20 september 2012 kl 13:01
En av de bästa trådar jag sett på forumet!
Min filosofi som löpare/joggare/lunkare är att lyssna på kroppen. Lyssna varje dag, lyssna varje pass.
Jag har med mig GPS-klocka varje pass nu för tiden, men det är inte ett dugg intressant att titta på den under passet. Däremot kan jag sitta och titta på passet efteråt och konstatera att: -I dag var jag precis så pigg/seg som jag kände mig. Eller att: -Nu börjar träningen göra verkan, för trots att det kändes segt gick det inte så långsamt. Sen tittar jag på plotten på kartan o ser kanske att där sprang jag lite vilse, eller att där skulle jag kunna ta den vägen i stället.
Intervallpass gör jag inte, backträning får jag tillräckligt av på mina vanliga träningar, tack, terrängen runt Jonsered kryllar av dem. Vill jag ha ett planare alternativ någon dag är det asfalt mot Partille/Göteborg som gäller. När jag känner att kroppen är pigg och kommer att orka så trycker jag på lite, ibland i en uppförsbacke, ibland på platten.
Löpglädje har jag ofta. Nästan varje gång kommer jag hem med ett leende på läpparna, ibland skrattar jag åt ingenting i pur glädje. Runners high? Tja, en mild variant kanske, leendet kan komma även om jag inte har haft lätta steg eller känt mig oändligt stark.
Löpglädje är också att stanna ett ögonblick på Bohusleden som jag älskar att springa på för att titta på en vacker utsikt. Att se ormvråken segla över bergsknallarna eller se pilgrimsfalken (tror jag det är) sitta på en utkikspunkt för att kasta sig ut i luften mot ett byte.
Jag har anmält mig till några lopp det närmaste året, det blir kanske ett eller två till, men det är för att jag ska ha den där sporren att komma ut. För trots att jag njuter när jag är ute, kan det lätt bli perioder då jag av olika skäl har svårt att få motivation tillräckligt.
Jag kommer aldrig att följa något program, sådana skulle ta död på min lust och glädje. Jag läser dem med visst nöje, men sen gör jag som det passar mig och min kropp ändå.
Med undantag för en vrickad fot 1990 har jag varit skadefri vad löpning angår, genomfört 23 Göteborgsvarv och 10 Vätternrundor, och generellt sett mått bra i kroppen dagen efter. (ont i rumpan och trötthet i kroppen är inte dåligt efter 30 mil) Detta helt enkelt just för att jag varit van vid att lyssna på kroppen. Vid varje start, i varje lopp har jag vetat var jag står och vilken ansträngning jag kan göra utan skaderisk.
Eliten som verkligen vill vara i toppen och bli bäst inom sitt kan ha sin filosofi, och jag beundrar deras hängivenhet, och njuter av att se deras prestationer, men den passar inte mig.