Porträtt/PrylarUtdrag ur Stark som en björn, snabb som en örn:
Vi känner antagligen inte varandra. Men eftersom du läser det här är du förmodligen åtminstone hjälpligt intresserad av träning. Eller så är du väldigt intresserad av björnar och örnar. Då kommer du bli besviken, är jag rädd. Den här boken kommer i princip inte handla om några djur alls. Men desto mer om träning.
Det är lätt att avfärda träning som nåt andra håller på med. Nåt jobbigt, självupp- taget och fult. Jag gjorde det länge. Jag hade en bild av träning och träningsmänniskor som jag absolut inte kunde identifiera mig med. Visst, jag spelade hockey och fotboll och basket och pingis och gick på balett och så när jag var liten. Men jag var aldrig nån träningsperson. Och när jag började högstadiet slutade jag med sport och började med folköl. Sen följde tio år av intensivt icke-tränande.
Jag trodde, som så många andra, att träning inte var nåt för mig. Att tränande människor var av en annan sort, med andra intressen och andra prioriteringar. Jag var mer intresserad av vilken som var veckans kampanjburgare än hur man gör en frivändning. Och jag trodde, i min enfald, att dessa intressen inte gick att kombinera. Men så hände nåt. Jag var på semester i Malaysia och på hotellet fanns, som det ofta gör, ett litet gym.
Det var före lunch. Jag hade precis läst ut min deckare och badat i havet. Jag låg i en solstol och kände mig liksom mätt på solen. Huden skavde som varmt sandpapper och svetten pärlade i min panna. Jag reste mig ur solstolen och gick bort mot gymmet. Där inne kanske det finns AC, tänkte jag och gläntade på dörren. Mycket riktigt. Det var svalt där inne. Tomt på folk. Kanske spelades muzak. Jag gick in och dörren slog igen bakom mig med ett sugande klick.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra på gymmet. Hantlarna och maskinerna kändes främmande. Jag gick runt och drog lite i olika snören, lyfte en vikt. Sen gick jag fram till en träningscykel. Um-hm, hummade jag för mig själv. Och innan jag visste ordet av satt jag på träningscykeln och trampade. “Jag cyklar en mil”, tänkte jag först. “Äh, en till”, tänkte jag sen. Och när jag hade gjort det gick jag och drack lunch i poolbaren. Nästa dag upprepade jag cyklingen. Och lunchen. Och nästa dag. Och nästa. Jag hade, utan att egentligen förstå det själv, börjat träna.
Och det sjuka var ju att jag hade gjort det helt utan att bli en träningsperson. Min kropp hade fått berätta för mig hur mysigt den tyckte det var när jag lät den göra nåt jobbigt. När jag tvingade mig själv att träna. Semestern i Malaysia tog, som dom så ofta gör, slut. Jag åkte hem till Sverige och ... trumvirvel ... skaffade gymkort. Jag vet inte om ni fattar hur sjukt det var att JAG skaffade GYMKORT. Det var så sjukt att ... jag vet inte, ni får helt enkelt lita på att det var otroligt sjukt. Nej, jag kan inte släppa hur sjukt det var. Om jag ska vara ärlig kan jag än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag fortsatte träna när jag kom hem från Malaysia. Det bara blev så.
I ett förhör, under ed, önskar jag att jag skulle säga att det var för att bli stark. För att jag ville ta livet vid hornen och brotta ner det. Men det är inte sant. När jag började träna handlade det jättemycket om hur jag såg ut. Jag ville sluta vara ett tonårsrultigt klubb-barn och bli en vuxen man som dök svandyk från klippor. I alla fall. Jag började träna på gym.
