4 juni 2012 kl 17:07
Bättre maradebut hade man ju kunnat hoppas på. Åkte dit med några arbetskamrater som sprungit förr och hade sett fram emot en trevlig sommardag där man kunde sträcka ut sig i konstgräset efteråt och dricka en öl när man tog igen sig och jämförde resultat. Istället höll man bokstavligen på att frysa ihjäl efter målgången.
Själva loppet var inte så farligt vad gäller temperaturen. Vädret var väl som vilken vår- eller höstdag som helst här uppe i Piteå. Har sprungit långpass under sämre förhållanden och det är ju bara att klä sig rätt så går allt bra. Själv hade jag långa tights, kompressionströja, underställströja, klubbtröja och på det en vinddress. Keps som hölls på plats av en löparmössa samt fingervantar. Och skor såklart. Borde egentligen ha haft underställsbyxorna också för benen blev kalla och stumma efter två mil.
Förstår inte hur en del kunde springa i shorts och linne? Ute på gärdet såg jag en kille i just den utstyrseln som inte klarade av att springa längre och bara skakade som ett asplöv i blåsten. Nära en kontroll som tur var. Han hade tamigtusan kunnat frysa ihjäl. Hur kan man klä sig så i det vädret? Jag fattar det inte.
Efter målgång blev det omedelbart svinkallt och det tog ju en evighet att få ut påsen med ombyte och jacka. Det fanns ingenstans att värma sig förutom ett fullpackat omklädningsrum. Jag hackade tänder, skakade i hela kroppen och ville bara därifrån så fort som möjligt. Kändes som att man doppats i isvatten, släppts ner på nordpolen och lämnats åt sitt öde. Usch...
Resultatet blev dock helt godkänt. 4.15. Förra året i maj var jag en otränad soffpotatis som knappt kunde springa 2 km. Under året har jag fått ihop 75 mil och under maj månad hade det inte blivit mer än 1-2 mil totalt p.g.a. en inflammerad hälkudde. Under bättre väderförhållanden hade nog sub4 ändå inte varit omöjligt.
Satsade på negativ split och hade tänkt hålla 5-minuterstempo på andra halvan. Det gick dock inte och jag höll istället styvt 6-minuterstempo hela loppet igenom. Kollar man på GPS-loggen så är det som ett linjalstreck. Otroligt jämnt och fint och någon vägg kände jag aldrig av. Det var faktiskt njutbart trots det eländiga vädret. Och herregud vad jag tog in på folk på slutet. Efter halvmaran kapade jag 2000 placeringar. Man fick verkligen en energikick av att konstant springa om folk. Kändes som att jag passerade 1000 stycken bara på västerbron. Alla verkar tycka att det var den värsta sträckan men för mig var den helt klart roligast.
Allt som allt var det lyckat. Ändå lite roligt att ha varit med om den värsta maran i stan hittils. Att resultatet blev en kvart sämre än förväntat gör ingenting och det ger bara större möjlighet att förbättra till nästa år.
