Ultravasan 90

En liten tur i Dalaskogarna från Sälen till Mora. Verkade vid anmälan som en kul grej att göra, inte riktigt lika kul efter 60 km klafsande i geggiga spår i regnet. Det är nästan lite svårt att skriva den här eftersom intrycken är så totalt sammanblandade, jag minns knappt var de olika sakerna inträffade, jag bara plöjde på liksom. Men ungefär såhär:

Jag och Daniel åkte upp till Mora på fredagen i min kollega Jonas husbil. Vi hämtade nummerlappar och tittade lite grejer vid målet, kul. Åt en kass pizza mitt i Mora, handlade på Ica i Mora, köpte läsk, godis och ostbågar, finfin uppladdning. Åkte till Sälen längs Vasaloppsvägen, regnigt, blött överallt. Vi slogs nog alla tre av hur jäkla långt det var, det tog liksom aldrig slut. Samma känsla som jag fick när jag tittade på en "genomflygning" av banan i Google Earth på Youtube, där tog banan fem minuter att flyga igenom och det kändes evighetslångt tills jag kom på att varje minut film motsvaras av MINST två timmars löpning. KUL!

Vi hittade startgärdet, pratade med tävlingsbossen och anvisades en fläck gräs att parkera på, klockan var nu runt 22, start 05, dags att fixa med alla grejer och sova lite. Fort kolla grejer, dricka folköl, äta ostbågar och choklad. Räkna gel, salttabletter och nötcréme. Det verkade stämma.

Ok, till planen. Gå ut hårt och öka. Njä. Skit i det. Planen vara att ta det läskigt lugnt och att spara energi så mycket det gick, till exempel genom att gå i alla större uppförsbackar. Till det stoppa i sig så mycket energi som det bara var möjligt, salttablett varje mil i början, var femte km efter Evertsbergs 47 km. Evertsberg ska besegras på 4,5-5 timmar och resten av banan får alltså ta 5,5 timma för att klara medalj, medaljtiden var satt till 10 timmar och 30 minuter, verkade glasklart och långsamt, en medelhastighet av 7 minuter per km, i vanliga fall en baklängespromenad. Men till verkligheten, ultramarathon är inte i vanliga fall.

Starten gick 05.00, stämningen var på topp, Vangelis mosade avgrundsmusik, 760 spända löpare väntade. Alla såg mycket fokuserade och dessutom erfarna och välekiperade ut, det var uppenbart att inte så många var nybörjare. Daniel och jag uttalade att vi skulle ta det lugnt i början och springa tillsammans uppför den första stigningen som bestod av tre kilometer asfaltslöpa. Skottet gick och Daniel drog iväg som en skållad råtta, åtminstone som jag upplevde det. Jag ville inte springa slalom mellan folk utan la mig i ett otroligt lågt tempo och väntade, det gick i 6 minuter per kilometer ungefär. Det var riktigt trevligt sådär, jag träffade Per Johansson från Västerås som berättade att hans start nästan gått om intet då han blev påkörd av tävlingsläkaren i startområdet, foten hade fått sig en rejäl avskavning, snacka om ironi. Kilometerna rasade undan och vi hamnade i skogen, trevligt, lite trångt bitvis men trevligt. Smågan 9 km kom, Mångsbodarna 23 km kom likaså. Nu har jag för mig att det började regna lite mer. Dessutom började det kännas att man sprungit ett tag. Men va fasen det var bara att tugga på, det var ju en bit kvar.

Biten fram till Evertsberg 47 km via Risberg 34 km var jobbig, men inte så mycket i benen men orken började faktiskt tryta, jag åt och drack bra, enligt plan men magen ville liksom inte ha, det blev ett illamående i stället som höll in i mål. Dessutom var det jävulens kö till bajamajan i Mångsbodarna så jag sprang nödig hela vägen till Risberg, bra, fick nåt annat att tänka på. Underlaget var varierande grader av blötnad, gegga, stig och spång, varierande men blött. Innan Evertsberg regnade det rätt kraftigt så att jag hade ett ombyte till jaga och underställ där kändes mumma, ett par torra skor kändes också fint. Nåja, jag kladdade på och nådde till slut Evertsbergs 47 km. Där stod Marika och Tor och hejade och det värmde gött! Jag hade tänkt äta lite och byta kläder men magen vill definitivt inte ha nåt så det blev tre muggar blåbärssoppa, funkar det också. Klädbyte blev det, underställ och jacka men inte strumpor, det var inte så farligt tyckte jag och dessutom var det ju värst fram till Evertsberg, det hade alla sagt, nu skulle det bli hårt och fint, grusväg och sandstig. Sicken blåsning!

Ut från Evertsberg blev jag upphunnen av Rickard Vesterberg, en gammal bekant från Sala som jag inte träffat på 20 år säkert. Otroligt kul hur det kan vara ibland, han hade sprungit många olika lopp fick jag för mig och bland annat Jättelångt, så min längsta löpsträcka hade han slagit med hästlängder. Vi sprang nu ganska länge och pratade och det tickade på rätt bra. Här nån stans hade jag fattat fel tydligen för rätt var det var var vi ute i en myr och sprang, inget nytt i det i och för sig, men denna gången utan spång. Inte så jättekul när man nyss fått ett par torra dojor på fötterna och de är vägskor i princip utan mönster under. Här nånstans hängde Rickard av mig och drog i väg, han såg lätt ut och urstark, jag trodde jag sett honom för sista gången. Oxberg 62 km, ja, det kommer jag inte ihåg, jag blev intervjuad av ett tv-team i en kontroll, kan det ha varit där? Jag minns helt ärligt inte.

De mentala förmågorna var nu nere på ett överlevarstadium, ingen plats för en massa intelligens och annan skit. Jag räknade steg och höll på tills jag kom på den lilla melodin "Eloise" med texten "egen fis, luktar aldrig särskilt illa..", mycket roligt. Tog tillfället i akt och hukade mig bakom en reklamskylt i Lundbäcksbackarna och gjorde som björnarna. Det fanns i princip ingen fast mark i backen och det blev ett enda vingel, halkel och stappel hela vägen upp, en evighet tror jag. Men ligger de före eller efter Oxberg?

Nåväl, passerade väl Oxberg och haltade vidare mot Hökberg 71 km, hade vid det här laget glömt att det var en tävling med tidsmål och annat och att jag hade en plan för hur jag skulle klara det, det kändes som om det kunde kvitta kan man säga. Backen upp till Hökberg minns jag i allafall, lång! Jag gick, däruppe träffade jag Jonas som mött Daniel där någon halvtimma före, "han såg fan ännu mer sliten ut än vad du gör!", skönt, inte bara jag som lider alltså. Enligt Jonas hade Daniel brutit där och då, "jag skiter i det här" hade han sagt men Jonas sa att han skulle äta nåt och dricka lite. Efter en stund såg han plötsligt lite piggare ut och utbrast "men? jag kan ju klara medalj!" och så drog han. Härligt. Jag var nog faktiskt mindre sliten än han men likförbannat var det två mil kvar.

Nu är jag ju rejält osäker på var men i den här förvirringen så ser jag Rickard igen men nu sittandes utanför en station, Gopshus kanske? Jag börjar prata med honom och han säger att han är helt färdig, att det inte går nu, men han reser sig ändå upp och börja jogga efter mig, jag förväntade mig en snabb passage men han kom aldrig, efter några hundra meter tittade jag men han var inte där. Han gick i mål, i resultatet en tid på strax över 11 timmar, en riktig dödsmarsch med andra ord, jobbigt.

Jag vet inte om det var i Hökberg men det kan ha varit i Gopshus som jag fick syn på en väggklocka som visade att det var tre timmar kvar till 15.30 som var medaljtiden, det verkade helt görbart även i snigeltempo, bara jag inte stannade. Var ligger Gopshus? Det vet jag inte.

Löpningen från Hökberg till Eldris har jag kört under Vasastafetten för några år sedan men jag kände inte igen en meter annat än direkt i början, helt förvirrande. En bro? Var den här förut? Läde? Var vi här då? Nu handlade det helt ärligt mest om att minimera skadorna och inte förlora mer tid. Jag trummade på, farten säkert runt 6.30 på platten 5.45 nerför och gud vet vad uppför. På nåt sätt rullade det ändå på i ett lågt men stabilt tempo, jag hade gudarna på min sida, ingen kramp, inga skavsår, ingen löparmage eller protesterande knän.

Efter Eldris 81 km började man ana lite att detta skulle gå vägen, det blev bredare, torrare solen sken igenom, allt gick bättre, utom farten, den lusade på. Nu var det liksom skit detsamma, jag såg att det blev mer och mer marginal till 10.30 som var mitt allra bästa mål och det är ju en njutning i sig. Jag passerade in i Mora via campingen och vid 1 km skylten hade jag närmare en kvart på mig, då bestämde jag mig för att gå upp till gatan, så otroligt skönt! Upp över Ahlsgårdsbron(?) och via en tvärgata in på den avspärrade och staketade avslutningsrakan runt Mora kyrka, nu dök den efterlängtade skylten upp längst bort "I fädernes spår för framtids segrar" så makalöst otroligt starkt att ingenting hittills kan jämföras, Kalmar var blaha blaha och Stadion under Stockholm marathon en västanfläkt jämfört med publikstöd och mina egna känslor under upploppet! Plötsligt var det värt det! Jag han nog aldrig varit så glad, inget gjorde ont, löpningen in mot portalen var bara så skön, synd att den måste ta slut! Det var helt enkelt omöjligt att sluta le där på gatan, och visst blev jag nerspurtad av nån där på vägen in, men hur tänker man? Varför slösa på detta magiska ögonblick? Klockan visade 10,24,32, mycket bättre än jag vågat tro på.

Ett helvetiskt jobbigt lopp som ändå trots allt ju gick som jag tänkt tidsmässigt och allt klaffade med planeringen och kroppen höll. Det enda som jag inte hade förväntat mig är att det var så jobbigt som det var, det hade jag inte kunnat tänka mig, inget har varit i närheten av detta.

En annan känsla som går utöver det mesta är den där känslan på upploppet! Det kan man aldrig få nog av, den kommer jag att leva länge på länge...