En träningsfilosofisk fråga: Tränar vi motionärer fel?

En av de bästa trådar jag sett på forumet!
Min filosofi som löpare/joggare/lunkare är att lyssna på kroppen. Lyssna varje dag, lyssna varje pass.
Jag har med mig GPS-klocka varje pass nu för tiden, men det är inte ett dugg intressant att titta på den under passet. Däremot kan jag sitta och titta på passet efteråt och konstatera att: -I dag var jag precis så pigg/seg som jag kände mig. Eller att: -Nu börjar träningen göra verkan, för trots att det kändes segt gick det inte så långsamt. Sen tittar jag på plotten på kartan o ser kanske att där sprang jag lite vilse, eller att där skulle jag kunna ta den vägen i stället.
Intervallpass gör jag inte, backträning får jag tillräckligt av på mina vanliga träningar, tack, terrängen runt Jonsered kryllar av dem. Vill jag ha ett planare alternativ någon dag är det asfalt mot Partille/Göteborg som gäller. När jag känner att kroppen är pigg och kommer att orka så trycker jag på lite, ibland i en uppförsbacke, ibland på platten.
Löpglädje har jag ofta. Nästan varje gång kommer jag hem med ett leende på läpparna, ibland skrattar jag åt ingenting i pur glädje. Runners high? Tja, en mild variant kanske, leendet kan komma även om jag inte har haft lätta steg eller känt mig oändligt stark.
Löpglädje är också att stanna ett ögonblick på Bohusleden som jag älskar att springa på för att titta på en vacker utsikt. Att se ormvråken segla över bergsknallarna eller se pilgrimsfalken (tror jag det är) sitta på en utkikspunkt för att kasta sig ut i luften mot ett byte.
Jag har anmält mig till några lopp det närmaste året, det blir kanske ett eller två till, men det är för att jag ska ha den där sporren att komma ut. För trots att jag njuter när jag är ute, kan det lätt bli perioder då jag av olika skäl har svårt att få motivation tillräckligt.
Jag kommer aldrig att följa något program, sådana skulle ta död på min lust och glädje. Jag läser dem med visst nöje, men sen gör jag som det passar mig och min kropp ändå.
Med undantag för en vrickad fot 1990 har jag varit skadefri vad löpning angår, genomfört 23 Göteborgsvarv och 10 Vätternrundor, och generellt sett mått bra i kroppen dagen efter. (ont i rumpan och trötthet i kroppen är inte dåligt efter 30 mil) Detta helt enkelt just för att jag varit van vid att lyssna på kroppen. Vid varje start, i varje lopp har jag vetat var jag står och vilken ansträngning jag kan göra utan skaderisk.
Eliten som verkligen vill vara i toppen och bli bäst inom sitt kan ha sin filosofi, och jag beundrar deras hängivenhet, och njuter av att se deras prestationer, men den passar inte mig.

att träna med ett tydligt mål behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man ger sig ut på varje pass med målet att slå PB.

Ett tydligt mål finns vid horisonten, något som kanske förtydligar i vilken riktning man ska lägga sin träning.

om målet är en snabb 5km , ser ju träningen ut på ett visst sätt, och om målet är marathon eller ultra ser träningen ut på ett annat sätt.

att ha mål betyder inte att man inte kan njuta av träningen, av att bara komma ut o lufsa och njuta i fulla drag.

För min egen del har jag tydliga mål, men min träningsväg dit är kanske aningen ofokuserad eller okonventionell.

Varje gång jag ger mig ut och springer, har jag ingen som helst aning om vilken typ av pass det ska bli ( undantaget långa långpass då man kanske måste planera tiden det tar i det övriga livspusslet )

Jag brukar bestämma mig för typ av pass efter dom första 500 meterna då kroppen signalerar vilken typ av träning den vill ha just idag.

Jag har skrivit ner tydliga mål i tråden "bucket list", utan att det för den skull betyder att jag har prestationsångest. Utan det är helt enkelt saker jag vill klara av, för att kunna njuta av vetskapen att jag kunde förändra mitt liv i den riktning som krävdes för att nå just dit.

Kanske är det ett tecken på att jag fortfarande är ung som löpare, att jag på något vis kanske har bråttom att beta av några milstolpar i tron om att jag kan slappna av mer sen. Ingen aning faktiskt.

Jag vet att jag mår bra av att springa, det är väl den enda säkra slutsatsen jag bär med mig för tillfället :)

Birthe: starkt att kunna ignorera GPS klockan. Jag försöker att kolla så sällan som möjligt men ibland kan jag tyvärr inte hålla mig.

Mikael E;
under nästan tio års tid så hade jag samma filosofi som du: kroppen får styra. Normalvarvet var en mil, ibland 16-17km och hur snabbt jag skulle springa talade kroppen om ganska tidigt, ibland efter halva varvet. Jag hade kunnat utvecklas snabbare med ett mer resolut träningsupplägg men då var jag så pass snabb att jag kände att "det fick räcka". De gånger man sprang milen med målet att gå under ca 36min så sprang man ju som jagad HELA tiden och det var aldrig skönt och sista två kilometrarna var alltid riktigt hårda. De passen gjorde ju att 38 minuter kändes lite småpustigt och att 39-40 minuter var "bekvämt". Bekvämt räckte bra för min del som normalpass. Den farten gick ju att hålla utan större bekymmer upp till 17-18km och sedan var det dagsform om man var tvungen att sänka.

Jag har ingen Bucket List, på gott och ont. Jag tycker det känns meningslöst för mig att jaga snabba kortdistanser eftersom jag ändå inte kommer ner till mina gamla tider.
Jag tycker det är fantastiskt kul med folk som har ambitioner som kämpar för de målen - själv är jag mest glad att få springa igen. Prestigen är släppt och skulle jag göra en Bucket List vet jag att jag skulle gå in i min gamla mentalitet då jag körde stenhårt för mitt mål och bli en rabiat löpare igen. Där vill jag inte hamna så jag vet att jag medvetet undvikit att träna hårt inför HM för då vet jag att jag hade satt mitt mål mycket högre (ja, lägre i tid då) och att jag hade tagit det hårt om jag inte klarat det, även om jag hade gjort en kanontid. Nu släppte jag istället prestigen och kan efteråt känna att det var kul att springa men att masslopp kanske inte är min grej.

Däremot så tror jag att längre kvalitetspass kommer ge mig all nytta jag behöver för framtida längre lopp, dessutom utan att behöva sota för det med ökat slitage. Men, då måste man ju mängda lite mer. Bara att lägga på ett par km på befintliga pass, som sagt.

:)

Om syftet är att springa för hälsan och kunna inkassera de 4-6 extra åren som löpare får, jämfört med icketränande, så gäller tydligen (Aktiv Träning):

"Enligt studien uppnås bäst effekt av 2–3 timmars löpning per vecka fördelat på 2–4 rundor. Effekten blir inte bättre om man löper mer.
Tempot ska vara långsamt till måttligt. Det blir inte bättre för att man löper snabbare. Formen och åldern bör bestämma om löptempot ska vara långsamt eller måttligt."

Undrar hur många här på Jogg som tränar så?

Att springa för hälsan låter tråkigt och tvingat.

Att springa för farten däremot, det är grejer det. Att känna att man flyger fram. Tänk att få springa långa sträckor i Sub-3 min-fart. Vilken otrolig känsla det måste vara. Som att upphäva tyngdlagarna. Sub 4-fart funkar det med.

Springa för känslan, det är grejen.

@Gabriel, sub-5 fart funkar för mig, det är tjusningen med att alla har olika grader av motstånd som måste övervinnas :)

Mikael, ja visst! Sub 5-fart är helt ok, så länge man känner att man flyger!

Bästa tråden jag läst på länge!
Flera har löparglädjen som det viktigaste och att låta formen och kroppen styra.
Instämmer i det (efter 44 års mer eller mindre aktivt löpande).

Det ska va' gött å springa
Annars kan det kvitta
Fint å springa
Annars kan det kvitta
Lätt å springa
Annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela
Då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva
Det ska va' gött, gött, gött, gött
å springa!

Kunde inte låta bli att travestera Galenskaparnas sång från Macken...