8 februari 2010 kl 23:46
Det upplevs väl olika av olika personer, som jag uppfattar det finns det olika grader även här. Det yppersta kallas "flow" och har beskrivits som en rent transcedent upplevelse, närvarokänslan förändras helt, man "blir" själva springandet. Har inte träffat någon som berättat för mig om sådana upplevelser.
Endorfinpåslag får jag ju ofta, men den där kicken som jag förknippar med begreppet Runners High minns jag inte så många tillfällen med. Den första kommer jag väl ihåg: på den tiden jag sprang oftast en och någon gång två mil kände jag efter 15 km att kroppen bara tyckte det var dags att öka! Så det gjorde den, känslan höll i sig några km och det gick lätt ända in i mål vid 20 km.
New York Marathon, denna härliga känsla att ta sikte på någon längre fram, springa ifatt och passera, om och om igen. Och de härligt långa avenyerna på Brooklyn. Ett lyckorus (fram till runt 30, vid 35 övergick det till en plåga!)
En regnig dag i somras "det går visst lite fortare än jag hade tänkt mig men jag fortsätter väl", det höll hela vägen kanske delvis för att det var mest uppör "dit" och mycket utför hem. Sådana pass har jag några gånger om året. Det känns lätt att springa helt enkelt.
Vanligen kommer känslan efter ett bra tag med relativt hög ansträngning, typiskt bortåt 15 km i högre fart än "lugnt långpass". Brukar hålla i sig 3-5 km. Har läst på annnat håll att detta är rätt typiskt, långt in i ett pass snabb distanslöpning. Det kan kännas lätt och härligt att springa redan från början, men aldrig "på det sättet".