Vänersborg
#14
•
21 september 2013 kl 18:00
Gilla
Att många upplever kortare distanser som jobbigare beror väl antagligen just på det som trådskaparen nämner, att man kalkylerar över obehag/tid. Jag vill inte lida i 21 km. Men jag skulle nog kunna springa fortare om jag orkade ta den smällen.
Micke Larsson
1971 • Norge
#15
•
21 september 2013 kl 19:36 Redigerad 21 september 2013 kl 19:37
Gilla
Micael: Nej, ingenting säger att 90 % är en magisk gräns, det sa jag inte. Det var en siffra jag slängde ur mig baserad på att jag själv inte kan ligga där "någon längre tid". Jag har ingen exakt gräns för vad "längre tid" är, men jag gissar att jag pallar det någon minut om mitt liv hängde på det. Tittar man på längdåkning på tv (alltså världseliten) plockar de ibland in en pulsmätare i bild och visar att Hellner eller Björgen kan ligga och nöta på över 90 % av sin maxpuls (jag förutsätter att det är maxvärde som menas) bra mycket längre än så, kanske en kvart (kanske ännu längre och kanske 95 %, det är själva principen som är poängen här, inte den exakta siffran).

Min fundering var alltså om denna skillnad bara kan sitta i huvudet eller om det (som jag tror) inte är fysiskt möjligt för mig att utnyttja kroppens resurser lika effektivt. Och om det i så fall är möjligt att träna upp denna förmåga.
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#16
•
21 september 2013 kl 21:11 Redigerad 21 september 2013 kl 21:21
Gilla
Jag tycker min puls har ändrats mycket i år. Och det är först i år som jag riktigt satsat på löpningen. Under våren så kom jag inte upp i lika hög puls som jag har gjort sen i slutet av sommaren. Det känns för mig som om pulsen är en väldigt dålig indikator på hur jobbigt det är. Den varierar mer av dagsform och temperatur vid löptillfället.

Kollade upp hur min puls låg på mitt senaste lopp. Hade visserligen lite sjukdom i kroppen då så pulsen låg nog lite högre och lite missvisande pga det, men jag tog det samtidigt betydligt lugnare än jag hade gjort om jag varit helt frisk. De första 6km låg jag på i snitt 4:35tempo och 176 i puls (88% av max), kilometer 7-9 snitt på 4:32 och 183 i puls (91% av max) och sista kilometern i 3:55tempo och puls 194 (97% av max). Har ca 200 i maxpuls.

Ska springa ett lopp imorgon och kommer ha på mig pulsbandet då så jag kommer kunna jämföra.

EDIT: För 10dagar sedan körde jag 10km i hyffsat konstant tempo och då var jag frisk. Tempot var ca 4:25 och då låg jag under 170(<85%) på första kilometern, mellan 170-180(85-90%) kilometer 2-6, och 180 - 188(90-94%) kilometer 7-10. Jag vet inte varför jag ligger så pass högt, men jag tycker inte att jag är särskilt bra på att pressa mig till det yttersta. Jag har fortfarande betydligt mer att ge.
Henning Karlsson
1984 • Kalmar
#17
•
21 september 2013 kl 23:28
1 Gilla
Jag tror trådskaparen har rätt. Elitidrottare har förutom talang en förmåga att pressa sig. Ta ut sig mer. Jag antar att det är nåt man lär sig, ju mer man vågar pressa sig. Att ha erfarenhet av att pressa sig på samma sätt förut. Ibland måste man ge sig in i okänt territorium. Det gör jag lättast på tävlingar.

Det är inte att hjärtat slår fort som man blir trött av, det är mer mjölksyran tror jag. Men det stämmer bara på en optimal löpdag som inte är för varm eller för fuktig. Då kan flåset bli för jobbigt eller värmen.
Kristoffer Hansson
1979 • Bromma
#18
•
21 september 2013 kl 23:52
3 Gilla
Till trådskaparens frågeställning kan också nämnas, i alla fall för egen del, varför den upplevda tröttheten blir lägre med ökad kapacitet.

Det har hänt mig några ggr när jag startat 10km lopp med dålig träningsbakgrund att jag tagit ut mig så till den grad att jag tvingats återhämta mig liggandes efter mållinjen, totalt "utpumpad". Nu när jag är bättre tränad springer jag samma lopp på närmare tio minuter bättre tid men inte någonstans med samma upplevda trötthet. Och bara sekunder efter mållinjen svär jag åt mig själv att jag borde tagit i lite hårdare sisa kilometrarna.

Jag antar att detta beror på att med bättre träningsbakgrund så kan man köra närmare sitt max utan att det känns dödligt jobbigt. Eller kan det vara så att jag blivit för lat och helt enkelt borde ha en växel till att lägga i sista tredjedelen?
Micael Hellberg
1982 • Uppsala
#19
•
22 september 2013 kl 07:58
Gilla
Jag upplever också att passen blir lättare ju bättre tränad jag blir. De två jobbigaste passen sen jag började springa är fortfarande de två första passen. Då pressade jag mig iväg i alldeles för hög hastighet och försökte springa 5km, kunde inte springa mer än 2.5km innan jag var tvungen att gå.
Valter Johansson
1962 • Umeå
#20
•
22 september 2013 kl 13:33
2 Gilla
Jag tror absolut att du har rätt Peter att vi gör en mental beräkning av obehagsnivå kontra tid. Det är hjärnan som styr den upplevda tröttheten.

Lura sig mentalt? Nja kanske, men framförallt kan man ju på träning lära hjärnan att vi faktiskt klarar av en viss nivå och att den nivån stadigt kan förbättras.

Om man normalt sett brukar springa tex 5 km och tycker att det är tillräckligt, men vid något tillfälle testar på en mil och faktiskt klarar det utan att vara överdrivet trött får man en positiv kick och därefter känns 5 km betydligt kortare. Så mycket bättre tränad har man ju inte blivit av ett pass utan man tror bara mer positivt.

Jag tycker ju, som motionär med alltför stor skadebenägenhet, att snabbdistans är ett sätt att träna i bra fart utan att påfresta kroppen alltför mycket.

När jag sedan har erfarenheten att det på tävling går lättare kan jag beräkna tider på träning till tider på tävling.
Det ger mig en säkerhet under loppets gång att jag springer lämpligt fort, orkar hålla tempot och även kommer att kunna öka på slutet. Det ger därmed också mindre upplevd trötthetskänsla.

Nästa steg, mentalt sett, borde ju vara att chocka kroppen med högre farter i längre tid och vänja kroppen att springa med mer och mer mjölksyra.

Visst har elitidrottare, generellt sett, större förmåga att pressa sig hårdare. De har nog både bättre anlag för det samt framförallt större motivation. Men jag tror också att ju mer de vant sig desto mindre ansträngande är det mentalt att ligga kvar på samma nivå

När man någon gång, i något pass, får en positiv feedback så ökas också den mentala positiva känslan och tron på vad man kan.
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.